Det var så kallt ute när jag såg honom första gången. Han sprang till bussen och jag stod utanför och såg hur han inte hittade sitt busskort, röd om näsan och frustrerande ord ur munnen. Men var fan är det då. Nästa gång jag såg honom drack han en kaffe på Pressbyrån och alla vet att de har äckligaste kaffet i världen. Precis som jag fick lusten att säga det till honom rynkade han på näsan och slängde den i papperskorgen, jag log men hade velat ha en anledning för att våga gå fram.

Sen såg jag honom igen när jag var på väg hem från frisören. Jag gick snabbt längst Hamngatan med tårar i ögonen och halsduken, aldrig har jag varit så ful i håret. Han stod på andra sidan vid Kungsträdgården med en hund i ett koppel. Jag ska inte ljuga, hunden var ful som stryk, men så hoppade den omkring som en liten flodhäst och även flodhästar har sin charm. Jag stannade upp trots att hela Stockholm stressade förbi så började jag skratta. Och han tittade på mig och bilarna åkte förbi i en rasande fart men jag såg dem inte, jag såg bara killen med flodhästen och ibland räcker det att råka gå förbi varandra en grå tisdag i november för att förstå att det ska vara vi, det är bara så det ska vara.

Gamla fotografier får en att minnas men inte alltid hur det faktiskt var. Ibland tror man att ett gammalt fotografi fortfarande doftar vår men egentligen är det torrt och inte så gott att slicka på, ganska smaklöst faktiskt. Vi kan aldrig göra något ogjort men vi kan välja hur vi vill minnas. Som en chokladtårta eller som det faktiskt var. Äppelpaj eller mögligt bröd. Eller bara som det faktiskt var. Jag tycker det är spännande och åh så bitterljuvt att gå igenom gamla arkiv. Vem var jag? Vem var jag när jag satt på bryggan och dinglade med benen när han ropade mitt namn? Visste jag ens själv? Är jag samma idag?

Svaret är nej. Man förändras varje dag men samtidigt är jag alltid jag. Men man lär sig med tiden. Vilka fotografier som är värda att spara och vilka som bör slängas. Jag ångrar ingenting men jag funderar mycket på vad jag tänkte där just då. Jag skulle inte känt desamma idag. Jag hade nog varit lite illamående.

Jag trivdes inte så bra framför kameran då och det syns. Kanske var det så att jag inte trivdes med honom eller med livet. När man trivs syns det och då kastar man sig gärna framför kameralinsen, allt för att få minnas det ögonblicket i framtiden. Vissa fotografier är det nog meningen att de inte borde finnas, men de finns där ändå, och det syns att de vantrivs. De smakar inte lika gott.

Jag fick en kommentar om åldersskillnad förut. Om huruvida åldern spelar någon roll när det kommer till kärlek. Om din kärlek är mycket äldre eller mycket yngre, påverkar det er relation?

Jag tycker inte att ålder har någon betydelse när det kommer till kärlek. För att vara ärlig tycker jag inte att ålder har någon betydelse någonsin. Däremot kan det ju vara andra grejer som skiljer. Erfarenheter. Vad man vill i livet. Men jag känner vissa i min ålder som har åstadkommit helt galet mycket och har mer erfarenheter än många andra som är mycket äldre. Så erfarenheter har inte heller alltid med åldern att göra. Man kan vara på olika platser i livet. Vilja ha olika saker. Men det handlar inte heller om ålder utan snarare om vem man är.

Om man är kär tycker jag att man ska skita fullständigt i ålder. Det är verkligen bara en siffra. Det är mycket viktigare att han får dig att skratta och att du får fjärilar i magen när du tittar på honom. Eller vad tycker ni?

Det finns så mycket olycklig kärlek. Jag vet för ni skriver till mig om den hela tiden. Alla mejl och alla kommentarer med ‘kärlek’ i ämnesraden, jag läser och jag får ont i hjärtat över all olycklig kärlek som inte borde finnas. Alla ni underbara människor som inte borde behöva känna så. Men jag vet ju att det är oundvikligt. Jag har skrivit mycket om det. Jag vet ju hur det känns. När någon äter upp ditt hjärta. Och när du trots det ber om mer.

