Problemet med ett sånt här inlägg: alla stora gester känns patetiska, men lågmäldhet känns bara poserande.

Samtidigt är man lite, “Jaha, var det bara det här?”. Och det var det.

Så just nu fokuserar jag på bilder i mitt huvud hur det skulle vara om jag hade en bloggmordsfest, alltså för att fira att min blogg begått harakiri, vilka som skulle vara där och dricka gravöl (Klas Ekman skulle vara fullast), gråta över min blogg och säga, “Vi uppskattade den aldrig när den var här, och nu – nu är det för sent”. Jag vet inte. Jag ville mest bara partycrasha bloggosfären ett tag, och 554 inlägg senare är jag rätt nöjd.

Jag kommer nog få mina fantomsmärtor framöver, men mer den typen man får av att avlägsna en tjugokilos, hårklädd tumör från kroppen. En kärlekstumör, förvisso. Men ändock. För nu ska jag börja skriva min stora roman, den som ska välta kiosker och sätta eld i själen på etablissemanget, det kommer bli bra det här, däremot har jag funderat rätt mycket på en annan sak om att blogga, om jag

/K

Ni ska veta att jag alltid läser era kommentarer. De gör mig på mycket gott humör, även om vissa bloggare vill ta till våld mot mina läsare. Tidigare ikväll skrev jag ju ett lite småklurigt inlägg om att sitta på toaletten och filosofera över en logisk ekvation hur ödmjukhet kan leda över i storhetsvansinne. Och så läste jag med stor behållning den kommentar jag fått. Den är helt briljant:

/K

Jag gillar er läsare, ni ska inte tro något annat. Ni verkar vara den trogna typen, ni är belästa och ni är aldrig sena att hugga på dinglande köttstycken.
Men vilka är ni egentligen?

Min chef Viktor Barth-Kron skriver till exempel att det bara är Moore-läsare som hänger på den här bloggen. Han vill även att jag ska ta livet av mig, skriver han.
Han är lustig på det sättet.
Men jag blir ju ändå lite nyfiken.

Vilka är ni egentligen?

/K

“En kort haiku från Kiruna:
Uppdatera bloggen, slökuk.

Mvh
Markus”

/K

Bara det faktum att de här kommentarerna inkom någon gång efter midnatt är skäl nog att göra mig lite skakis. Tur att jag inte äger några husdjur och att mina kokplattor är väldigt långsamma.

/K

Det var länge sedan jag frågade er om något. Därför ska jag nu fråga er om något.

Vid vilket tillfälle i ditt liv har du känt som mest skam?

God måndag, förresten.

/K

Och så påstår folk att man inte kan lita på uppgifterna på Wikipedia. Pyttsan, säger jag. Pyttsan!

/K

Nu har jag varit Facebook-medlem i 17 timmar och har över 140 vänner. Det är bra, men vi har en lång väg att gå.
I arton månaders tid har jag ju tvingats gå runt och lyssna på folks klyschiga åsikter om Facebook medan jag svurit över vilken idiotisk grej det är.
Och äntligen får jag ge igen.

Så nu – när alla är så Facebook-mätta att de vill kräkas – går jag runt och säger saker som “Alltså, det är så jobbigt på Facebook när folk från ens förflutna som man inte vill träffa tar kontakt!” eller “Det här måste jag plåta och lägga upp på min Facebook!” eller “Hihi, jag råkade ‘poka’ en person på Facebook!”

Testa själv att lägga in ordet “Facebook” i allt du säger och du ska se att den meningen per automatik blir 70% roligare. Och 120% mer irriterande för omgivningen.

/K

Man kommer hem efter en lång dag på jobbet och finner detta i brevhögen på hallmattan.
Från och med nu öppnar jag min post med en pinne på två meters avstånd, kan jag ju säga.
Eller så får Fredrik göra det.

/K

Signaturen “Loki” tycker att jag verkar lida av ett bildningskomplex. Personen ifråga skriver i alla fall så i en kommentar till mitt inlägg om varför tjejer vidareutbildar sig oftare än snubbar.
Om det säger jag: ingen skit, Sherlock.
Jag har noll och inga postgymnasiala poäng.
Jag försökte plugga Tekniskt Basår på KTH i Visby, men skrapade bara ihop tre poäng och hoppade av efter en och en halv termin.
När jag frågade läraren varför jag någonsin skulle behöva räkna med integraler fick jag svaret, “Då kan du räkna ut exakt hur många kvadratmeter färg som går åt till att måla ett portvalv”.
Portvalv, herregud.

Jag lägger istället stort värde i min allmänbildning – jag har fortfarande inte mött en akademiker som kan spöa mig i Trivial Pursuit, till exempel.
Och jag skulle väl säga att det gått hyfsat bra för mig ändå i karriären. Till mina föräldrars stora förtret, givetvis. De påminner mig om den där Springsteen-liveupptagningen, när han står på scen och publiken hyllar honom och han berättar att hans mamma sagt till honom tidigare under dagen: “Vet du, det är fortfarande inte för sent för dig att börja college”.

