Problemet med ett sånt här inlägg: alla stora gester känns patetiska, men lågmäldhet känns bara poserande.

Samtidigt är man lite, “Jaha, var det bara det här?”. Och det var det.

Så just nu fokuserar jag på bilder i mitt huvud hur det skulle vara om jag hade en bloggmordsfest, alltså för att fira att min blogg begått harakiri, vilka som skulle vara där och dricka gravöl (Klas Ekman skulle vara fullast), gråta över min blogg och säga, “Vi uppskattade den aldrig när den var här, och nu – nu är det för sent”. Jag vet inte. Jag ville mest bara partycrasha bloggosfären ett tag, och 554 inlägg senare är jag rätt nöjd.

Jag kommer nog få mina fantomsmärtor framöver, men mer den typen man får av att avlägsna en tjugokilos, hårklädd tumör från kroppen. En kärlekstumör, förvisso. Men ändock. För nu ska jag börja skriva min stora roman, den som ska välta kiosker och sätta eld i själen på etablissemanget, det kommer bli bra det här, däremot har jag funderat rätt mycket på en annan sak om att blogga, om jag

Hej, jag är på Gotland för att diska ur själen.

Väderleksrapport: grått och jävligt blåsigt. Att gå runt i den gotländska snålvinden känns alltid som att sätta läpparna runt en lövblåsare. Och allt är så jävla tyst. Jag och tre vänner var ute och körde bil i sex timmar idag och allt var öde som efter katastrofen, förutom i Hemse där en gubbe i brallor av krossad plysch kallade mig för “cementröv” i kön på Systembolaget.

Det är en underlig upplevelse att vara hemma igen. Som att klämmas fast i en frontalkrock mellan det man älskar med sin barndom och det man hatar med sitt förflutna.

Igår kväll var jag till exempel på Munkkällaren, en plats där jag mött fler besvikelser än någon annanstans. Det är lite som Gutekällarens mindre populära släkting, ett grottsystem befolkat av fulla orcher från Slite och Endre.

För att ni ska förstå lite varifrån jag kommer ska jag dra ett exempel. På vägen in igår hamnade jag bakom en person i krogkön som hade halva ansiktet täckt av blod och öppna sår. Vi snackar major fyllepeeling medelst asfalt – jag började fundera på om det ens fanns tillräckligt med tråd på hela Gotland för att sy igen det där nyllet igen. Vakterna gav honom sina professionellt granskande blickar. Till slut sa de, “Du får komma in – men lova att du tvättar av dig på toaletten!”

Ordet du söker är: “classy”.
Och jag ska givetvis dit ikväll igen.

För att kamouflera mig och smälta in bland detta klientel kommer jag därför först att tömma ett minst sagt prisvärt lådvin (enligt ekvationen mycket alkohol per krona), sen ska jag hem till Knull-Fredrik och dricka halvdussinet burköl. Jag kommer vara promilleversionen av Woody Allens “Zelig”, för den som nu orkar rota fram den gamla referensen.

Hej då.

/K

Viktor, jag har äntligen hittat en värdig ersättare till min blogg. Kan eventuellt vara lite för intellektuellt krävande för den här sajten, men han har engagerade läsare med mycket egen input:

/K

Inte helt oväntat är Wittgenstein min favoritfilosof. Han hade till exempel en tes om att den fattige är olycklig på grund av bristen på möjligheter, och den rike är olycklig på grund av ledan.

Och så finns det ju mittenalternativet som jag tar mig friheten att själv lägga till Wittgensteins ekvation, och det är den halvnöjda medelklasssvennen som är olycklig över i-landsproblematiken att inte få anledning att vara olycklig.

Låt mig exemplifiera med det här mobiltelefonsamtalet på gröna linjen i eftermiddags:
“Det är synd att klaga. Ja, man kan ju inte klaga längre. Det är… synd.”

Vi behöver ett krig, Sverige. Det är fan vad vi behöver: krig och barkbröd och den brända jordens taktik. Så svennebananen får ett verkligt problem att konkretisera kring.

/K

Jag var på Nada igår, jag drack åtta stöl och blev litet tipsy. Klas “Shapeshifter” Ekman och Jonas Cramby spelade slick västkustrock med mycket ansiktsbehåring och jag pratade med Jonas, som ska bli pappa om ganska exakt en månad.
Han berättade om en av de där gravidkurserna där snubbarna är med sina tjejer och det typ är besserwisser-krigsföring när alla snubbar ska tävla inbördes om vem som är mest påläst när det kommer till förlossningar. Det är hormoner och enzymer som ska rabblas som glosor för att vinna barnmorskans gunst.
Förutom en dude, som valde att stå utanför det hela.
– Han bara satt där helt tyst och läste SJ:s tågtidning “Kupé”, berättade Jonas. Förutom vid ett tillfälle: när man började prata om ryggmärgsbedövning. Då tittade han upp och sa, “Meh! Varför lokalbedövar man inte bara fittan direkt?”

Jonas har även skrivit en krönika som handlar om att vara pappa in spe, som finns i novembernumret av Café.

/K

Dude 1: Vad gjorde du igår?
Dude 2: Laddade ner en film som hette “Traitor”.
Dude 1: Jaha, var den bra då?
Dude 2: Jovisst. Don Cheadle var med - han får alltid spela neger!

/K

Här står jag med Ronnie Sandahl. Vad jag älskar med Ronnie: Han är som någon från en perfekt värld som gått vilse och råkat hamna i vår värld, där hans integritet och oförmåga att vara rädd för det stora allvaret ses som något exotiskt och mystiskt.