Olycklig kärlek är som vilket beroende som helst. Dina cigaretter eller ditt morgonkaffe. Din lunch eller din middag. Du vill inte vara utan den. Du kan inte vara utan den. Så jävla orättvist att man ska behöva vara beroende av något som dödar en. Och sedan när man tagit all den där skiten och bara inte orkar ett andetag till. Det är då man måste slå till. Säga ifrån. Sluta upp. Det är den där millisekunden som du torkar en svartrandig kind och får den där känslan av att det är nog. Det är då du verkligen ska mena det. Aldrig mer falla tillbaka. Aldrig mer titta tillbaka. Man måste inse sitt egna värde. Förstår ni hur underbara ni är och hur mycket ni är värda? Ni är värda allt. Inte att komma hem söndergråten när din kärlek flörtat med din bästa vän. Om något sånt händer måste ni vända och aldrig mer titta tillbaka. Jag lovar att det bara gör mer ont.

Man måste inse sitt eget värde. ”Jag älskar dig men jag älskar mig själv mer.” Det är så viktigt att kunna älska sig själv för att älska andra. För det är då kärleken blir riktig och verklig, när man vet att det kommer vara ärlig kärlek. Det spelar ingen roll om du är 13 år eller 60 år. Olycklig kärlek kommer alltid att vara som tusen knivar i hjärtat. Olidligt. Ibland oundviklig. Men när det går, försök att inte gråta i onödan. Ni vet ju själva att det oftast inte är värt det.

puss.

Vissa luktar bara så jävla gott.

Idag tänkte jag ge bort 15 exemplar av min lilla diktsamling ”En bok om kärlek”! Den handlar om skrattanfall och vackra händer. För att tävla behöver du bara skriva en kommentar. Glöm inte att skriva din mejladress. Puss!

… i någons famn.

Bild: Le love.

Jag ser allt det där som inte händer. Det är de sakerna som skär mest i hjärtat. All vilja som inte vågar. Alla första bokstäver som aldrig blir ord. Jag ser när en blick försvinner. Någon som rör sin hand mot någon annans men sen snabbt tillbaks i fickan. Har ni tänkt på hur mycket det är som aldrig händer?

Alla gånger någon lutar sig närmre för att känna en doft men inte vågar gå hela vägen och nudda någons hud.

Det är inte alla nej som gör mest ont. Någon frågar om en fika och får höra ”jag kan inte” som svar. Det är alla som vill gå fram och fråga om ett telefonnummer men som aldrig vågar. Det är varje gång man ser ett leende dö när någon annan lämnar rummet. Någon som frågar om vi ska ta en cigarett men inte har modet att hålla handen på väg ut. Det som skulle kunna bli allt men som aldrig blir något.

Hellre ångra något man gjort än ångra det man aldrig vågade göra.

Tänk så mycket kärlek som går förlorad. Alla kyssar som aldrig kommer och alla gånger så många lägger sig så ensamma istället för att lägga sig ihop. Tänk så mycket kärlek vi har inom oss och tänk hur lite av den vissa delar med sig av. Tänk om alla skulle våga göra det man aldrig annars brukar. Kanske skulle allt det som aldrig händer hända.

När hjärtat rinner över. Hur han skrattar. Någons armband runt ens handled. En ryggrad. När huvudet töms på tankar bara av att känna en doft. När allt annat blir obetydligt. Någon som pratar i sömnen.
Tror ni på livslång kärlek? Jag har alltid gjort. Jag kan inte tänka mig att tro på något annat. Kanske är det för att jag har sett det på nära håll. Älska tills döden skiljer oss åt-grejen alltså. Jag tror det handlar om vad man vill ha ut i en kärleksrelation. Jag vill ha någon som jag kan skratta mig genom livet med. Någon som delar samma minnen, kan avsluta ens meningar, kokar soppa när man är sjuk, håller handen när man börjar bli gammal och ostadig. Jag vill inte sitta ensam i en lägenhet i Stockholm med en massa minnen men ingen att prata med. Jag vill ha ett underbart hem i en liten by i Italien. Med en man som älskar långpromenader och vin. Med barn och barnbarn som kommer och hälsar på jämt och en vägg fylld av foton på alla vi älskar. En dubbelsäng att dela. Någon att turas om att göra kaffet med, som vet exakt hur en bra morgoncappuccino smakar. Som också gillar att äta kakor till frukost. Som inte suckar när jag köper Louboutin-klackar till mig själv i 70-års present trots att jag inte längre kan gå i sådana skor. Som vill njuta av livet tills den stund det tar slut och som aldrig är bitter över att bli gammal. Som åldras med stil och som får en att skratta så man gråter varje dag hela livet ut.