Problemet med ett sånt här inlägg: alla stora gester känns patetiska, men lågmäldhet känns bara poserande.

Samtidigt är man lite, “Jaha, var det bara det här?”. Och det var det.

Så just nu fokuserar jag på bilder i mitt huvud hur det skulle vara om jag hade en bloggmordsfest, alltså för att fira att min blogg begått harakiri, vilka som skulle vara där och dricka gravöl (Klas Ekman skulle vara fullast), gråta över min blogg och säga, “Vi uppskattade den aldrig när den var här, och nu – nu är det för sent”. Jag vet inte. Jag ville mest bara partycrasha bloggosfären ett tag, och 554 inlägg senare är jag rätt nöjd.

Jag kommer nog få mina fantomsmärtor framöver, men mer den typen man får av att avlägsna en tjugokilos, hårklädd tumör från kroppen. En kärlekstumör, förvisso. Men ändock. För nu ska jag börja skriva min stora roman, den som ska välta kiosker och sätta eld i själen på etablissemanget, det kommer bli bra det här, däremot har jag funderat rätt mycket på en annan sak om att blogga, om jag

Mina dagar är, som ni vet, räknade. Jag har bokstavligen talat ett räkneverk som räknar ner mina dagar.
Och jag känner redan gamarna cirkla runt mig. Eller, låt mig skifta metafor: Just nu känner jag mig som det svintäta familjeöverhuvudet som ligger på sin dödsbädd, svullen av ett långt liv av såser och konjak, omringad av familjen som ivrigt inväntar mitt besked om hur det icke ansenliga arvet ska fördelas.

Och det är här ni kommer in i bilden, kära läsare.
Jag vill att ni hjälper mig utse vem som ska ta över luckan som jag lämnar.

Kort sagt: vem vill ni se som ny bloggare på Stureplan.se?
(Observera att det måste vara en snubbe, eftersom den här sajten är ett sånt totally matriarkat.)

/K

Jajaja, Obama vann, hej och hå, hela socialdemokratiska segertåget upp i Mona Sahlin. Men vakna upp och känn doften av blaskigt kaffe, bitches. Jag vill fan inte vara Obama i morgon bitti. Definitionen av prestationsångest kommer här: Att vara utnämnd till världens frälsare och arvtagare av ett land som befinner sig i ekonomisk gipsvagga, och vad fan ska killen göra liksom? Om han inte börjar pissa vin eller återuppväcka de döda så kommer hans helgonbild få en och annan krockskada de närmaste dagarna. Men jag är mest glad att valet är över, nu slipper jag äntligen att klicka på vidarebefordrade “roliga” Youtubelänkar där Tina Fey pratar som folk i filmen “Fargo”. Nu ska jag äta jordgubbsfil och sen ska jag läsa ett Judge Dredd-album.

/K

Klockan är nu halv elva på förmiddagen, så det borde vara ungefär fyra och en halv timme sen amerikanska presidentvalet avgjordes. Det är den viktigaste utrikespolitiska händelsen det här året. Och jag har fortfarande ingen aning om vem som vann.

Jag har medvetet valt att inte besöka några nyhetssajter idag och jag blundade för varje löpsedel på vägen till jobbet. Därför ska jag nu göra det här till ett experiment: hur länge kan jag – i dagens kommunikationsberusade samhälle – leva i total och avskuren ovisshet om vem som nu är världens mäktigaste man?

Jag tänker sitta här med skygglappar och hörlurar så länge.
Och jag kommer givetvis inte läsa era kommentarer till det här inlägget heller.

/K

Här står jag med Ronnie Sandahl. Vad jag älskar med Ronnie: Han är som någon från en perfekt värld som gått vilse och råkat hamna i vår värld, där hans integritet och oförmåga att vara rädd för det stora allvaret ses som något exotiskt och mystiskt.

Jag brukar ofta jävlas med honom för det. Jag säger att stadsförvaltningen tvingats bygga ut Lundagatan för att få plats med hans stora gester. Sen flyttade han till Berlin och jag kände mig lite dum.

Idag har jag läst hans senaste krönika i Aftonbladet. Och nu känner jag mig ännu dummare. Dum för att jag alltid ska göra mig så raljerande osårbar, att gömma mig bakom en skottsäker ironiväst. Ronnie skriver istället om vårt förakt för sårbarhet och sorg och jag mailar honom och skäms inte ens för att skriva att jag blev tårmild (fel: jag skriver rentav att jag “fick saltsyra i tårkanalerna”) av att läsa det.
Och det kanske låter dumt.

Men just idag, just nu, så skiter jag i det. Och jag hoppas verkligen jag känner så i morgon också.

