Bara det faktum att de här kommentarerna inkom någon gång efter midnatt är skäl nog att göra mig lite skakis. Tur att jag inte äger några husdjur och att mina kokplattor är väldigt långsamma.

/K

Igår blev jag som sagt intervjuad av JMK-studenten Karin Moberg om mitt förakt för 80-talister.
Imorgon ska jag intervjuas av Runner’s World om min löpning.
Det finns ett samband mellan de två händelserna.
Ska man definiera mig som människa så är det ju precis såhär:
En sur gubbjävel som springer omkring och hytter med näven åt dagens ungdom.
Det är en bild jag kan leva med.

/K

Beckomberga ringde. Dom ville ha tillbaka patient 3230.

/K

Igår sprang jag Stockholm Halvmarathon, tio plusgrader och ösregn. Det var kanske inte så smart gjort. Hela sommaren har jag nämligen levt i en Arne Anka-tillvaro av för många öl och för många cigg, för många kvällar i veckan. Träning och kost? Inte ens på kartan.

Och precis som inför Midnattsloppet så grundade jag med en praktfylla dagarna innan. Ändå sprang jag i mål på hyfsade 1,42 – en förbättring med fem minuter mot förra året, då jag faktiskt tränade och förberedde mig innan.

Jag är även anmäld till terrängloppet Tjurruset senare i höst. Om jag ska kunna prestera bra där måste alltså Humlans öppetsäsong förlängas till och med början av november.
Det var allt. Tack.

/K

Idag var jag ute i Sickla och sprang 20 kilometer terräng och om det låter jobbigt så, tja, det är ingen överdrift. Men jag hade sällskap, en av mina dudes var med mig och sprang. Han var väldigt glad, för han hade läst mitt inlägg där jag beklagade mig över att den kvalitetsproducerade porren försvunnit.

Dude: Man saknar ju det där. Jag älskar den superamerikanska porren, där tjejerna är så fixade att de upphört att se mänskliga ut. De är bara… något annat.

Jag: Ken och Barbie som skinkar på varandra, jag vet.

Dude: Har jag berättat om när jag hittade den där Nikki Tyler-boxen på Blue Vision en sen natt efter krogen?

Jag: Nej, men det låter som ett lyckligt ögonblick.

Dude: Det var som de säger i reklamen: ”Plötsligt händer det”. Det kändes som att vinna en miljon på Triss.

Jag: Haha, din version av att sitta i TV4-studion och skrapa jättelotter är att hitta ett tolvpack p-våfflor på en porrbutik bakom Fridhemsplan!

Dude: Sluta retas.

/K

En gång i tiden drömde jag om att starta en bodybuilderblogg.
Den skulle gå hela vägen: jag skulle testa hormonpreparat och ryssfemmor och bara äta kokt kycklingbröst. Protein, CLA, kreatin, kväveoxid, l-glutamin.
Sen insåg jag att med min fysionomi (tänk: bönsyrsa) hade jag bättre förutsättningar för löpning än styrketräning.

Men skam den som ger sig – efter halvmaran nästa helg så börjar jag lyfta skrot igen och jag siktar på att gå upp ungefär 15 kilo. Jag ska bli så jävla stor att jag inte får in armarna mot kroppen, så stor att jag måste chilla runt i fladdriga MC Hammer-brallor istället för mediatajta Acnejeans.
Och jag ska dokumentera varje hormonell humörsvängning, varje homoerotisk gymupplevelse. Likt en annan Jonas Colting ska jag ägna tusentals tecken åt att beundra mina body butter-oljade vadmuskler.

Så jag antar att jag mest ville förvarna.

/K

Först, en hälsning till den jättetjocka tjejen som sparkade in min tidtagardosa under en parkerad bil vid Vita Bergen på Midnattsloppet ikväll och tvingade mig att åla i klibbtorkad motorolja:
Du är förlåten.

Vet inte riktigt vilken tid jag fick på loppet. Rent formmässigt kändes det bra, men eftersom jag hamnat i näst sista startgruppen hade jag ungefär 8000 köttbromsklossar att sicksacka mig igenom på banan. Så det gjorde jag. Så det gjorde jag. Tror jag sprang på runt 45 minuter.

Hanna var gullig och stod med en liten mugg vatten vid Götgatan. Det är första gången jag haft en flickvän som hejat på mig i ett lopp. Det spädde på känslan av att vara Alfa. Jag kände för att springa ett lopp till direkt efteråt, och sen klubba ihjäl ett vildsvin som jag släpade hem till vårt bo. Sen skulle vi älska på grottmänniskors vis i 30 sekunder, sen skulle jag sova den rättfärdiges sömn.

Istället tänker jag äta en påse sourcream & onion-chips och titta på “Malibu’s most wanted”, en film om en vit kille som pratar som om han är svart. Godnatt.

/K

Jag har börjat min uppladdning inför Midnattsloppet ikväll.
Igår drack jag till exempel sju stora starköl, rökte ett paket Marlboro och gick och lade mig klockan 04.
Nu har jag precis ätit frukost, det var första gången jag åt på 20 timmar.
Det här kommer gå bra, ska ni se.

/K

Som ni kanske vet älskar jag att springa. Och nu är den bästa säsongen av alla: Raukloppet, Midnattsloppet, Stockholms halvmara, Tjurruset, med mera.

Närhelst inspirationen tryter plockar jag fram Dean Karnazes bok “Ultramarathon man”, skriven av och om världens hårdaste långdistansare. Det är en fantastisk bok. Varje sida, stycke, mening gör att man vill snöra på sig ett par Asics och döda sig själv litegrann. Här är några av mina favoritstycken i boken:

- Dean springer maraton i sextiogradig hetta i Death Valley. Han måste springa på de vita linjerna på vägen, eftersom asfalten smälter och suger fast hans skor om han springer på det svarta.

- Dean springer ett bergslopp och ska precis ge upp när en gammal indian kommer fram till honom och säger, “Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen.”

- Dean fyller 30 år, är på fest och har ångest efter för många tequila. Då tar han på sig skorna och springer 35 km. På fyllen.

- Dean är ute och tränar långdistans. Med sig har han en magväska med mobiltelefon och kreditkort. Han ringer upp ett pizzaställe med utköring och säger åt dem att möta honom i en korsning. Sen äter han pizzan medan han springer, med kartongen balanserande på högerhanden.

- Dean springer på Nordpolen.

“Ultramarathon man - The confessions of an all-night runner” är världens bästa bok. Köp den, läs den, spring.

/K