Nu slänger jag ner bikinis och tunna klänningar i resväskan och sedan hoppar jag på flyget. Vi ses hemma i Stockholm! Pusstuss

Fan hörrni. På tisdag kommer jag hem. Då ska jag blogga sönder den här bloggen! JAG LÄNGTAR! Det går inte ens att ladda upp en photobooth-bild härifrån. Tokig blir jag.

Ikväll har vi suttit och skrattat åt Petras statusuppdateringar på Facebook. Jag känner ingen som är så rolig och sjuk i huvudet som min bästa vän. Hon ger mig magkramp av allt skratt minst en gång om dagen. Igår träffade hon en kille som kommer här ifrån Kap Verde som blev helt såld på henne, det var så himla gulligt. Idag fick hon en handskriven lapp med hans mejl och telefonnummer! Jag ska tvinga henne att mejla och tacka för att han tog så bra hand om oss igår när vi var ute och drack drinkar här på ön. Det var väldigt uppfriskande att bara hoppa upp på ett flak och åka över en helt öde ö till en liten bar under stjärnklar himmel. Hur ofta gör man det liksom.

Imorgon åker vi hem och så kommer vi hem måndag natt. Jag har tre överfyllda inkorgar på mejlen, säkert en massa post, räkningar, tvätt-tid, telefonsamtal etc att ta igen men även om denna vecka kommer att vara lite kaotisk har det varit värt det för en veckas ledighet. Jag känner mig totalt utvilad och sugen på allt där hemma. Vi hör rykten om att Stockholm blommar och jag längtar, det här kommer bli en så satans bra vår.

Puss och sov gott!

Vad tycker ni?!

Själv ä-l-s-k-a-r jag förra avsnittet när Petra går på sin dejt. Haha, det var helt galet vad vi skrattade när vi såg det!

Den här klänningen från H&M finns i butik nu. Den är så sjukt SNYGG och är typ den perfekta klänningen i vår. Dagens tips!

Det var så kallt ute när jag såg honom första gången. Han sprang till bussen och jag stod utanför och såg hur han inte hittade sitt busskort, röd om näsan och frustrerande ord ur munnen. Men var fan är det då. Nästa gång jag såg honom drack han en kaffe på Pressbyrån och alla vet att de har äckligaste kaffet i världen. Precis som jag fick lusten att säga det till honom rynkade han på näsan och slängde den i papperskorgen, jag log men hade velat ha en anledning för att våga gå fram.

Sen såg jag honom igen när jag var på väg hem från frisören. Jag gick snabbt längst Hamngatan med tårar i ögonen och halsduken, aldrig har jag varit så ful i håret. Han stod på andra sidan vid Kungsträdgården med en hund i ett koppel. Jag ska inte ljuga, hunden var ful som stryk, men så hoppade den omkring som en liten flodhäst och även flodhästar har sin charm. Jag stannade upp trots att hela Stockholm stressade förbi så började jag skratta. Och han tittade på mig och bilarna åkte förbi i en rasande fart men jag såg dem inte, jag såg bara killen med flodhästen och ibland räcker det att råka gå förbi varandra en grå tisdag i november för att förstå att det ska vara vi, det är bara så det ska vara.

Den här klänningen från Tiger hade jag på mig på en plåtning vi gjorde för ett tag sedan. Jag tycker den är så fantastiskt snygg, tänk till klumpiga ankelboots och skinnjacka nu när våren är på väg… åh. Tror den finns i butik nu för den intresserade!

Hej på er!

Vi fortsätter med vår semester som innehåller att inte göra någonting. Idag har vi hoppat bland vågorna och gått en långpromenad på stranden, det är ungefär så våra dagar ser ut. Och så läser vi en jävla massa böcker och tidningar. Men hoppa bland vågorna är det roligaste, det är så otroligt vackert här och idag skrattade jag högt och rakt ut av lycka när vi blev dränkta av en våg. Härligt.

Nu till min fråga: Hur är vädret hemma? Jag hoppas på vår när vi kommer hem… kan det funka tror ni?

Gamla fotografier får en att minnas men inte alltid hur det faktiskt var. Ibland tror man att ett gammalt fotografi fortfarande doftar vår men egentligen är det torrt och inte så gott att slicka på, ganska smaklöst faktiskt. Vi kan aldrig göra något ogjort men vi kan välja hur vi vill minnas. Som en chokladtårta eller som det faktiskt var. Äppelpaj eller mögligt bröd. Eller bara som det faktiskt var. Jag tycker det är spännande och åh så bitterljuvt att gå igenom gamla arkiv. Vem var jag? Vem var jag när jag satt på bryggan och dinglade med benen när han ropade mitt namn? Visste jag ens själv? Är jag samma idag?

Svaret är nej. Man förändras varje dag men samtidigt är jag alltid jag. Men man lär sig med tiden. Vilka fotografier som är värda att spara och vilka som bör slängas. Jag ångrar ingenting men jag funderar mycket på vad jag tänkte där just då. Jag skulle inte känt desamma idag. Jag hade nog varit lite illamående.

Jag trivdes inte så bra framför kameran då och det syns. Kanske var det så att jag inte trivdes med honom eller med livet. När man trivs syns det och då kastar man sig gärna framför kameralinsen, allt för att få minnas det ögonblicket i framtiden. Vissa fotografier är det nog meningen att de inte borde finnas, men de finns där ändå, och det syns att de vantrivs. De smakar inte lika gott.

Jag skriver tio texter om natten om absolut ingenting alls och absolut allt. Jag vågar inte publicera allt bara, herregud, ni skulle väl tro att jag var galen om ni kunde se det. Alla ord som är mina men som aldrig får bli lästa. Det är lite synd om alla vackra meningar som ingen får höra, som göms undan och blir hemligheter. Alla ord borde få läsas.

Eller så blir texter som ingen ser mer speciella för just en själv. Som ens dagbok. Skriver ni dagbok?