Vivienne Westwood, Staerk, Sophia Kokosalaki AW08-09

Igår hann jag klura en liten stund på det här med inspiration. Har åtminstone kunnat definiera att vissa designers alltid inspirerar mig, och när jag fastnar för något går jag alltid på magkänsla. Det måste kännas, då vet jag att jag är något på spåret. Sug i magen, ett begär.

Ett par favoritdesigners som alltid inspirerar mig är Vivienne Westwood och Sharon Wauchob, det slår aldrig fel. Resten varierar, men här har jag plockat ut inspiration en masse från några av de internationella modehusen. Jag återkommer om våra nationella stoltheter en annan dag.

Så här vill jag se ut i höst! En salig blandning snyggt, enjoy.

Sharon Wauchob, Tsumori Chisato, Rodarte, Dries Van Noten, PPQ

Ann Demeulemeester, Alexander Wang, Willow, Fendi

Yves Saint Laurent, Abaete, Alexander McQueen, Amanda Wakeley, Marni, Antonio Berardi

Preen, Missoni, Balmain, Bo Van Melskens paraply, Balenciaga, Givenchy

Samtliga visningsbilder kommer från Vogue.co.uk och Elle.com

/Cecilia

Dokumentärfilm från 1990, om och med Vivienne Westwood. Två delar om cirka nio minuter vardera. Enjoy, I know I did.

/Cecilia

En döende konstform? Isåfall kan man likna den vid en seg kärring som vägrar släppa taget. Ända sedan 1968, när Balenciaga kastade in haute couture-handduken, har det gastats om att haute couture är, om så inte död, så åtminstone döende.

Men det visas för fullt i Paris i skrivande stund. Och det är ofattbart vackert.

Christian Dior, Couture A/W 08-09

Haute couture är den franska frasen för det lyxigaste som produceras från stora modehus, hög sömnad. Ett haute couture-plagg sys för hand och är perfekt anpassat efter bärarens mått och ansedd som den allra finaste form av skrädderikonst.

Ju mer jag tittar på skapelserna känner jag att jag var ämnad att svassa omkring i dem. Men det finns ett litet krux…

Ett haute couture-plagg går loss på många hundra tusen kronor. Det låter hiskeligt mycket, men faktum är att ett plagg tar minst 100 timmar att göra och bara de allra finaste tygerna kostar skjortan. Arbetstiden som går åt att göra en enda aftonklänning med exempelvis pärlbrodyr kan vara extremt tidsödande, vi pratar uppemot 1000 timmar, och det kan vi enkelt räkna ut att det blir många månadslöner (en heltidstjänst i Sverige är 160 timmar per månad).

Tilläggas ska göras att modehusen oftast inte tjänar stora pengar på haute couture, kunderna är få och kostnaderna höga. Man räknar med att det finns några få tusen Haute Couture-kunder i hela världen, varav cirka 500 är stamkunder som köper plagg varje säsong. Jag är tyvärr inte en av dem.

Detaljbilder från Christian Lacroix, Couture A/W 08-09

Haute couturens historia startar i Frankrike (naturligtvis) redan under 1700-talet, men på den tiden dikterades modet från de kungliga och de berömda personer som skulle bära kläderna. Skräddaren fick sedan skapa plaggen utifrån dessa beskrivningar.

Chanel, Couture A/W 08-09

Den person som kallas den moderna haute couturens fader var den Paris-baserade engelsmannen Charles Worth, som satte sitt eget namn på kläderna och som 1858 började producera plaggen efter helt egna idéer, som han sedan presenterade för kunderna för godkännande (eller ratande). Vid ett positivt mottagande syddes plaggen således upp efter kundens specifika mått.

Detta tillvägagångssätt gjorde succé hos Empress Eugénie (gift med Napoleon, som också gjorde kashmir populärt i Europa - det har vi ju berättat om redan tidigare), och i och med detta var rollerna ombytta och designern dikterade vad som var fashionabelt och kunden fick sedan välja vad den ville ha.

