Strålande sol på ett frostat landskap. Ett nedlagt järnverk och en herrgård vid vattnet ett par timmar norr om Stockholm.
Det jag hatade och ratade som barn tycker jag nu är bland det vackraste som finns. Kan tilläggas att när jag var liten var herrgården obebodd och övergiven, fönsterrutorna var krossade och gapade åt en, becksvarta och skräckinjagande. Men nu, när fastigheten har renoverats, det är adventsljusstakar i fönstren och jag har blivit äldre och visare, så saknar miljön motstycke.
Självklart är Vivienne Westwood-kappan och Mentorkängorna på. Man skulle verkligen kunna göra världens vackraste modejobb här, det har jag gått och tänkt på i några år. Speciellt så här års när träden är nakna och ett försiktigt lager snö dekorerar marken.
/Cecilia
Måndag morgon. Tillåt mig underhålla Eder med ett viktigt budskap från min arbetsplats, det gamla anrika varuhuset PUB i Stockholm:
Fniss.
/Cecilia
Det bor en ständig sommarlängtan i mig. Av den enda anledningen att jag fryser så rackarns illa när det är kallt, det spelar liksom ingen roll hur mycket jag pälsar på mig. Kylan letar sig ända in i märgen och släpper inte taget förrän i april-maj någon gång. Men det finns saker som gör transportsträckan mot mildare väder lite mer uthärdlig. Vackra ting är en av dem, och jag kan därför tacka min lyckliga stjärna för min arbetsplats.
PUB:s julgran är blommig, rosa, har pärlhalsband istället för glitter, rosa pumps och läppstiftsljus!!!
Den är så fin och gör mig glad varje dag. Hoppas det funkar för dig också. Klicka på bilden nedan för supersize!
/Cecilia
Perukkappan från Maison Martin Margiela för vår/sommar 2009 har huvudrollen i det senaste filmprojektet på Nick Knight´s Showstudio.
Filmen heter Make Up Your Mind och beskrivningen av projektet berör konstnärligt anti-mode och handsydd lyx av oädla material. Läs mer och titta på filmen direkt hos Showstudio här (eller så klickar du bara på bilden nedan). Den är otroligt vacker, och nästan nakna donnan likaså.
/Cecilia
Några bilder från den fantastiska tyske fotografen Erwin Blumenfeld (1897-1969) denna mörka torsdagseftermiddag.
Ibland känner jag starkt att det inte finns något vackrare än en kvinnas kropp, som nu med dessa bilder. För min del är det något visuellt, inte sexuellt. Så, så fina foton.
New York, 1942
New York, 1944
New York, 1949
/Cecilia
Jag har det otroligt stora nöjet att låta meddela att PUBs julskyltning 2008 är på plats!
Jag öppnade skyltfönster hela dagen, ett efter ett. Och det blev så fint! Ska finputsa imorgon men hela skyltningen är ändå klar. Det var med ett leende inombords som jag gick runt och fotade ikväll.
Men jag ska erkänna att jag är sanslöst trött efter den här maratonveckan, har inte hunnit kollat mailen sedan i torsdags och ska ta och vila mig ikväll. Men imorgon! Tillbaka till livet och verkligheten, för min värld de senaste dygnen har bestått av något helt annat. Jag har balanserat bland kaniner som drar en släde, en gris i både hatt och koppel, en blommig julgran med läppstiftsljus (!) och inte minst alla dessa stela kroppsdelar som får liv genom montering och styling. Bland annat.
För att kolla in härligheterna vet du vart du ska gå. Eller så här: du MÅSTE komma förbi och titta! Man blir glad, jag lovar. Och så är det förstås ruskigt snygga kläder att dregla över dessutom.
Vår fantastiska julgran. Och snöflingor utanför, som på beställning ju.
De tre vise männen i modern tappning.
Finaste kaninerna och coolaste katterna.
Mot Hötorget. Freaky fönstret till höger, kolla smala springan till fönsterentré från den smalaste korridoren i mannaminne (som jag visade på bild i lördags). Fast snyggt blev det. Men ingenting jag vill göra om imorgon, om man säger så, ha ha.
/Cecilia
En liten fortsättning på hemma hos (mig). Tidigare har du kanske sett min terapi i vinter, palmlampan, och min inspirationshörna av svart sammet och kära ting.
Nu är det så dags för skyltdockan (överdel allena), som har stått hemma hos mig sedan mitten av 90-talet. Hon har haft väldigt varierande saker på sig, bland annat en pälscape (i pälshimlen nu tyvärr) tillsammans med blandade långa halsband, det var hon fantastisk i. Men nu, en riktig hårding i Prada-balaclava, rysk armémössa och antika boxningshandskar. Ombyte förnöjer.
Jag har alltid varit svag för skyltdockor, så länge jag kan minnas. Gissa om jag trivs med mitt jobb, he he.
/Cecilia
Nu är Lady Oscar och jag klara med skyltningen, så jag hoppas du glider förbi och spanar in fönstren mot Drottninggatan snart. Det blev skitsnyggt! Lite hårdare, lite mörkare och lite glammigare. Ungefär som Lady Oscar själv alltså, hela han är underbar inspiration och jag har haft världens härligaste vecka med honom som min allra första gäststylist. Thanks babe.
Jag fotade som allra hastigast ikväll men ska ta mig en ordentlig titt imorgon, då är även det sista fönstret up and running. Här är några smakprov så man får känslan. Värt allt slit i hela världen, kan tilläggas.
För supervackra scenografin står CoCoform.
/Cecilia
Så otroligt vackert foto. Britt Ekland 1970 av Patrick Lichfield (1939-2005). Där skulle jag också vilja sitta och bara drömma mig bort.
