Problemet med ett sånt här inlägg: alla stora gester känns patetiska, men lågmäldhet känns bara poserande.

Samtidigt är man lite, “Jaha, var det bara det här?”. Och det var det.

Så just nu fokuserar jag på bilder i mitt huvud hur det skulle vara om jag hade en bloggmordsfest, alltså för att fira att min blogg begått harakiri, vilka som skulle vara där och dricka gravöl (Klas Ekman skulle vara fullast), gråta över min blogg och säga, “Vi uppskattade den aldrig när den var här, och nu – nu är det för sent”. Jag vet inte. Jag ville mest bara partycrasha bloggosfären ett tag, och 554 inlägg senare är jag rätt nöjd.

Jag kommer nog få mina fantomsmärtor framöver, men mer den typen man får av att avlägsna en tjugokilos, hårklädd tumör från kroppen. En kärlekstumör, förvisso. Men ändock. För nu ska jag börja skriva min stora roman, den som ska välta kiosker och sätta eld i själen på etablissemanget, det kommer bli bra det här, däremot har jag funderat rätt mycket på en annan sak om att blogga, om jag

Hej, jag är på Gotland för att diska ur själen.

Väderleksrapport: grått och jävligt blåsigt. Att gå runt i den gotländska snålvinden känns alltid som att sätta läpparna runt en lövblåsare. Och allt är så jävla tyst. Jag och tre vänner var ute och körde bil i sex timmar idag och allt var öde som efter katastrofen, förutom i Hemse där en gubbe i brallor av krossad plysch kallade mig för “cementröv” i kön på Systembolaget.

Det är en underlig upplevelse att vara hemma igen. Som att klämmas fast i en frontalkrock mellan det man älskar med sin barndom och det man hatar med sitt förflutna.

Igår kväll var jag till exempel på Munkkällaren, en plats där jag mött fler besvikelser än någon annanstans. Det är lite som Gutekällarens mindre populära släkting, ett grottsystem befolkat av fulla orcher från Slite och Endre.

För att ni ska förstå lite varifrån jag kommer ska jag dra ett exempel. På vägen in igår hamnade jag bakom en person i krogkön som hade halva ansiktet täckt av blod och öppna sår. Vi snackar major fyllepeeling medelst asfalt – jag började fundera på om det ens fanns tillräckligt med tråd på hela Gotland för att sy igen det där nyllet igen. Vakterna gav honom sina professionellt granskande blickar. Till slut sa de, “Du får komma in – men lova att du tvättar av dig på toaletten!”

Ordet du söker är: “classy”.
Och jag ska givetvis dit ikväll igen.

För att kamouflera mig och smälta in bland detta klientel kommer jag därför först att tömma ett minst sagt prisvärt lådvin (enligt ekvationen mycket alkohol per krona), sen ska jag hem till Knull-Fredrik och dricka halvdussinet burköl. Jag kommer vara promilleversionen av Woody Allens “Zelig”, för den som nu orkar rota fram den gamla referensen.

Hej då.

/K

Jag och Oskar sitter och utvärderar helgens bravader. Det visar sig att vi båda hedrat den uråldriga ritualen att bli utkastade från Spy Bar. De där vakterna är onekligen på hugget, och vet precis var de ska placera sig för att kunna ploca intet ont anande fyllemurvlar.
Eller, för att uttrycka det i Oskars ord: “Att ta sig från Gubbrummet till toaletterna är ungefär som att försöka fly från Östberlin till Västberlin.”

/K

Min lillebror är på besök.
Mamma, du kan vara lugn; dina söner växte upp och blev rekorderliga män.
Nu ska vi bara dricka upp den här Kosken-och-Bobs hallonsaft-drinken och lyssna klart på “Let a hoe be a hoe”, sen går vi ut.

/K

Ikväll ska vi möta upp VeckoRevyns redaktion för lite efter jobb-drinkar. Det kommer bli värdigt och städat och inte kantas av några som helst skandaler. Inga alls.

/K

Det är lika bra att erkänna det direkt.
Utan omsvep:
Jag älskar “Färjan” på Kanal 5.