Charles Worth och två av hans klänningar, från 1887 respektive 1892, som finns att beskåda på The Metropolitan Museum of Art i New York.

Tio år senare startade Charles Worth tillsammans med sina söner det allra första Chambre Syndicale (The Chambre Syndicale De La Confection Et De La Couture Pour Dames Et Fillettes), en slags medlemsorganisation för haute couture-hus och som initalt skulle skydda coutureplaggen från att bli kopierade. Organisationen har utvecklats med sin samtid och bytt namn och inte minst utökat uppdraget; att marknadsföra franskt mode och den franska haute couture-stilen och är idag en del av Federation Francaise De La Couture. Det är också Chambre Syndicale De La Couture som bestämmer vilka modehus som har rätt att få kalla sig haute couture, och benämningen är skyddad av fransk lag.

Chanel, Couture ca. 1937

Reglerna (som sattes 1945 och uppdaterades 1992) för ett couture-modehus kräver kollektioner innehållandes minst 35 stycken utsökta plagg, tillverkning av dessa till privata kunder och plaggen ska kräva fler än en provning (ofta tre). Modehuset ska vidare ha minst 15 personer anställda i sin Paris-baserade designateljé och kollektionen ska visas på den officiella haute couture-modeveckan i Paris två gånger per år. Men det verkar som om reglerna luckras upp i smyg, det finns godkända couture-hus som exempelvis presenterar mindre än 35 plagg per kollektion.

Emanuel Ungaro, Couture S/S 01

På 1940-talet fanns ett hundratal aktiva couture-modehus, på 1950-talet ett sextiotal, på 1990-talet bara ett tjugotal.

När Yves Saint Laurent meddelade sitt avsked 2002 fanns bara ett tiotal kvar. Versace lade ner sin couture-verksamhet 2003 (men presenterade ändå en minikollektion couture till vår/sommar 2004, men därefter är det ett minne blott). I mångt och mycket beror det på bristande lönsamhet, och modehusen satsar istället helhjärtat på de mindre prestigefulla men mer lukrativa ready-to-wear-kollektionerna (prêt-à-porter på franska), som massproduceras och säljs i egna eller andras butiker och varuhus över hela världen. Balenciaga, exempelvis, har sedan 1968 “bara” ready-to-wear.

Pierre Cardin, även han en haute couture-legend, menade för tre år sedan att sann haute couture har försvunnit. Visst, några få av de gamla namnen är fortfarande aktiva, men han ansåg att exempelvis Dior inte längre sysslar med haute couture utan snarare gör teaterplagg, ett spektakel. Men vilket spektakel sedan! Det är sannerligen så att haute couture i mångt och mycket är en show.

Christian Dior, Couture A/W 05-06

Några exempel på modehus som tidigare har varit officiella haute couture-hus är förutom de vi redan nämnt ovan Paul Poiret, Elsa Schiaparelli, Courrèges, Guy Laroche, Lanvin, Nina Ricci, Pierre Balmain, Hubert de Givenchy och Paco Rabanne.

Idag är de officiella couture-husen dessa:

Adeline André
Anne Valérie Hash
Chanel
Christian Dior
Christian Lacroix
Dominique Sirop
Emanuel Ungaro
Franck Sorbier
Givenchy
Jean Paul Gaultier
Maurizio Galante

Ann Valerie Hash, Couture A/W 08-09

och sidomedlemmarna, som inte är baserade i Paris:

Elie Saab
Giorgio Armani
Maison Martin Margiela
Valentino SpA

Elie Saab, Couture A/W 08-09

Inför varje säsong finns yngre så kallade gästmedlemmar som också får presentera sina kollektioner under haute couture-schemat i Paris. Ett exempel är Alexis Mabille, som gör haute couture både för herr och dam.

Detaljbilder herr, Alexis Mabille, Couture A/W 08-09

Valentino (som bland annat designade Jackie Kennedy Onassis bröllopsklänning) gjorde ju sin allra sista egna couture-visning i januari i år och gick i pension med den äran, 75 år gammal och med 45 år i branschen under sitt fashionabla bälte.

