Problemet med ett sånt här inlägg: alla stora gester känns patetiska, men lågmäldhet känns bara poserande.

Samtidigt är man lite, “Jaha, var det bara det här?”. Och det var det.

Så just nu fokuserar jag på bilder i mitt huvud hur det skulle vara om jag hade en bloggmordsfest, alltså för att fira att min blogg begått harakiri, vilka som skulle vara där och dricka gravöl (Klas Ekman skulle vara fullast), gråta över min blogg och säga, “Vi uppskattade den aldrig när den var här, och nu – nu är det för sent”. Jag vet inte. Jag ville mest bara partycrasha bloggosfären ett tag, och 554 inlägg senare är jag rätt nöjd.

Jag kommer nog få mina fantomsmärtor framöver, men mer den typen man får av att avlägsna en tjugokilos, hårklädd tumör från kroppen. En kärlekstumör, förvisso. Men ändock. För nu ska jag börja skriva min stora roman, den som ska välta kiosker och sätta eld i själen på etablissemanget, det kommer bli bra det här, däremot har jag funderat rätt mycket på en annan sak om att blogga, om jag

Hej, jag är på Gotland för att diska ur själen.

Väderleksrapport: grått och jävligt blåsigt. Att gå runt i den gotländska snålvinden känns alltid som att sätta läpparna runt en lövblåsare. Och allt är så jävla tyst. Jag och tre vänner var ute och körde bil i sex timmar idag och allt var öde som efter katastrofen, förutom i Hemse där en gubbe i brallor av krossad plysch kallade mig för “cementröv” i kön på Systembolaget.

Det är en underlig upplevelse att vara hemma igen. Som att klämmas fast i en frontalkrock mellan det man älskar med sin barndom och det man hatar med sitt förflutna.

Igår kväll var jag till exempel på Munkkällaren, en plats där jag mött fler besvikelser än någon annanstans. Det är lite som Gutekällarens mindre populära släkting, ett grottsystem befolkat av fulla orcher från Slite och Endre.

För att ni ska förstå lite varifrån jag kommer ska jag dra ett exempel. På vägen in igår hamnade jag bakom en person i krogkön som hade halva ansiktet täckt av blod och öppna sår. Vi snackar major fyllepeeling medelst asfalt – jag började fundera på om det ens fanns tillräckligt med tråd på hela Gotland för att sy igen det där nyllet igen. Vakterna gav honom sina professionellt granskande blickar. Till slut sa de, “Du får komma in – men lova att du tvättar av dig på toaletten!”

Ordet du söker är: “classy”.
Och jag ska givetvis dit ikväll igen.

För att kamouflera mig och smälta in bland detta klientel kommer jag därför först att tömma ett minst sagt prisvärt lådvin (enligt ekvationen mycket alkohol per krona), sen ska jag hem till Knull-Fredrik och dricka halvdussinet burköl. Jag kommer vara promilleversionen av Woody Allens “Zelig”, för den som nu orkar rota fram den gamla referensen.

Hej då.

/K

Det tar sju år för varje enskild cell i din kropp att bytas ut. Du är alltså rent strukturellt en helt annorlunda person idag än för sju år sen.
Hösten 2001 var jag annonssäljaren Kristofer Ahlström och jag bodde på 19 kvadratmeter i Visby. Jag hade spikrak mittbena, Jack Jones-brallor och lyssnade bara på tredje generationens black metal.
Vem var du?

/K

Martin: Gör du något roligt?

Jag: Nä. Är sjukt uttråkad och fick just en pressrelease om en svensk biofilm som verkar hopplös.

Martin: Berätta mer.

Jag: Tja, det står så här i beskrivningen: “Eva försöker först stå emot kärleken – hon har en hemlighet för stor för att kunna tillåta en relation med en annan människa.”

Martin: “Hon har ingen fitta”.

Jag: Hehe.

Martin: Hehehe.

/K

Hugo: Vad menar du med ditt senaste inlägg? Är du ironisk?

Jag: Nu förstår jag inte alls hur du menar.

Hugo: “Man ska ofta tänka på det, att även om man är lite hängig så mår man ofta bättre efteråt om man tränar sen.”

Jag: Ja, det stämmer ju. Du borde testa det, superskönt!

Hugo: Sluta nu, det här skämtet har pågått alldeles för länge. Om du driver det för långt kommer du aldrig komma tillbaka till dig själv igen.

Jag: Kristofer Ahlström always goes full retard.