Idag tillbringade jag fyra timmar av min förmiddag med att prata om den serien med mina arbetskamrater. Det fanns så enormt mycket att prata om: killen i munskägg och Ultima Thule-munkis som spelade luftgitarr på karaokegolvet (fatta hur många variabler jag fick in i den meningen), slemgubben som tog servitrisen i ansiktet, den packade mamman som raggade på wetlook-greken och så snubben med asymmetriska piercingar – som Oskar sa, “Det såg ut som någon snickrat lite slumpmässigt i ansiktet på honom“.

Jag har ju tidigare gnällt på att jag saknat svenska sleazeproduktioner, men det här kunde lätt mäta sig med andra säsongen av “Baren”, tredje säsongen av “Villa Medusa”, andra säsongen av “Paradise Hotel”. Jag blev så exalterad att jag skickade ett mail till en av marknadsförarna på Kanal 5 och öste superlativ över den där gamla skutan.

Det finns dock ett aber med det här: hur ska de någonsin kunna toppa det här avsnittet? Det enda sättet jag kan se det hända på är om de ägnade ett helt avsnitt åt när kaptenen står med sin skumgummihand på en pinne och vinkar åt andra bitar.
Men det blir svårt att mäta sig med det här redan klassiska avsnittet.
Man kan ju inte förlora sin oskuld två gånger.

/K

Jag kommer gå ut på lokal och bli överförfriskad såväl fredag som lördag. Det hoppas jag att du också ska. Men mellan fyllerundorna kan du behöva lite förströelse för att slå ihjäl tiden. Och precis som varje annan fredag tipsar jag på Cafés hemsida om de bästa sätten att underhålla sig själv i helgen. Så nu vet ni det.

/K

Bläddrar igenom bilderna på mobilen från TV4-festen och hittar… det här. Problemet är att jag inte har något minne av att den tagits, eller vem det är på bilden. Men någonstans i min bekantskapskrets rör sig alltså en transvestit. Det tycker jag är lite spännande. Som “Cluedo”!

/K

Igår sprang jag Stockholm Halvmarathon, tio plusgrader och ösregn. Det var kanske inte så smart gjort. Hela sommaren har jag nämligen levt i en Arne Anka-tillvaro av för många öl och för många cigg, för många kvällar i veckan. Träning och kost? Inte ens på kartan.

Och precis som inför Midnattsloppet så grundade jag med en praktfylla dagarna innan. Ändå sprang jag i mål på hyfsade 1,42 – en förbättring med fem minuter mot förra året, då jag faktiskt tränade och förberedde mig innan.

Jag är även anmäld till terrängloppet Tjurruset senare i höst. Om jag ska kunna prestera bra där måste alltså Humlans öppetsäsong förlängas till och med början av november.
Det var allt. Tack.

/K

Ni gillar mig när jag mår dåligt. Det vet jag. Signaturen Micaela skriver, “På något perverst sätt gillar jag att du har ångest”.
Och det förstår jag. Vem fan vill läsa om lyckliga människor? Som nybliven singel är jag inte ett dugg intresserad av att höra om lyckliga människor. Så nu läser jag George Jones självbiografi “I lived to tell it all”. Och om ni gillar att götta er i andra personers misär – och det gör ni ju – så ska ni hänga med nu.

George Jones var countrysångare och ett tag var han ihop med countrydrottningen Tammy Wynette. Sen tog det slut och karln söp sig full. Han blev aldrig riktigt nykter efter det, kan man säga.
Under ett uppträdande förklarade han att “George Jones är död”, sen sjöng han alla sina låtar med Kalle Anka-röst istället. Halvvägs genom konserten tappade han byxorna eftersom han blivit så mager av alkoholismen.

Hans langare blev hans manager: vid ett tillfälle tvingade langaren i George kokain så att han inte skulle komma ur sitt beroende. Alla som stämde honom – oavsett om det var för misshandel eller uteblivet underhåll eller en bil han inte betalat – vann i rätten, eftersom han inte ens orkade dyka upp. När man skulle anordna en comebackspelning och satsade en kvarts miljon dollar för att George skulle kunna komma tillbaka som artist igen så sket han i att dyka upp – han gick och söp med sin frisör istället.

Egentligen kan hela boken sammanfattas med bildtexten ovan: “Here I am, drunk on stage”.
Det är en fantastisk bok och ni ska läsa den.

