Nytt år, nytt jobb – och ny blogg. Eller nä, inte alls faktiskt. Det blir samma gamla The Viktor Report, landets största kulturtidskrift på nätet och den enda manliga blogg som nominerats dubbelt i BlogAwards utan att vinna ett skit. Men från och med nu hittar du den på den här adressen:

Cafe.se/viktor

Bokmärk direkt, så börjar vi prata där istället! Nu gör vi det här, tillsammans.

Tack också till Stureplan för den här tiden. Naturligtvis. Jag är rätt säker på att vi ses igen, på ett eller annat sätt.

Idag har jag kickstartat mitt nya jobb. Det betyder att jag för tillfället sitter djupt begravd i diverse administrationssystem, samtidigt som jag försöker lära mig att hantera en Mac-dator. Ja, det stämmer. Efter ett liv som pc-taliban har jag nu fått vika ner mig för trycket. Än så länge är det mest spännande, men skulle jag bli tyst igen några dagar kan det bero på att jag slängt ut maskinen genom fönstret.

Återkommer med vidare uppdateringar.

Jag borde naturligtvis inte ha tvekat: Sandhamnsstekarna ÄR ett skämt. Eller möjligen, som någon läsare vaksamt påpekade, en del i en pr-kampanj för den där TV3-serien om Sandhamn som ska komma till våren. Det slutliga beviset är naturligtvis det blogginlägg man författat till ”svar” på uppmärksamheten i den här bloggen, och som jag nu citerar i sin helhet:

”Det kostar att ligga på topp.
Det får vi som verkar och syns runt Stureplan ofta erfara.
De senaste dagarna, i samband med lanseringen av Sandhamnstek, så har avundsjukan grott sig stark.
På nätet och i ytterst tveksamma medier.
Bland annat så har Victor Bart Kron gått ut på sin blogg och ifrågasatt vår verksamhet.
Därför är jag glad att meddela att den mesta responsen vi fått är oerhört positiv.
Förfrågningarna, främst från Göteborgstrakten, har strömmat in, vilket visar att
Sandhamn står sig starkt i konkurrensen med Marstrand.
Vi ser fram emot ett spännande år med vänner, kunder, sponsorer och medarbetare.
Med vänliga hälsningar
Mikael Hamrin
VD”

Samtidigt som jag ber mina läsare om ursäkt för att ha låtit mig luras vill jag samtidigt ge en eloge till ”vd” Mikael Hamrin. Det är en mycket träffsäker idiot-brat-satir han konstruerat, direkt rolig faktiskt. Jag hoppas att TV3, eller vem som nu är uppdragsgivaren, betalar honom bra.

Dessa dårar har en sajt och en blogg också. Nu borde jag vara övertygad om att allt är ett (ganska dåligt) skämt, men det finns vissa detaljer som stör den bilden: 1) att vissa detaljer på sajten är så ohyggligt amatörmässiga (ingen byrå bakom), och 2) valet av just Finest.se som mediekanal (den enda sajt i Sverige som teoretiskt skulle kunna tycka att det är en häftig grej).

Jag skulle vilja veta mer om de här Mikael Hamrin och Fredrik Larsson. På sajten beskriver de sig som ”Stureplansprofiler”, men jag har aldrig någonsin hört talas om någon av dem. Vilket kan bero på att jag varit både dum och blind under mina tre år som Kingmaker i Stureplansprofil-land, eller på något annat. Information som kan leda till svar på den frågan mottages tacksamt.

Detta kommer att bli en följetong.

… kom hela decenniets mest idiotiska artikel. Jag vågar slå fast detta redan nu, och sätter en god del av mina besparingar på att ingen under 2010-talet kommer att komma i närheten. Klicka om ni tvivlar.

(Jag utgår från att det är en så kallad advertorial, en köpt text, dessutom olaglig eftersom man inte förklarar detta. Det ursäktar tyvärr ingenting. Nästan tvärtom, det betyder ju att man dessutom gjort affärer med de där riksspånen.)

Gott nytt, osv.

Så. Nu har jag vilat upp mig några dagar, dammat av kostymen efter nästan ett års (ELLE-galan 16 januari 2009) garderobshäng och inhandlat tillräckligt med sprit för att däcka en mindre reklambyrå. Jag är med andra ord redo för nyårsafton.

Den samlade tyckar- och bloggareliten kan dissa nyårsafton hur mycket de vill, det är fortfarande en trevlig högtid. Jag ska nu bemöta de vanligaste fördomarna mot nyår.

1. ”Nyår är överskattat!”
Av vem då? Dig? Inställningen till en fest är en helt individuell sak. Väntar du dig för mycket så blir du besviken. Se då till att inte vänta dig för mycket, så kommer du med lite ansträngningar i övrigt säkert ha en trevlig kväll.

2. ”Nyår blir aldrig som man tänkt sig!”
Tänk annorlunda då. Du har trots allt 364 dagar på dig.