Valentino, Couture S/S 08

Armani däremot, gjorde precis tvärtom. År 2005, vid 70 års ålder, debuterade Armani i denna exklusiva skräddarkonst med 35 skapelser och tillhörande information där det tydligt framgick hur många provningar som krävdes till varje klänning och med en, hör och häpna, färdig prislista! Det här med priser är annars en lite öm couture-tå. Om du måste fråga vad ett couture-plagg kostar, tja, tough luck, då har du inte råd. Du ska inte behöva fråga, du ska ha så gott ställt att det inte spelar någon som helst roll. Men Armani menade att han inte skämdes för sina priser (mellan cirka 180 000 - 650 000 kronor enligt dagens växelkurs) och att det här var haute couture i modern form. Och det verkar som om han menade allvar. Tre år senare är han fortfarande med.

Giorgio Armani, Couture A/W 08-09

Men. Det som talar emot haute couture är att klädkoderna inte så strikta idag som de en gång var och de som fortfarande har råd med haute couture och väljer att köpa det är till stor del en åldrande kundgrupp. Vi ser också ett konsumtionsmönster hos unga välbärgade som idag snarare shoppar hos de designers som är heta för stunden och tillräckligt avancerade aftonklänningar finns dessutom att få tag i från de stora modehusens ready-to-wear-kollektioner.

Haute couture är onekligen en kvalitetsstämpel på varumärket, men smakar det så kostar det ju, och kraven på goda resultat tar mer och mer överhand gentemot prestige. För att kunna göra fina vinster måste modehusen bredda sig och appellera till en större målgrupp och med en prislapp som en majoritet har råd med, istället för en exklusiv minoritet.

Christian Dior, Couture A/W 49-50

Haute couture är idag mest marknadsföring, en dröm, och det är förmodligen också bara under dessa premisser den kommer att kunna leva vidare i sin ursprungliga form. Modehusen tjänar exempelvis kopiöst stora slantar på sina parfymlicenser, som i sin tur säljer mer genom att förmedla en doft av det fashionabla (och ouppnåeliga) drömlivet. Men dofta lyxigt kan (och vill) väldigt många av oss göra.

Marilyn Monroe med den eviga storsäljaren Chanel no. 5

Framtidens haute couture blir nog snarare en fusion med ready-to-wear. Det kan komma att kallas ready-to-couture eller couture-to-wear (eller pret-a-couture respektive couture-a-porter).

Modehuset Chanel har noterat efterfrågan på något som inte är lika komplicerat och kostsamt som haute couture, men ändå mer avancerat och limiterat än ready-to-wear. Didier Grumbach, högsta hönset på Federation Francaise De La Couture, har sagt att dagens kvinnor väldigt sällan vill komma för tre provningar och vänta i tre veckor på att få den perfekta klänningen. Han menade att en lösning kan vara att en klänningsmodell av couture-kvalitet som inte är helt färdig kan bli det på bara en provning. Den som lever får se.

Det lustiga är bara att Pierre Cardin blev tillfälligt utslängd ur Chambre Syndicale De La Haute Couture 1959 för att han gjorde en ready-to-wear-kollektion till Printemps. Och så ska de tu säkerligen giftas så småningom. Kärlek börjar alltid med bråk.

/Cecilia

Designduon och äkta paret Mark Eley och Wakako Kishimoto gör oförskämt vackra mönster och sagolika kläder.

Foto: Andrew Crowley

De träffades första gången på en lunch i New York 1989, hängde med varandra där i några månader som vänner, men det klickade först året därefter när Wakako av en slump fick syn på Marks gula väska igen på ett hak i Soho i London - och därmed också fick syn på Mark. De hade fortsatt hålla kontakten telefonledes i London men hade inte haft tid att träffas. Jag vill tro på ödet och det här verkar ju vara ett kalasexempel på det. Vi har den gula väskan att tacka för mycket fint, ha ha.

De både gifte sig och bildade det egna märket 1992, samma år som Wakako var klar med sin utbildning i Fashion och Print på Central St. Martins i London. Mark utbildade sig i Fashion och Weave på Brighton Polytechnic. Idag bor och jobbar de i London och har två barn tillsammans.

