Problemet med ett sånt här inlägg: alla stora gester känns patetiska, men lågmäldhet känns bara poserande.

Samtidigt är man lite, “Jaha, var det bara det här?”. Och det var det.

Så just nu fokuserar jag på bilder i mitt huvud hur det skulle vara om jag hade en bloggmordsfest, alltså för att fira att min blogg begått harakiri, vilka som skulle vara där och dricka gravöl (Klas Ekman skulle vara fullast), gråta över min blogg och säga, “Vi uppskattade den aldrig när den var här, och nu – nu är det för sent”. Jag vet inte. Jag ville mest bara partycrasha bloggosfären ett tag, och 554 inlägg senare är jag rätt nöjd.

Jag kommer nog få mina fantomsmärtor framöver, men mer den typen man får av att avlägsna en tjugokilos, hårklädd tumör från kroppen. En kärlekstumör, förvisso. Men ändock. För nu ska jag börja skriva min stora roman, den som ska välta kiosker och sätta eld i själen på etablissemanget, det kommer bli bra det här, däremot har jag funderat rätt mycket på en annan sak om att blogga, om jag

Jajaja, Obama vann, hej och hå, hela socialdemokratiska segertåget upp i Mona Sahlin. Men vakna upp och känn doften av blaskigt kaffe, bitches. Jag vill fan inte vara Obama i morgon bitti. Definitionen av prestationsångest kommer här: Att vara utnämnd till världens frälsare och arvtagare av ett land som befinner sig i ekonomisk gipsvagga, och vad fan ska killen göra liksom? Om han inte börjar pissa vin eller återuppväcka de döda så kommer hans helgonbild få en och annan krockskada de närmaste dagarna. Men jag är mest glad att valet är över, nu slipper jag äntligen att klicka på vidarebefordrade “roliga” Youtubelänkar där Tina Fey pratar som folk i filmen “Fargo”. Nu ska jag äta jordgubbsfil och sen ska jag läsa ett Judge Dredd-album.

/K

Här står jag med Ronnie Sandahl. Vad jag älskar med Ronnie: Han är som någon från en perfekt värld som gått vilse och råkat hamna i vår värld, där hans integritet och oförmåga att vara rädd för det stora allvaret ses som något exotiskt och mystiskt.

Jag brukar ofta jävlas med honom för det. Jag säger att stadsförvaltningen tvingats bygga ut Lundagatan för att få plats med hans stora gester. Sen flyttade han till Berlin och jag kände mig lite dum.

Idag har jag läst hans senaste krönika i Aftonbladet. Och nu känner jag mig ännu dummare. Dum för att jag alltid ska göra mig så raljerande osårbar, att gömma mig bakom en skottsäker ironiväst. Ronnie skriver istället om vårt förakt för sårbarhet och sorg och jag mailar honom och skäms inte ens för att skriva att jag blev tårmild (fel: jag skriver rentav att jag “fick saltsyra i tårkanalerna”) av att läsa det.
Och det kanske låter dumt.

Men just idag, just nu, så skiter jag i det. Och jag hoppas verkligen jag känner så i morgon också.

/K

På tv visas reklam för en parfymerad binda som doftar kamomill. Som att gå runt med en tepåse i fittan, så att säga. Och min första tanke är hur de kommersiella krafterna ska kunna ta det här till nästa nivå.

Jag tänker: det kommer bli som med fruktyoghurt. Ni vet hur det blivit med fruktyoghurt? Man började med jordgubbssmak, men innan man vet ordet av finns smaker som papaya-kaktus-eukalyptus. Likadant kommer det bli med bindorna. Sköten som utsöndrar Wunderbaum-skogens alla dofter. Och tvärtom: vi kommer inte kunna titta på en fruktkorg i framtiden utan att tänka:  “flytningar”.

/K

Här står jag med min alldeles egen injudan till Blondinbellas födelsedagspartaj. Det hela är mycket spännande, mina fingrar darrar när jag håller i det rosafärgade nyckelkortet till himlen.
Men jag misstänker att det här kommer vara dekadent i överkant för mig: “Välkomna på 18 års fest” står det på inbjudan - detta skrämmer mig. Jag som aldrig orkar festa längre än kanske sju, åtta timmar. Då är 18 års oavbrutet festande långt över min förmåga. Men jag beundrar dagens ungdomar som alltid vet att sätta ribban högt. För att inte nämna vilka ekonomiska resurser som måste ligga bakom denna dionysiska backanal.

Hur länge till jag orkar spinna vidare det här särskrivningsskämtet?
I ungefär 18 år till, skulle jag tro.

/K

Jag har en vän som heter Martin. Han röker två paket om dagen, något som gjort alla vita ytor i hans lägenhet smutsblonda. Men Martin fortsätter röka, tänder nya mot fimparna av de gamla. I fredags kom hans mamma på besök för att stanna över helgen.

Martin: Och det är så sjukt jobbigt! Varje gång jag tar fram mina cigaretter så börjar hon hosta demonstrativt!
Jag: Ouch.
Martin: Jag vet. När jag tänker efter så är det sjukt sadistiskt av henne.
Jag: Hur menar du då?
Martin: Ja, det är ju som om hon skulle gå fram och hjula framför någon som är förlamad.