3. ”Nyår är amatörernas afton!”
Nej, det är fredagar. Varje vecka, året runt, på varenda krog nära dig.

Så, nu går vi och har det trevligt istället. Och gräver ner skitåret 2009, som någon vis tidningskolumnist skaldade härom veckan.

Med tanke på uppsynen går det faktiskt inte att utesluta att det var helt befogat. Barn, speciellt i den åldern, kan vara vidrigt elaka. Glöm aldrig det.

Eftersom det tydligen är comme-il-faut (obs – subtil hint, klicka på länken!) ska jag nu berätta vad jag fått i julklapp av min underbara flickvän!

(Obs 1: Datorn som ligger underst är inte en julklapp. Obs 2: Vinöppnaren var från svärfar.)

Mycket bra! Nu har jag ett välgroomat ansikte, sysselsättning i flera dagar och någonstans att ha eventuella framtida pengar.

Nej, åter till Tudors. (Jag sitter med Wikipedia halvt öppet och förstör dramatiken genom att berätta vem som kommer hugga huvudet av vem. Om jag inte hör av mig på ett tag är det för att C kastat ut datorn i snön.)

Det är ju ändå jul, och då är familjen viktigast. Så. Jag brukar inte skriva så mycket om min familj, mest för att inte blanda in dem i min ibland tveksamma verksamhet, men det har ju betytt att andra gjort det åt mig. En vanligt förekommande internet-sanning är att jag skulle vara en Östermalmsbrat. En annan har kommit på senare tid: Sen jag i Metro-krönikor och bloggen försvarat alla människors lika värde har jag också konstaterats vara en Kommunistsosse, uppväxt i Världsfrånvända vänsterintellektuella rödvinskretsar.

Bägge hade varit spännande på sitt sätt, men jag måste meddela att bägge är fel. Eftersom det varit så trevlig stämning här den senaste veckan (alla haters har väl tröttnat på grund av kass uppdateringsfrekvens) tänkte jag nu berätta lite om hur det ligger till.

Min mamma Marie är lärare, men trillade in i fotbollsvärlden på grund av/tack vare mig, och har de senaste tio åren jobbat som personalchef i Djurgården Fotboll. Meaning: Hjälpt en 19-årig Kim Källström hitta rätt i stora Stockholm, fixat bortaresor till Cork (med uselt resultat, men det var inte hennes fel), bråkat med migrationsverk och liknande. Att hon fixade den prao-plats på DIF som (det visste jag förstås inte då) inledde min skrivarbana gör att jag får ge vissa Dagens Media-belackare lite rätt. Å andra sidan var jag 15 då, och de 6-7-15 senaste gångerna jag rekryterats för jobb har hon inte varit inblandad. Idag har hon gått tillbaka till skolvärlden, men extraknäcker som matchdelegat i Allsvenskan åt Fotbollsförbundet.

Pappa heter Pelle Sirén och jobbar på Sveriges Radio med saker som tangerar det jag gör. Mer publikfriande kanske att han innan det var rockmusiker i 15-20 år, gitarrist bakom bland andra Ulf Lundell, Peter LeMarc och en drös andra 80/90-tals-aktörer. Här är en bild på honom som 18-åring! Om jag sparar till 30-årsdagen kanske jag kan upprepa den muschen, men jag är inte säker.

Pappa och min farbror Åke (trummis) var också med i X-models, ett tidigt 80-tals-band med Efva Attling som sångerska och med en kort men intensiv karriär. Deras mest kända låt – Två av oss – kan ni höra här. Här lite senare, med Peter LeMarc 1993. Pappa, ledgitarrist, smyger som alltid runt i bakgrunden (där är vi jävligt olika) i randig tröja och betydligt kortare hår.

Som någon kanske gissat på grund av namnen så är de inte tillsammans, inte sen 23 år eller så, men det går utmärkt ändå och har alltid gjort. Vi har bott på en sjuhelsickes massa platser sammanlagt, med mamma mest väster om stan och med pappa i öst-sydöst. Bostads-cv:t innehåller Spånga, Hässelby, Kungsholmen, Traneberg, Gärdet, Söder, Nacka och Älta. Bland annat.

Två härliga systrar har jag också! Hanna och Elin, på pappas sida, tjejer som mer än jag gått i pappas musikaliska fotspår och som (jag har förgäves protesterat mot det) börjar bli riktigt stora nu. Idag pratade Hanna halva lunchen om vart hon ska gå när hon fyller 18 i vår. Jag föreslog ”hem!”, men det funkade inte riktigt.

Det var väl det om det. En liten julklapp från en annars ganska opersonlig blogg. Våga inte skriva något dumt nu, jag loggar alla IP-adresser och skulle inte tveka att aktivera några gamla homies från Hässelby om det behövs.

Kram och fortsatt god jul!