S/S 08

Just mönstren och färgkombinationerna är onekligen deras stora styrka och också det de är mest kända för, och förutom plagg, skor och accessoarer så gör Eley Kishimoto även tyger och tapeter och konstnärliga samarbeten, nedan på bild Be@rbrick med mönstret Flash. Söta! Men klicka på björnarna så slussas du vidare till Showstudio.com och arty och creepy film där samma mönster snarare blir till ett virus.

Några av modehusen som har tagit mönsterhjälp av duon är bland andra Louis Vuitton, Marc Jacobs, Hussein Chalayan och Alexander McQueen, och nu har de även tagit över designrodret för Cacharel. Kollektionen som kommer i höst är deras första för märket.

Bilder ovan från Cacharels hemsida, A/W 08/09.

Och det är ingen underdrift att säga att Eley Kishimoto och Cacharel är “A Match Made In Heaven”. Dubbelt så bra med dubbelt så mycket med mönstermästarnas signatur på i höst.

Här är Elles film från Eley Kishimotos egna visning för A/W 08/09:

Deras vackra skapelser hittar man glädjande nog på flera ställen i både Stockholm och Sverige, och nu för våren 2008 har Eley Kishimoto också hittat till fina butiken Awesome Rags/PUB.00. Det gillar vi skarpt.

/Cecilia

Cashmere, eller kashmir som vi säger på svenska, har välförtjänt en väldigt exklusiv klang. Kashmir är ett av de finaste fiber i världen och kashmirgeten är den fyrbenta lilla varelse vi har att tacka för det.

Verklighetens Cashmere Mafia håller till i Kina, där den största produktionen av kashmir äger rum idag, men det sägs att den allra finaste kashmiren kommer från inre Mongoliet och Tibet. Ursprungligen kommer kashmir från den indiska delstaten med samma namn.

Kashmirgeten trivs ypperligt i eländig bergsterräng och de torra somrarna och iskalla vintrarna gör att geten utvecklar två lager pälshår, ett yttre som är skyddståligare och hårdare och ett inre lager som är bland det mjukaste och varmaste vi känner till. Och det är såklart det senare som används till lyxiga klädesplagg.

På vårkanten när vinterpälsen har gjort sitt ger kamningen och klippningen störst utdelning. Den yttre hårdare ullen separeras från den inre mjuka kashmirskatten, även kallad pashmina*. Som exempel kan nämnas att det yttre lagret används till borstar, så det är alltså ingen liten skillnad. En borste mot kroppen känns ju föga inbjudande, medan en tröja i 100% kashmir alltid står på önskelistan.

Med facit på hand är det ju lätt att räkna ut varför kashmir är så kostsamt, det är nog så tidskrävande att kamma en get och varje get ger ungefär mellan 50-100 gram tvättat och helt rent kashmirfiber per år. För att få ihop material till en schyst damtröja behövs oftast årsproduktionen från 3-6 kashmirgetter, medan en redig herrtröja kräver långt mer än så.

Fattig men ändå sugen på lite kashmirlyx? Om du söker på “vintage cashmere” på ebay så kan du hitta följande tre godbitar (alla på aktuella auktioner, bara att buda på!). Krämvit kofta med guldknappar från Ballantyne, rutig sjal (från Skottland) och en supersnygg röd herrkofta från Pringle, bland mycket annat. Yummy!

Kashmiren har haft sin höga status i Asien i många hundra år, men blev populär i Europa först på 1800-talet genom att Napoléon III shoppade hela 17 stycken sjalar av utsökt tunn kvalitet till frugan Eugenie, en modeikon av sin tid (på bild nedan). Nuförtiden har vi avsevärt lättare att få fatt i det begärliga materialet än kunglig specialimport, men smakar det så kostar det, än idag.

* Namnet pashmina kommer från det uråldriga persiska ordet “pashm”, som betyder ull (av den allra finaste sorten).

