Näste man till rakning (om det inte vore för hans naturligt babylena haka): Daniel Kjellsson, chefredaktör för Cafe.se.

Vilken låt gör att du snabbast kommer in i det här tillståndet, och varför just den låten?
– Tre låtar. Dr Dres “What’s the difference”, Green Days “Jesus of Suburbia” och Nas “Small world”. Då kommer bettet. För fetare spår finns inte.

Dansar du aldrig nykter, någonstans?
– Jag sittdansar som fan hemma.

Du är självupptagen. Visst får du ångest av den här bilden?
– Gud, nej. Jag ser ut att nyss ha dragit en lina från skinkan på en modell och bilden är tagen på ansedda klubben Tabu på MGM Grand i Las Vegas. Daniel Kjellsson lever det ni andra drömmer om!

/K

Jakten på det perfekta “white man’s overbite” i min bekantskapskrets fortsätter. Idag presenterar jag stolt Aftonbladets musikredaktör, Markus Larsson.

Det var allt ett saftigt bett du hade! Vilken låt sätter dig i den här intensiva fasen, och varför?
– Åh, det är så många. Vid just det här tillfället var det den mycket funkiga saken “Kiss” med Prince. En liveversion från en konsert i Dortmund, 1988. Bootleg, förstås. Trummorna! Basen! Licksen! Funken! Jag fäller framför allt ner tänderna när jag är full eller bakfull. Då är ju spärrarna uppe i min vita hjärna lite uppluckrade.

Kan man fejka funken?
– Nej, då krymper din penis.

Hur skulle du beskriva din dansstil?
– Den är ganska begränsad eftersom koreografin alltid innehåller överdrivet mycket luftgitarr. Jag lyfter lite på knäna, diggar lite med huvudet och vevar jättemycket på armarna.

Erkänn att den där bilden togs under din audition för saxofonistrollen hos Southside Johnny!
– I wish. Nej, den togs faktiskt på jobbet. Mitt på dagen och mitt framför Aftonbladets störste gameplayer Peter Ottsjö. Jag var helt enkelt tvungen att bita av demonerna från kroppen. Jag hade precis upplevt en lång och blöt natt som slutade med att jag lirade luftgitarr till John Mellencamps album “Scarecrow”. Ensam i min lägenhet. Klockan sex på morgonen. I kalsongerna. Jag lever min dröm.

/K

Vet ni vad ett “white man’s overbite” är? Det är grimasen som vita män gör när de dansar.
För om man ska bli lite rasbiologisk ett tag så har ju svarta män rytmen i blodet, medan vitingarna måste arbeta hårt för att hänga med. Hence, deras ansträngda överbettsgrimas.

Det här är första delen i en långlivad serie där jag dokumenterar mina vänner, deras vita överbett och vilka låtar som bäst framkallar detta tillstånd hos dem.

Först ut: Anders Rydell, aktuell med boken “Byt namn!” och även landets ledande sci fi-journalist.

Anders, vilken låt framkallar ditt vita överbett snabbast?
– “Push it”, med Salt N Pepa. “Push it! Push it REAL GOOD! Duhduh-duh-duhh!”

Jag gillar att du är så ohygieniskt dränkt i svett på bilden.
– Jag dansar jävligt fysiskt.

Bah, jag har dansat med dig på Grand Garbo i Sumpan – du kan ETT enda dansmove: tärningskastet!
– Älskar tärningskastet. Men kan några till, min favorit nu är “Cobra” – efter tecknet som yxmördarna kör med i Sylvester Stallone-klassikern.

/K