/K

Det finns en sak som gör mig mer ångestkval än något annat: att försöka slänga arbetarkäft.
Som så många andra personer i branschen har jag ett komplext förhållande till råbarkade hantverkare. Medan man själv sitter framför en Macintosh med arslet rotat så står de här snubbarna på en byggställning tolv meter ovanför marken och fixar ett femtumsvred.
Och man vill av någon anledning bara tävla mot dem på deras villkor eftersom man är rädd för att känna sig omanlig – man är chanslös mot någon som slängt arbetarkäft i 15 år, men ändå är man dum nog att försöka sig på det.

I morse blev jag till exempel väckt av en sotare som skulle fixa något med ventilationen. Först gick han förbi Fredrik som låg och sov på min soffa. Sen gick han förbi sovrummet när jag precis kom ut därifrån.

Sotaren tittade på mig, på sovrummet, tittade på Fredrik som sov på soffan. Sen sa han med ett flin:
– Fan grabbar, har ni bråkat inatt eller?
Och jag öppnade munnen och kontrade med: absolut ingenting.

/K

Har ni sett programmet “Next” på MTV någon gång? Det är fan det bästa. Det bästa. MTV är den enda kanalen som levererar bra trash-tv just nu och “Next” är juvelen i den kronan.
Det går ut på att en dude eller dudette speed-dejtar fem personer av motsatta könet. Om han eller hon inte trivs ropar man “Next!” och så ersätts raskt uppvaktaren av en annan solbränd, plattmagad klon i paljettjeans.

Nyss var det en svart kille som tvingade brudarna att bära runt på ett jättelikt porträtt av hans mamma. Sen fick de ställa sig och tvätta hans smutsiga underkläder för hand, eftersom han ville veta om de var lika bra på det, “like my momma”.
Världen är full av hjältar och man får möta dem på de mest oväntade ställen.

/K

Jag sitter och pratar med en kvinnlig bekant om en annan tjej och jag säger, “Den där tjejen, hon är väl rätt snygg?”
Och min kvinnliga bekant svarar:
“Meh! Hon är en sån där brud som inte är snygg, men som beter sig som om hon vore det!”

Jag vet inte riktigt vad det betyder. Men jag gillar det.

/K

Förresten, mer om jämställdhet.
Igår fick jag följande mailkommentar från en 80-talisttjej: “Jag är kvinna så jag är van att vara kuvad – du har säkert åkt räkmacka genom livet för att du är man”.
Tillåt mig att kalla bullshit på det.
Om något så har vi 70-/80-talistmän fått lida för det patriarkat som våra föräldrar 40-talisterna drev igenom så hårt och som det nu revolteras mot.
Snarare jobbar kvoteringen mot oss i den unga generationen.
Men försök säga det högt och du river upp en pk-skitstorm av guds nåde.
Kolla nu bara.

/K

Tanke kring det här med jämställdhet.
Som ni säkert vet har Neil Strauss släppt ännu en spinoff på sin raggmanual “Spelet”. Stefan Mendel-Enk skrev en krönika i Metro igår om att tjejer minsann aldrig behöver kunna några knep sig för att ragga, att det räcker att väga under 200 kilo och kliva utanför dörren så får de hemsläp.

Men jag skulle tycka det var skitrolig om tjejerna också körde game på snubbarna. Tänk om alla tjejer sprang runt på Berns i påfågelhattar och körde korttricks och neggar på snubbarna och frågade om vi hade lösnaglar eller äkta.
Skitroligt, skulle det vara.

/K

Jag har alltid älskat att överdriva min egen betydelse, mina egna framgångar. Varför? För att när ingen annan hävdar min briljans så måste jag skrika lite högre om den.
Särskilt under tonårstiden. Då markerade man status genom hack i sänggaveln: ju fler tjejer man (påstods) gått hela vägen med, desto mer populär blev man.

Jag såg givetvis till att utnyttja detta. Antingen körde man klassiskern “Jag låg med en turist i Almedalen igår men jag kommer inte ihåg hennes namn”.
Eller så pekade man på valfri tjej i skolkatalogen på någon förfest och bara, “Den där, den har man provåkt” fast man inte ens tilltalat tjejen ifråga.
Om man skulle tro mina anekdoter var Gotlandstjejerna mer uppkörda än E4:an.

Tyvärr så synades de här bluffarna med jämna mellanrum. Och då kunde konfrontationerna bli obehagliga.
Bland annat var det en särdeles storbystad kvinna som en kväll på Schenholms övervåning slog till mig i ansiktet med ett av sina bröst så att käken hoppade ur led (jag kan fortfarande få min käke att avge ett krasande läte om jag öppnar munnen på vid gavel).
Och någonstans här finns det väl en läxa att lära sig.
Vete fan vad det skulle vara, bara.

/K

Den där Smeten-Micaela verkar sur på mig av någon anledning.
Men det är bara att ignorera så går det över.
Som klamydia, ungefär.

/K

… som skulle kunna göra den här rubriken bättre?
Svaret är förstås:
Nej. Nej, det gör inte.

/K

Jag är för tillfället befordrad till redaktionschef här på Café. Det är gött och så, men det innebär också väldigt mycket mer ansvar. Till exempel måste jag se till att det inhandlas frukost åt folk på redaktionen. Det är knepigt. Den där frukosten är ett jäkla damoklessvärd över mitt huvud. “Skulle det vara elva ostfrallor eller bara nio?” tänker jag och river mig paniskt i hårbottnen. Och ingen har jag att fråga om saken.
Det blåser kallt häruppe på toppen, kids, så sant som det är sagt.

/K