Termen pashmina används ofta felaktigt i västvärlden idag för att beskriva ett utseende på en viss berömd sjal (se bild nedan), utan att det för den sakens skull behöver vara ren pashmina/kashmir den är gjord av. Och pashminans/kashmirens användningsområde begränsar sig inte bara till sjalar, även om de odiskutabelt är de mest kända produkterna. Märkningen du letar efter för sann kashmirkvalitet, oavsett produkt, är alltid 100% cashmere.

Vissa vill också mena att pashmina är en finare form av kashmir, att fibern ska vara ännu några mikromillimeter tunnare och att just den återfinns på speciella delar av geten, allt för att kunna ta mer betalt för slutprodukten. Andra menar att pashmina är kashmir blandat med silke. Efter att ha läst igenom vad som känns som hundratals olika källor för att gå till botten med det hela är min slutsats som följer:

Pashmina och kashmir är precis samma sak. Pashmina är det namn på kashmir (eller cashmere som västvärlden i stort kallar det) som vanligen används i Asien. New York Times sade det bra: You can believe that if you’re a Big Spender. A company calling itself Nepal Pashmina Industry, in Katmandu, honestly begins its product profile with ”pashmina (better known as cashmere).”

Ärlighet varar längst.

/Cecilia

För ett litet tag sen dreglade jag över Edie Sedgwicks örhängen modell större efter att ha sett Factory Girl med Sienna Miller.

Mitt begär var så stort så jag lade på ett litet kol x 2 idag. På det ena sorts kolet löder man, i mitt fall fästen på silverkedjorna:

Sen plockade jag ihop alla små enheter jag samlat på mig för ändamålet:

Nyinköpen (som egentligen inte alls var nya) blev ett par silverörhängen med tre hängande kedjor från en antikhandel på Odengatan (185 kr) och två stycken snirkliga spännen från en annan antikhandel på samma gata (150 kr).

Sedan rotade jag hemma efter olika berlocker till att börja med. På ett gammalt silverarmband som jag aldrig använder hittade jag en fin pudel. En handklov och en pelikan kommer från Cornelia och ett av hennes halsband (det halsbandet var slut i butik, men en kund ville så gärna ha det till sin flickvän så jag offrade mitt eget för den goda sakens skull, men det skulle inte hänga några berlocker på så de behöll jag), och så en riktigt schyst gammal stol (!) i silver med halskedja till som jag har köpt på ebay. Halskedjan klippte jag itu och det var den som jag lödde fast silverfästen på och som blev den övre delen av örhängena.

Hittade även en gammal fotlänk med hjärtan på hemma, den dissekerade jag också i smådelar och allting utom låset kom till användning! Silvertråd och pärlor hade jag också sedan tidigare.

Fixat och trixat. Lägenheten ser ut som ett litet bombnedslag med små smyckesdelar och verktyg precis överallt. Jag är uppenbarligen en fena på att sprida ut mig … Det blir till att städa lite nu.

Men det var det värt. Så här hänger de i all sin färdiga prakt:

Stort och pråligt, med ändå gammeldags och vackert. Sedan gillar jag att det är fyra olika berlocker så örhängena inte är exakt likadana. Själva skillnaderna i tonerna på silvret är också jättefint, mycket har oxiderat och blivit mörkare med åren. Jag är supernöjd.

Och nu är jag förstås jättenyfiken! Vad tycker du?

/Cecilia

Våra grannar i öster kan stoltsera med att som enda skandinaviska märke (och som allra första finska märke någonsin) fått visa på det officiella schemat under Paris Fashion Week, för höst- och vinterkollektionerna 2008-2009!

IVANAhelsinki designas av Paola Ivana Suhonen och började som ett konstprojekt, nu är det ett familjeföretag som hon driver tillsammans med sin storasyster Pirjo. IVANAhelsinki startades 1998 men fick sitt första ordentliga genombrott på den japanska marknaden år 2000. Idag säljer de i över 100 butiker i 20 olika länder.

Deras produktionsfilosofi genomsyras av kvalitet, hantverk, etik och miljöhänsyn, så alla plagg är producerade i Finland och detaljerna görs för hand.