Med det säger jag däremot inte att jag är en rockstar som inte behöver plugga.
Eller, vafan.
Det är ju faktiskt precis det jag säger.

/K

Jag fick ett mail från en journaliststuderande på JMK. Personen ifråga ville intervjua mig, bland annat om mitt aldrig falnande förakt för 80-talister. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är hur hon avslutade mailet:

“Är detta något som skulle intressera din narcissistiska själ? Det är ju trots allt ett perfekt tillfälle att få tala om enbart dig själv så länge du vill.”

Man kan ju säga att det mailet inte hann vila många sekunder i inkorgen innan jag svarade.

/K

Nejdå, jag har inte glömt bort er, kära läsare. En gång i tiden hade vi ju en överenskommelse att ni skulle skicka in era bästa tatueringshistorier och jag skulle publicera dem.

Det kom lite saker emellan bara – bitterhet, till exempel – men nu kör vi igen, med Elin Jonsson, som även driver bloggen Orchid Pussy. Som följer:”Bakfulla en söndag i Sydafrika har jag och en killkompis (Kalle) tröttnat på att pimpla kaffe och stoppa i oss feta saker, så vi beslutar oss för att gå på bio och se höjdarrullen ‘The hills have eyes 2′. Nästa föreställning börjar dock inte förrän om cirka en timme, plus minus en kvart, så för att fördriva tiden föreslår jag att jag ska tatuera mig (iom att en tatueringsshop låg så bekvämt i närheten and one can never have too many tatts.)
Men, tatueraren fixade inte att utföra det jag ville ha (vilket var en tatuering på insidan av läppen) så vi beställer mer kaffe och Kalle säger:
– Jag ritar, du får det tatuerat.
En timme senare sitter jag med en velociraptor på höften i biomörkret.
Tatueringen äger, men de där två skräpiga timmarna av värdelös film får jag aldrig igen.”

/K

Mitt mailkonto går på knäna av övervikt, så jag rensar bort lite gamla grejer. Men så hittar jag ett mail som en läsare skickat mig, jag vet inte riktigt varför. Men det är en historia om hur han träffade sin flickvän. Och det är en sådan fin skildring av hur två tvillingsjälar finner varandra att jag blir lite tårmild. Här kommer den, signaturen “Johan” berättar hur han fann äkta kärlek:

“Jag var trubadur på en krog inne i stan, hade precis gjort slut med tjejen och hade ingen större lust att spela. När vi hade dragit av 4 låtar kommer en tjej fram och frågar om jag är singel. Hon pekar på vart hon och hennes polare sitter och säger åt mig att komma förbi när vi hade paus, ‘heeeell no’ tänkte jag.

I pausen försöker jag rymma från henne igen, men hon ser mig och följer efter ut. Då drämmer hon av sitt ess i rockärmen och frågar ‘Analsex, ja eller nej?’ Varpå jag svarar ‘Är du galen, jag är kille, heel yeah!’ Hon svarar ‘Bra, jag älskar analsex’, jag säger ‘Du ska med mig sen’ och hon säger helt lättsamt ‘När åker vi?’

Mer än 1 ½ år senare är vi fortfarande galet kära, livet leker och analsexet flödar. Det du.

P.S. Finns det några som helst tvivel om den här historien är sann eller inte, är det bara att maila tillbaka så får du hennes nummer. D.S”

Erkänn att du också började gråta när du läste det här.

/K

Ni gillar mig när jag mår dåligt. Det vet jag. Signaturen Micaela skriver, “På något perverst sätt gillar jag att du har ångest”.
Och det förstår jag. Vem fan vill läsa om lyckliga människor? Som nybliven singel är jag inte ett dugg intresserad av att höra om lyckliga människor. Så nu läser jag George Jones självbiografi “I lived to tell it all”. Och om ni gillar att götta er i andra personers misär – och det gör ni ju – så ska ni hänga med nu.

George Jones var countrysångare och ett tag var han ihop med countrydrottningen Tammy Wynette. Sen tog det slut och karln söp sig full. Han blev aldrig riktigt nykter efter det, kan man säga.
Under ett uppträdande förklarade han att “George Jones är död”, sen sjöng han alla sina låtar med Kalle Anka-röst istället. Halvvägs genom konserten tappade han byxorna eftersom han blivit så mager av alkoholismen.

Hans langare blev hans manager: vid ett tillfälle tvingade langaren i George kokain så att han inte skulle komma ur sitt beroende. Alla som stämde honom – oavsett om det var för misshandel eller uteblivet underhåll eller en bil han inte betalat – vann i rätten, eftersom han inte ens orkade dyka upp. När man skulle anordna en comebackspelning och satsade en kvarts miljon dollar för att George skulle kunna komma tillbaka som artist igen så sket han i att dyka upp – han gick och söp med sin frisör istället.

Egentligen kan hela boken sammanfattas med bildtexten ovan: “Here I am, drunk on stage”.
Det är en fantastisk bok och ni ska läsa den.

/K