Och ni minns väl vad jag sa: bara för att jag slutar blogga innebär det inte att mitt samarbete med Stureplan.se är avslutat…

Så. Vi syns snart igen!

Puss och kram,

Micaela

Det är himla tråkigt, det här. För jag har 2 1/2 projekt på gång (efter detta inlägg, kanske något mindre. Eller inget alls). Personen som stal min mobil slungades rakt in i ett Sex and the City-avsnitt med namn, (direktöversätter titeln): “Jag käkar kakor och har dem kvar, jag.” Just nu micropoppar Ericsson-tjuven och undrar: “Vem hamnar hon till slut i säng med?! Vem av dem blir det?!”

Nu kanske ni skakar på huvudet och tycker att jag är jävligt klantig som outar mitt Skitstövels-Jag. Men helt ärligt, vad ska projekten göra?

Ringa upp och skälla ut mig?

/M

* Ernst-Hugo Järegård.

Kombinationen gör att de tänker: “Du ska vara glad att jag ens försökte något“, när de blir nobbade.

Tjejer, ni vet när Sandy i Grease tuffar till sig i slutet av filmen? Slänger cigaretten på marken, fimpar med en skyhög klack och säger: “Tell me about it, stud.”

Det är ni.

/M

(När kycklingsöta Johnny Wohlin inte plåtar 30plusare för Pause är han hovfotograf på Moore. Där jag har sökt jobb.)

För en tid sedan mailade chefredaktör Hugo Rehnberg mig och undrade om jag hade några roliga uppslag till en krönika.

“Absolut!”, svarade jag. “Har en skitbra idé!” Berättade. Fick tillbaka: “Ta bort bra ur den meningen och du är något på spåret.” Typ.

Lite dålig stämning och ett nytt förslag från mig senare var vi i alla fall överens. Skriver alltså INTE om min skribent-fetish. Utan om vilket trauma det är för killar som är födda före 1980 att Samantha Fox är lesbisk. Framför allt hänger jag ut två av mina bästa vänners sexliv.

Apropå dålig stämning.

 /M

Att handla på ICA Banér är lite som att vara med i en cirkus. Möter man nån i en gång får man klättra ÖVER varandra, så litet och trångt är det. Suckar du vid salladen fladdrar ett kvitto iväg vid kassan. Jag lovar…

… och i alla fall. Har precis hoppat bock med en man i oljerock förbi knäckebrödet när en hög röst tjoar: “DÄR ÄR JU DU JU, SOM SKRIVER SMETEN! OCH SOM SKREV ANONYMT FÖRUT!”

Två Öfvre-Gossar kommer fram. Skrattar. Dunkar min rygg. Och citerar ett gammalt Mitt i smeten-inlägg för mig, en hel butik och under buller och bång:

“Tjejer tar det INTE som en komplimang när killar säger Jag tänker på dig när jag runkar. Vet inte vem det är som har lurat i er det till att börja med!”

Asgarv. Ryggdunk igen. Laroy 23 år gör en sista klapp i luften med en neurotisk relationsbloggare, som här vill dö. Sen: något ljusblått som undviker mig, anklagande blickar från charkgubbe och illa dolda fniss från kassörska.

Idag tänker jag: Konsum,  Karlaplan.

/M

Jag ska sluta blogga. Igen. Smeten är färdig. Till helgen skriver jag mitt sista blogginlägg.

Om man räknar med Mitt i smeten-tiden är ni mitt tredje längsta förhållande. Och nu tänker säkert några av er: “VA? Det var ju JAG som skulle göra slut med HENNE! Så hann hon före. Fy fan vad retligt!”

Visst är det. Men det här är faktiskt inte ett slut. Jag är som nyförälskad och kommer tillbaka.

Ja, jag hotade just er. På ett kärleksfullt sätt.

Kram

Du vaknar. Försöker sätta dig upp. Det går inte. Hufvudvärk. ”Ajajaj”, gnyr du och kurar ihop dig i fosterställning. Fragment av gårdagskvällen börjar rulla som en film på din näthinna.