I vår- och sommarkollektionen 2008, “Diamond, Stripes and Revolver”, hittar vi stor mönsterkonst och vackra färger, och italienska Vogue uppmärksammade skönheten i den och skrev om märket redan i sitt decembernummer 2007. Den här kollektionen, sprängfylld med härliga klänningar, finns alltså i skrivande stund ute i butik och du kan naturligtvis njuta av kreationerna uppe på PUB.03!

Alla bilder ovan från IVANAhelsinki S/S 08

Vogue Italia, december 2007

Höstvisningen i Paris i februari i år, för nya kollektionen “Birdring”, ägde rum på Ritz Hotel och såg ut såhär:

Helt okej dressing room …

Stora ögon och spindelfransar i sminket.

Här kommer bilder från visningen, IVANAhelsinki A/W 08: 

Sagoklänningar, underbara sagoklänningar. Missa för allt i världen inte hemsidan! Den är välfylld och supervacker, och där kan du spana på kollektionerna i sin helhet.

/Cecilia

Hur är det med ordkunskaperna egentligen?

Fashion Affair tittar närmare på begreppet avantgarde, som de flesta har hört men många kanske inte riktigt kan placera. Ordet är franskt och stavas på originalspråk med bindestreck emellan (avant-garde). Det existerar både inom politik och det militära, som inom det kulturella. Och det är det senare som fångar vårt intresse.

Med uttrycket menas inom konst-, film- och modevärlden något som är innovativt och ligger i framkant vad gäller motiv, teknik och form. Något som alltså är nyskapande och inte följer normen.

De belgiska formgivarna som kallas Antwerp Six (Ann Demeulemeester, Dirk van Saene, Dries van Noten, Walter van Beirendonck, Dirk Bickembergs och Marina Yee) är kanske det mest kända nutida exemplet på avantgarde inom modevärlden. Även Antwerp Six “sjunde medlem” Martin Margiela anses skapa i sann avantgardistisk anda. De nådde stora designframgångar under andra halvan av åttiotalet, och gör så än idag.

Ett annat namn inom avantgarde är svenska Ann-Sofie Back. Hennes kollektioner är starka, egensinniga och ofta humoristiska. Hon är en frisk fläkt med en större tanke bakom sina plagg.

Här kommer en liten avantgardistisk bildkavalkad i miniformat:

Ann Demeulemeester S/S 08

Alexander McQueen S/S08

Prada s/s 08

Ann-Sofie Back S/S 06

Och lite mer back in the day:

Den kända art directorn Alexey Brodovitch jobbade under 40 & 50-talet på
Vogue och Harpers Bazaar

Av fotografen Erwin Blumenfeld

Audrey Hepburn av Erwin Blumenfeld

När det kommer till avantgarde inom filmkonst är Maya Deren (1917-1961) ett bra exempel. Deren var verksam i mitten på 1900-talet och hennes 18 minuter långa mästerverk “Meshes of the Afternoon” från 1943 är en av de mest sedda och analyserade av all experimentiell film genom tiderna. Deren har varit en stor inspirationskälla för oberoende filmskapande och Stan Brakhage, en annan hyllad och banbrytande filmkonstnär, sa en gång om Deren “She is the mother of us all”.

Maya Deren

Och så avslutar vi med en bild på den legendariske konstsamlaren Peggy Guggenheim (1898-1979), som ägde många av de mest kända avantgardistiska konstverken:

Hon efterlämnade sin konstsamling i sin farbror Solomon R. Guggenheims stiftelse vid sin död, som kan beskådas i museet Peggy Guggenheim Collection i Venedig, Italien.