/K

I morgonkväll är det TV4:s årliga shindig på Cirkus på Djurgården. Jag räknar med att bli mycket berusad. Men för att försäkra mig om att inte ta ut fyllesegern i förskott så intervjuar jag Cafés PRISBELÖNTA ART DIRECTOR Joel Persson om hur det var förra året.

Blev du full?
- Det… kan man säga.

Var det inte rent av så att du vaknade upp i en taxi nånstans ute i Sollentuna och inte kände någon annan i bilen?
- Jo.

Och sen slocknade du igen och nästa gång du vaknade satt du i en taxi på Grevgatan där det var någon annan fest som pågick?
- Ja, jo.

Och efter det vaknade du upp och var tillbaka på Cirkus igen och åt varmkorv med Jan Scherman?
- Just ja!

Så du var rätt full?
- Och jag har fortfarande kvar ärret på smalbenet som bevisar det!

/K

I senaste numret av Journalisten är det en artikel om hur hårt det krökades på redaktionerna förr i tiden. Det är ju det jag älskar mest med att umgås med ärrade murvlar: alla har någon rolig fylleanekdot att berätta från den gamla goda tiden när män var män och man söp på nattpassen och man fick röka inomhus.

Ta till exempel den om den väldigt kände utrikeskorrespondenten som blev så packad på Arlanda att han missade sin flight och istället lämnade sitt krigsreportage från en telefonhytt på terminal 5 medan hans fotograf stod i bakgrunden och imiterade helikopterljud.

Eller den där gubben som skulle lämna text från en väldigt viktig landskamp i fotboll men var för full för att se vad som hände på planen och fick hela matchen refererad för sig av sin kollega. Jag vill även minnas att halva den artikeln bestod av att journalisten ifråga bara klippte in texten till låten “Always look on the bright side of life” på slumpmässiga ställen – och givetvis blev hyllad för sitt skönlitterära stilgrepp.

Jag vet att det är väldigt många i mediabranschen som läser den här bloggen. Därför vill jag veta: har ni några anekdoter som de ovanstående att dela med er av?
Rena lögner funkar också.

/K

Min lillebror bor i Uppsala. Det är en studentstad. Studenter gillar två saker: att dricka alkohol och att vara snåla. Så jag måste faktiskt ge ICA i Uppsala ett erkännande för den här reklamskylten.
Väldigt effektiv i all sin enkelhet.

/K

När du läser detta står jag nersupen på gratis-Pommery och ryggdunkar mig genom ett congaståg av powerminglande mediearbetare.
Det är rätt intressant, med tanke på var jag kommer ifrån.

När jag för drygt fem år sen fick för mig att försöka livnära mig på skrivande så hatade jag det här. Jag hatade medieankdammen, kreddskribenter, halvalkade prestigemurvlar. Jag hatade folk som skrev för Sonic, som skrev för Bon, Nöjesguiden, Café och alla andra tidningar jag ville skriva för.
(Ja, Klas Ericsson, jag hatade dig också.)
Jag var en anonym forumhatare to the fullest.

Det var det jag tänkte när jag tidigare ikväll duschade, valde näsduk till bröstfickan och kammade bakåt håret med American Crew-produkter.
“Jag har blivit allt jag hatar”, tänkte jag.
Sen tog jag på mig kläderna och åkte till festen.

/K

Jag gjorde ett obehagligt experiment igår kväll. Jag gick in på min internetbank och kollade alla transaktioner som genomförts med mitt VISA-betalkort* under sommaren.

257 transaktioner gjordes med kortet mellan 1 juni – 17 augusti.
121 av dessa, alltså 47%, var spritrelaterade.
Under perioden 26 juni – 2 juli var samtliga transaktioner spritrelaterade.

Dessutom:
Av mina 540 skickade sms under juli månad var 374 stycken, alltså nästan 70%, skickade mellan klockan 21:31 och 04:12.

Så nu tänker jag ligga här i fosterställning ett tag. Stirra tomt in i väggen. Kanske gråta lite.

/K

*) Då ska ni dessutom veta att jag har två kreditkort – varav ett inte har någon kreditgräns (väldigt farligt på krogen) utöver betalkortet – som jag betalar en del barrundor med.