/K

/K

Jag sitter och dricker Bright Brew – seriöst, när ska de höra av sig om den där sponsen egentligen? – och lyssnar på “There is a light that never goes out”. Ni vet, den där fina om att dö i en bilkrasch med tiotonstruckar och dubbeldäckarbussar.

Jag har alltid haft en morbid fascination för freakolyckor i trafiken.
Precis när jag flyttat till London för snart sju år sen läste jag en notis om en kille som suttit ensam på övervåningen på en dubbeldäckare. Bussen frontalkrockade med en lastbil som fraktade järnrör. Vid kollisionen for ett av järnrören in genom den övre rutan på dubbeldäckaren och spetsade den ensamma killen. Han dog omedelbart.
Och jag tänkte, “Ska man dö så ska man i alla fall bli en rolig notis som påminner folk om deras dödlighet”.

Det får mig också att tänka på en kristen kille jag kände i lågstadiet. Han var ganska hardcore i sitt troende, om man säger. När vi var på studiobesök i en kyrka sa han att om vi avbröt prästen skulle han säga till Gud att döda oss i en bilolycka på vägen hem.
Och då sa jag, “Äh, då tar jag bara på mig säkerhetsbältet.”
Och killen svarade, på fullaste allvar, “Säkerhetsbälten är ingen match för gud.”

/K

Det här är jag och min lillebror. Jag är nog runt fyra år på bilden. Titta så glad den där lilla tjocksmocken är. Då visste han inte vad som komma skulle.
Jag var nämligen en fullblodspsykopat i unga år. Här är en lista på saker jag gjorde mot min lillebror i unga år:

- Jag sprättade upp hans händer med en potatisskalare så att hela köket var sprejat med blod.
- Jag slog honom i pannan med en krocketklubba.
- Jag tryckte ner hans hand mot en kokhet spisplatta.
- Jag brottade ner honom på golvet och hoppade från en stol ner på hans mage.
- Jag tog varje tillfälle i akt att ha honom som slagpåse.

Sen växte vi båda upp och blev respektabla medlemmar av samhället. Inga mörka tankar, aldrig, inga alls.

/K

Fredrik Backman är en uppstudsig jävel. En gång i tiden tog jag honom från gaffeltrucksjobbet på något lager i Helsingborg och gav honom ett välavlönat mediegig. Jag skapade honom, jag kan krossa honom. Men jag är en vacker själ så jag låter honom gästblogga lite om mig här. Allt hände, vartenda ord är sant.

“Mitt namn är oviktigt, men mitt ärende är av yttersta vikt. Det här är ett blogginlägg om Kristofer Ahlström. Hos Kristofer Ahlström. Till stora delar mot Kristofer Ahlström. För ni kanske tror att han är trevlig. Ni kanske tror att han skojar när han skriver alla de här sjuka jävla grejerna på sin blogg. Men nejnejnej, tag er i akt pilgrimer ty ni vandrar i sällskap med en ORM!

Första gången jag hade kontakt med honom var när jag mejlat och frågat om jag kunde få skriva för hans förra arbetsgivare Pause. (Den är typ som Café, fast med manligare läsare.) Kristofer mejlade tillbaka och bad mig göra några “testsidor”. Långt efteråt fick jag höra hur han suttit på redaktionen och skrattat rått åt mina texter. ”Den skånska dyslexin” kallade han mig, och skröt vitt och brett om hur han mejlade mig ”ironiskt”.

Några månader senare blev jag anställd på Pause systertidning Moore. När jag visade Kristofer en av mina texter fnös han och kallade det ”SkrattNet-humor”. Det tog mig flera dagar innan jag förstod att det var en förolämpning. Sen hörde jag Kristofer dra en vits som gick ut på att arabiska mjölkbönder kallades ”milk-shejkar”. Och sen tvingade han två praktikanter att stå och skratta vid hans skrivbord hela eftermiddagen åt det.

För sån är han Kristofer. Ond! Ond som tio lömska ormar!

När han slutade på Pause gav han mig en skärmmössa från sitt skrivbord. Jag hade den på mig varje dag i tre månader, ända tills en kille på Café berättade att Kristofer första dagen på redaktionen berättat hur han gav ”den jävla åsnan på Moore” en skärmmössa när han gick. ”Hahaha”, hade han skrockat, ”det är inte ens en HEL keps!”

För SÅN är Kristofer.Ni kanske borde tänka på det innan ni läser hans blogg. Vad det är för sorts person ni stöttar genom att vara här. Men det skiter ni förstås i. Ni vill bara ha underhållning!