/Cecilia & Nike

Oavsett vad Stefano Pilati visar för modehuset Yves Saint Laurent gillar jag det. YSL-kvinnan är en stark sådan och för varje år överträffar Pilati henne gång på gång.
Han föddes 1965 i Italiens modestad Milano och blev snabbt intresserad av kläder då han upptäckte sina systrars modetidningar. Efter att ha jobbat åt Jil Sander, Dries Van Noten och Miu Miu tog Pilati över Tom Fords plats som chefsdesigner på Yves Saint Laurent 2004. Pilati har återfört märkets historia i kläderna och lyckats återskapa YSL-kvinnan som hon en gång var.

fall 07

ss 07

fall 06

ss 06

fall 05

/Nike

Det blir fluffigt och varmt nästa vinter. Angora är på tapeten igen, underbart för sådana fryslortar som jag. Mina befintliga angoraplagg är uteslutande vintage, men det ser jag fram emot att ändra på nästa säsong.

Favorittröjan har metallkrage och kommer från vår egen vintageavdelning uppe i PUB.03, och är vrålvarm trots att den “bara” har 40% angora. Den är som synes riktigt fluffig, och jag som har nöjet att kunna känna på den också vet att den är sanslöst mjuk och skön, och passar bra med April 77-jeans och platåstövlar från Vivienne Westwood (bild från min stildagbok på Modette).

Men vad är egentligen angora?

Angora är pälshår från den bedårande angorakaninen, som härstammar från Turkiet. Mohair däremot, kommer från angorageten, dessa två är ibland föremål för förväxling. Men vi vet ju alla härmed bättre nu, kunskap är hett!

Angorakaninens päls växer under hela dess livstid, cirka 1 mm per dygn, och bör klippas fyra gånger per år. En bra kanin producerar 800-1200 gram per år och av denna päls spinns garn.

En stickad damtröja helt i angora väger cirka 350 gram. Då pratar vi inte Sandra Backlund-size på tröjor, utan mer modesta varianter. Angora är ett mycket exklusivt material, ett kilo angora kostar cirka 600 kronor och är alltså ungefär vad en angorakanin producerar på ett helt år. Den som kan sin sak räknar alltså snabbt ut att en angorakanin exempelvis kan bidra till tre ljuvliga tröjor per år, eller kanske 6 par riktigt sköna sockor.

Angoran är oerhört mjuk, glansfull och alldeles ren. Den kliar inte, sticks inte och är sju gånger varmare än lammull, utan att du behöver oroa dig för att det blir varmt och kladdigt innanför plagget. Angoran är nämligen både värmeisolerande och fuktabsorberande. Alltså perfekt.

Så här ska självaste Johnny Depp ha uttalat sig om saken:

“I love angora sweaters. They’re unbelievable. They feel really good. This girl I dated when I was a teenager, she had an angora sweater. When we broke up, I was upset, but not about her. It was the sweater.”

/Cecilia

Eftersom nyheten om det japanska märket Comme des Garçons designsamarbete tillsammans med H&M nu läckt tänkte jag dela med mig av min favoritkollektion från märket, nämligen hösten 2005 “The Brides”. Angående samarbetet vill jag inte uttala mig, Comme des Garçons är ju ett märke som man helst skulle vilja hålla för sig själv om man kunde, ha ha.

bilder från style.com

/Nike

Köp, släng, titta, granska och glömma bort, det är ungefär så det funkar idag. Två gånger om året får vi se nya trender och vad vi ska ha på oss, är det egentligen någon som kommer ihåg kollektionerna från hösten 2006? Vi på Fashion Affair blickar tillbaka på levande modelegenders kollektioner för att inte glömma.

Sedan belgiske Raf Simons blev kreativ chef 2005 för Jil Sander har modehusets minimalistiska kläder nått en högre nivå.
Simons växte upp utan ett intresse för mode, han tog 1991 examen i industriell design och jobbade ett kort tag som möbeldesigner. Men efter att ha mött designern Martin Margiela så blev han fascinerad av modevärlden. Trots att han inte har någon tillskärarutbildning är Simons känd för silhuetterna och snitten i hans kläder. Androgynitet har speglats mycket i de tidigare säsongerna men för kollektionen spring/summer-08 fick vi se en mer feminin sida av Simons. Kollektionen innehöll nya former, färger och transparenta material inspirerat av den japanska origamikulturen.

fall 07

s/s 07

fall 06

/Nike