/K

/K

Jag har nästan 12 000 träffar på Google, vilket får sägas vara hyfsat med tanke på den knepiga stavningen till mitt namn. Men i takt med att jag håller på att nedmontera och avveckla Kristofer Ahlström så vore det intressant om det gick att radera alla spår efter mig, inklusive de på Internet. Mitt mål är nu att få noll googleträffar. Frågan är alltså: är det ens möjligt? Och hur gör man i så fall?

/K

Kommer ni ihåg när jag för ungefär en månad sedan skrev att jag just tackat ja till mitt livs roligaste skrivuppdrag hittills, och att jag var tvungen att skriva på ett papper om att jag inte skulle stämma arrangörerna av detta event om jag förlorade en arm eller så?

Den dagen är nu, så jag är på väg ut till Arlanda när du läser detta och vem vet, kanske blir det här mitt sista blogginlägg eftersom jag kanske kommer, jag vet inte, typ, DÖ? Tanken är svindlande.

Särskilt roligt skulle det bli eftersom Nöjesguidens siande om mina begivenheter år 2033 (läs här) skulle visa sig bli pinsamt felaktiga.

Catch you on the flipside.

/K

Du är förmodligen en intelligent person. Du känner till att det finns en finanskris, du pluggade vidare efter gymnasiet och du finner viss tillfredsställelse i att lösa ett knepigt sudoku då och då. Men alla tänkande människor behöver en ventil, ett sätt att få dumma ner sig för att kunna stå ut i vardagen. En mental frizon utan prestationskrav.

Själv brukar jag ladda ner pay per view-sändningarna av de senaste WWE-wrestlingsmatcherna, tittar på “Färjan” eller så läser jag analyserna från kvällstidningarnas tv-krönikörer.

Men vad gör du? Vilket är ditt guilty pleasure för att stå ut med att vara en tänkande människa?
(Observera att svaret “Läser den här bloggen” redan är sjukt played out.)

/K

På tv visas reklam för en parfymerad binda som doftar kamomill. Som att gå runt med en tepåse i fittan, så att säga. Och min första tanke är hur de kommersiella krafterna ska kunna ta det här till nästa nivå.

Jag tänker: det kommer bli som med fruktyoghurt. Ni vet hur det blivit med fruktyoghurt? Man började med jordgubbssmak, men innan man vet ordet av finns smaker som papaya-kaktus-eukalyptus. Likadant kommer det bli med bindorna. Sköten som utsöndrar Wunderbaum-skogens alla dofter. Och tvärtom: vi kommer inte kunna titta på en fruktkorg i framtiden utan att tänka:  “flytningar”.

/K

En av nackdelarna med att vara känd: alla snubbar ska alltid ställa sig intill dig vid pissoaren och börja jämföra storlek.

/K

Min lillebror är på besök.
Mamma, du kan vara lugn; dina söner växte upp och blev rekorderliga män.
Nu ska vi bara dricka upp den här Kosken-och-Bobs hallonsaft-drinken och lyssna klart på “Let a hoe be a hoe”, sen går vi ut.

/K

Jag har fått ett mail från en person från Nigeria. Han berättar för mig att han kan få loss en stor summa pengar, det rör sig om åtta miljoner dollar, och han ser gärna att jag får en del av den kakan. Detta finner jag sympatiskt. Han behöver bara mina kontouppgifter först, så ska jag få pengarna.
Och jag tänker: det här är den moderna evolutionen.
Jag känner nämligen aldrig sympati med dudes och dudettes som blivit blåsta på sina besparingar på nätbedrägerier, för om det finns någon person som går på den här typen av grejer år 2008 så måste det vara naturens sätt att sålla bort de odugliga ur samhället.
Förr i tiden handlade den starkes överlevnad om att kunna springa ifrån ett hungrigt lejon. Nu handlar det om att kunna genomskåda kackigt formulerade tiggarbrev och “säkerhetstest” från din bank.

/K

JOHAN står inne på sitt kontor och berättar om sin nyfödda son. Han beskriver hur gossebarnet börjat utveckla motorik och så vidare.
– Det är jättegulligt, säger han. Han kan bara stå på benen om han håller sig i bordskanten, annars ramlar han omkull. Och har han väl ramlat omkull så kommer han inte upp igen, så då börjar han rulla fram och tillbaka på golvet och jollra.
KRISTOFER kommer efter denna replik instörtande i rummet och säger:
- Pratar ni om mig i Gubbrummet i fredags nu – ELLER VAD?
(Vänder sig mot studiopubliken och gör segervisst tummen upp till deras öronbedövande skrattsalvor.)

/K

Jag har blivit intervjuad av mediesveriges två mest manipulativa människor och jag spelar dem givetvis rätt i händerna genom att länka till texten som ni med fördel läser genom att klicka här.

/K