/Cecilia
En väldigt kuslig fotoutställning hade vernissage ikväll på galleri Operatingplace på PUB.03, och öppnar för allmänheten imorgon fredag.
Det är första gången den amerikanske dokumentärfotografen Peter Beste visar sina verk i Sverige. Utställningen heter ”True Norwegian Black Metal” där Beste har dokumenterat det allra mörkaste hos våra välbärgade grannar. Boken med samma namn släpptes 1:a juni i år på Vice Books (läs recension på DN här), och ett åtta år långt fotoprojekt får nu sin final i denna fotoutställning.
Lite bakgrund: “I Norge har den extrema och våldsamma musik-subkulturen black metal vuxit fram under de senaste två decennierna. Rötterna finns någonstans i splatterfilmer, hårdrock, satanism, nordisk asagudsdyrkan, hedniska myter och tonårsångest. I början av 90-talet brände medlemmar i subkulturen kyrkor, begick mord och skändade gravar. Samtidigt skapades en ny musikstil, så revolutionerande och progressiv inom genren att rockvärlden fortfarande kippar efter andan.”
Jag kan skriva under på att det som spelades under vernissagets tidiga skede gav mig rysningar, och inte av välbehag. Det är tungt, och tillsammans med bilderna blev intrycket väldigt starkt och till och med lite obehagligt. Men samtidigt väldigt fascinerande, så jag såg på utställningen med skräckblandad förtjusning ikväll och kommer att vilja titta ännu närmare på den snart igen.
”True Norwegian Black Metal” visas mellan 26 september och 23 oktober, och även boken kommer att finnas till försäljning. Välkommen upp till PUB.03 och galleri Operatingplace.
/Cecilia
När vi ändå är inne på Man Ray tänkte jag att det kunde vara läge att visa en av hans surrealistiska filmer, Emak Bakia, från 1926. Kiki syns i den (de målade ögonen precis i slutet). Klicka på bilden för att slussas vidare till Daily Motion, där man kan se filmen i sin helhet.
Det är intensivt och kaotiskt de första fyra minuterna, sedan upplever jag det som om man kommer till ett drömlikt stadium, och de böljande inslagen är hypnotiska för mig. Hela filmen är fascinerande, tänk att den har hela 82 år på nacken, bara en sån sak. Jag är dock ingen konst- eller filmkritiker utan bara en glad konsument. Se och upplev den på ditt sätt, ett stycke konsthistoria for y´all.
/Cecilia
Att vara någons musa, en väldigt fin form av inspiration. I mina ögon är det oerhört vackert att en kreativ själ, oavsett genre, hämtar inspiration från en och samma människa om och om igen. Även om det förstås också är så att musan byts ut under livets gång, det är få som har exakt samma behov för tid och evighet. Man växer och utvecklas, finner nya vägar.
Inte sällan är det någon form av kärleksband eller väldigt starka vänskapsband mellan konstnären och sin musa. Det måste vara en fantastisk känsla, att kunna få bidra till skapande bara genom att existera vid sidan av någon man håller av och beundrar. En ömsesidig beundran dessutom.
Idag omnämns musan kanske främst inom konst- och modeskapande. Men den allra första musan, och det här var riktigt länge sedan (”redan de gamla grekerna”, du vet), stod för inspiration inom ett långt vidare perspektiv än så. Natur, helande, firande, poesi, musik, skådespel, astronomi och erotik för att nämna några. Musan symboliserade den kreativa kraften genom hela livet.
Alla borde ha en musa, eller varför inte flera. Någon som behöver en? Jag är ledig, ha ha. Fast bara på det vänskapliga planet. Själv borde jag definiera mina musor, så långt har jag aldrig tänkt förut. Eller snarare hunnit tänka. Jag har så pass mycket saker (läs: jobb) för mig hela tiden så jag hinner sällan stanna upp och bara reflektera. Det är naturligtvis självvalt, så det är inte synd om mig på något sätt. Men jag skyndar genom livet. Måste nog försöka ta och bli bättre på att verkligen njuta av det också, det går ju faktiskt fantastiskt fort fram.
Jag har i alla fall kunnat sätta fingret på att jag (säkert likt väldigt många andra) inspireras av människor omkring mig, av saker, av bilder, av känslor, av texter, av musik. Det går att finna inspiration i så mycket. Men det vore onekligen härligt att också inspireras av specifika personer och/eller andra guldgruvor. Jag ska klura på vilka och vad det skulle kunna vara för mig. Nu gäller det bara att hitta en lugn, lång stund att klura på då också. Hum.
Salvador Dalís musa var ju under lång tid Amanda Lear, det har jag skrivit om tidigare. Jag tänkte göra små musa-specialare lite då och då framöver. Fortsätter med en bild från den legendariska fotografen Man Ray, vars första musa och tillika kärleksintresse Kiki inspirerade honom i 1920-talets Paris.
Bilden kommer ifrån boken Photo Icons - The story behind the pictures (Taschen).
/Cecilia
När man talar om trollen. Jag kikade in hos Per Zennström och hans fotoblogg 10 horses idag, och fick syn på Lovisa Burfitts masker också. Galet vackra bilder, lånade från Per.
/Cecilia
Burfitt höst/vinter 2008-09 har anlänt till Awesome Rags/PUB.01.
Fler utsökt vackra bilder, inklusive dessa, finner du på Burfitt.com.
/Cecilia
Snubblade över en bild från tyske expressionisten Otto Dix (1891-1969) och samlade därefter girigt på mig några till. Kommer här:
At The Mirror 1921
To Beauty 1922
Portrait of Anita Berber 1925
Portrait of Sylvia von Harden 1926
Bildkälla Mess. net
/Cecilia
|