After work på Riche. Drinkar på Bistron. Fuldans på Village. Ett ansikte, nära. På Village? Nej, i en taxi. En röst: ”Höj volymen!”. Din röst. Ansiktet nära ditt igen. Du kysser någon, du kysser någon i ett baksäte men vet in…

”Är du vaken!?”, undrar en hög och glad röst från sovrumsdörren. Hjärtattack. Du kisar bort mot personen. Sluter ögonen igen. Viskar: ”Ja…” och ställer frågan till dig själv: ”Vad fan tänkte jag med?”

Utseende är inte allt!

/M

(Svar: Förmodligen mycket lite, alternativ inte alls.)

Min TV har gått halvsönder. Samma TV som mormor Ingrid Flinta såg Armstrong landa på månen med, i och för sig. Men ändå.

Det hade varit mycket bättre om den var helt sönder. För då hade inte jag gått till jobbet varje morgon och tänkt: “Den där fladdrande bilden, det har nog ordnat upp sig tills att jag kommer hem ikväll!” Av sig självt, liksom. Eller med hjälp av en hustomte.

10 timmar senare. Nyckel i låset, hall, vardagsrum, fjärrkontroll. Sätter på TV:n. Samma fladdriga bild. “FAN”, skriker jag högt. Provar TV3 FAN SVT FANFAN Kanal 5. Nej. Nehe.  

Sätter mig i soffan med en djup suck. Zappar. Fastnar framför ett avsnitt av Two and a Half Men. I alla fall tror jag att det är det. Snart vänjer jag mig vid att Charlie Sheen, Calle Schulman och Matvraket far omkring som galningar över hela rutan och upp i hörn.

Det kan ta mig flera veckor att posta ett brev. Som redan har frimärke på sig, alltså. Jag kommer inte att köpa en ny TV förrän den här börjar ryka och bilden blir svart.

Eller jag har hamnat på psyket.

/M

Stockholm, New York, Les Caves du Roy, Monaco. Stockholm igen.
Från Yosthlm.com till Gubbrummet.
Någon skulle säga att boken handlar om en tid då paranoia sköljdes ner med Krug. Utnyttja varje vaken sekund. Sex utan kondom.
En tid som dog 27 oktober, ensam på ett hotellrum i London av en kokainöverdos.
En annan skulle påstå att det är Paulines kärleksliv som står i centrum. Hennes längtan om det riktiga. Män kommer. Män får gå. Det räcker liksom inte att vara bäst på Trivial Pursuit.
Mitt i Smeten, en roman för er som inte var där.
För er som ÄR där.
Och för dem som bara vill handla en julklapp till en ung semisläkting.

”Jag läste Mitt i Smeten, som lovat. ”Jaha”, tänkte jag sen, ”var det allt?” Och det var det.”

Kristofer Ahlström, nöjeschef på tidningen Café

”Jag ÄLSKAR omslaget!”

Elin Kling, Founder of Dagens Outfit

”Skrev en liknande grej -93. Fast ändå inte. Men ni vet kapitlet om”Kredd-diggning”? Det ordet har jag hittat på! Brattjejer som raggar kredd. Ingen vet mer om detta än författaren, Micaela Moreno!”

Carl M Sundevall, journalist

“Är ni med mig? Jag frågade: ”ÄR NI MED MIG??” Köp boken då, för fan.

God morgon!”

Alex Schulman, journalist

/M

Nu gäller det att se jävligt busy ut. Måste simulera ett telefonsamtal, ett viktigt. Tar upp mobilen, sätter den mot örat och… lyssnar. På ingenting. Ungefär sådär som man gjorde med snäckor från Skansen Akvariet när man var liten.

Känner mig som idiot. Tänker: ”Vad gör jag om det ringer nu??”, och får lätt panik. Sekund senare inser jag att jag har tagit fel på person. Killen, för mig helt okänd, går förbi och jag inombordsfnissar: ”Gud vad jag är töntig, asså. Det är ju bara att säga Hej!”

Faran är över, jag drar en lättnadens suck och allt är precis som det ska!

Men ändå inte.

/M