And are you not entertained? ARE you not enteratined? Is this not why you are here?”

/K

Markus Kylén på Café är på hembesök i sin barndomsstad, Årjäng i Värmland. Det är marknad där idag. Då är det inte ovanligt att man springer på folk i t-tröjor med såhär truistiska slogans:

/K

Jag har alltid älskat att överdriva min egen betydelse, mina egna framgångar. Varför? För att när ingen annan hävdar min briljans så måste jag skrika lite högre om den.
Särskilt under tonårstiden. Då markerade man status genom hack i sänggaveln: ju fler tjejer man (påstods) gått hela vägen med, desto mer populär blev man.

Jag såg givetvis till att utnyttja detta. Antingen körde man klassiskern “Jag låg med en turist i Almedalen igår men jag kommer inte ihåg hennes namn”.
Eller så pekade man på valfri tjej i skolkatalogen på någon förfest och bara, “Den där, den har man provåkt” fast man inte ens tilltalat tjejen ifråga.
Om man skulle tro mina anekdoter var Gotlandstjejerna mer uppkörda än E4:an.

Tyvärr så synades de här bluffarna med jämna mellanrum. Och då kunde konfrontationerna bli obehagliga.
Bland annat var det en särdeles storbystad kvinna som en kväll på Schenholms övervåning slog till mig i ansiktet med ett av sina bröst så att käken hoppade ur led (jag kan fortfarande få min käke att avge ett krasande läte om jag öppnar munnen på vid gavel).
Och någonstans här finns det väl en läxa att lära sig.
Vete fan vad det skulle vara, bara.

/K

Hittade precis det här utmärkta kortet på mig och min lillebror när han tog studenten 2002.
Jag förundras över hur jag knappt har förändrats utseendemässigt på sex och ett halvt år.
Förutom att jag slutat använda samma stylist som Scooter då, förstås.

/K

En del personer kommer försöka få dig att tro att en delad upplevelse är en dubbel upplevelse.
Så är det inte.
Att dela något snarare halverar upplevelsen. Ensamhet gör däremot solnedgångar lite skarpare, får nattluften att lukta lite friskare, får musik att betyda och brännas lite mer. Det gör att man ständigt letar efter något i livet, aldrig slappar till.

Ibland kan jag önska att min uppfostran var lite annorlunda. Särskilt vad gäller ensamhet. Jag tycker om att vara ensam, det har jag alltid gjort. När det var barnkalas och alla barn var ute och sprang och lekte i trädgården eller whatever satt jag alltid kvar själv i ett rum med en trave böcker eller en Agent X9-tidning.

Och barnets föräldrar rynkade på näsan och undrade om något var fel. Alla var väldigt bekymrade.
“Nu måste du komma ner och vara lite social” är nog min mammas catchphrase under min uppväxttid.

Man får lära sig att ensamhet är något farligt (vad ni än gör - bildgoogla inte “loneliness”). En skamstämpel.
Så ser inte jag det. Jag gillar att vara själv.
Gör du?

/K

Nejdå, jag har inte glömt bort er, kära läsare. En gång i tiden hade vi ju en överenskommelse att ni skulle skicka in era bästa tatueringshistorier och jag skulle publicera dem.

Det kom lite saker emellan bara – bitterhet, till exempel – men nu kör vi igen, med Elin Jonsson, som även driver bloggen Orchid Pussy. Som följer:”Bakfulla en söndag i Sydafrika har jag och en killkompis (Kalle) tröttnat på att pimpla kaffe och stoppa i oss feta saker, så vi beslutar oss för att gå på bio och se höjdarrullen ‘The hills have eyes 2′. Nästa föreställning börjar dock inte förrän om cirka en timme, plus minus en kvart, så för att fördriva tiden föreslår jag att jag ska tatuera mig (iom att en tatueringsshop låg så bekvämt i närheten and one can never have too many tatts.)
Men, tatueraren fixade inte att utföra det jag ville ha (vilket var en tatuering på insidan av läppen) så vi beställer mer kaffe och Kalle säger:
– Jag ritar, du får det tatuerat.
En timme senare sitter jag med en velociraptor på höften i biomörkret.
Tatueringen äger, men de där två skräpiga timmarna av värdelös film får jag aldrig igen.”

/K

Att jag en gång i tiden var en svart strippa i “Second Life” som hette “Shantae”.

/K