Jag brukar ofta jävlas med honom för det. Jag säger att stadsförvaltningen tvingats bygga ut Lundagatan för att få plats med hans stora gester. Sen flyttade han till Berlin och jag kände mig lite dum.

Idag har jag läst hans senaste krönika i Aftonbladet. Och nu känner jag mig ännu dummare. Dum för att jag alltid ska göra mig så raljerande osårbar, att gömma mig bakom en skottsäker ironiväst. Ronnie skriver istället om vårt förakt för sårbarhet och sorg och jag mailar honom och skäms inte ens för att skriva att jag blev tårmild (fel: jag skriver rentav att jag “fick saltsyra i tårkanalerna”) av att läsa det.
Och det kanske låter dumt.

Men just idag, just nu, så skiter jag i det. Och jag hoppas verkligen jag känner så i morgon också.

/K

Jag: Okej, vad tror du – Obama eller John McCain?

Fredrik: Haha, sådär kan du ju inte fråga!

Jag: Vadå, varför då?

Fredrik: Ja, liksom – Obama eller John McCain?

Jag: Ja?

Fredrik: Meh! Du kan ju inte jämföra Obama med killen från ”Die hard”-filmerna! “Yippie-kay-ay, motherfucker!” liksom. Så skulle han bara säga: “Yippie-kay-ay, motherfucker” och sen springa runt barfota på krossat glas och skjuta ner Obama.

Jag: Hm…

Fredrik: Det är som, “Okej, vad tror du – Reinfeldt eller Stålmannen?” Så jävla dumt!

/K

JOHAN står inne på sitt kontor och berättar om sin nyfödda son. Han beskriver hur gossebarnet börjat utveckla motorik och så vidare.
– Det är jättegulligt, säger han. Han kan bara stå på benen om han håller sig i bordskanten, annars ramlar han omkull. Och har han väl ramlat omkull så kommer han inte upp igen, så då börjar han rulla fram och tillbaka på golvet och jollra.
KRISTOFER kommer efter denna replik instörtande i rummet och säger:
- Pratar ni om mig i Gubbrummet i fredags nu – ELLER VAD?
(Vänder sig mot studiopubliken och gör segervisst tummen upp till deras öronbedövande skrattsalvor.)

/K

För några månader sen läste jag en väldigt intressant artikel i nördtech-blaskan Wired. Det handlade om ljudföroreningar.
För i takt med att civilisationen breder ut sig så påverkas naturen även av det oväsen vi för med oss. Detta gör att många fågelarter riskerar att utrotas, eftersom de inte längre kan höra varandras lock- och parningsrop för allt buller människan orsakar.
Luften förorenas av ljud, alltså.

Ett annat exempel på detta fenomen är hur människor i tunnelbanevagnar pratar om så förbannat banala och tråkiga saker att alla intelligenta tankar drunknar i oljudet från fyra män i puffiga täckjackor som pratar om varför man måste köpa en ram till projektorduken i sitt hemmabiorum.

Då är jag som den där fågeln som dör, tyst och övergiven i djungeln. Jag känner dig, fågeln. Det gör jag.

/K

Viktor: Jag försökte ragga upp en livstilscoach på Grand häromkvällen. Och lyssna här: då frågade hon mig om jag såg munken eller hålet?

Jag: Oj, en uppdatering av “Är glaset halvfullt eller halvtomt”?

Viktor: Så jag sa “hålet”.

Jag: Vad hände då?

Viktor: Hon tyckte jag var en pessimist och tråkig. Tråkig! Jag trodde ju att hon frågade om jag ville knulla!

/K

Det är lika bra att erkänna det direkt.
Utan omsvep:
Jag älskar “Färjan” på Kanal 5.

Idag tillbringade jag fyra timmar av min förmiddag med att prata om den serien med mina arbetskamrater. Det fanns så enormt mycket att prata om: killen i munskägg och Ultima Thule-munkis som spelade luftgitarr på karaokegolvet (fatta hur många variabler jag fick in i den meningen), slemgubben som tog servitrisen i ansiktet, den packade mamman som raggade på wetlook-greken och så snubben med asymmetriska piercingar – som Oskar sa, “Det såg ut som någon snickrat lite slumpmässigt i ansiktet på honom“.

Jag har ju tidigare gnällt på att jag saknat svenska sleazeproduktioner, men det här kunde lätt mäta sig med andra säsongen av “Baren”, tredje säsongen av “Villa Medusa”, andra säsongen av “Paradise Hotel”. Jag blev så exalterad att jag skickade ett mail till en av marknadsförarna på Kanal 5 och öste superlativ över den där gamla skutan.

Det finns dock ett aber med det här: hur ska de någonsin kunna toppa det här avsnittet? Det enda sättet jag kan se det hända på är om de ägnade ett helt avsnitt åt när kaptenen står med sin skumgummihand på en pinne och vinkar åt andra bitar.
Men det blir svårt att mäta sig med det här redan klassiska avsnittet.
Man kan ju inte förlora sin oskuld två gånger.

/K

Martin: Gör du något roligt?

Jag: Nä. Är sjukt uttråkad och fick just en pressrelease om en svensk biofilm som verkar hopplös.

Martin: Berätta mer.

Jag: Tja, det står så här i beskrivningen: “Eva försöker först stå emot kärleken – hon har en hemlighet för stor för att kunna tillåta en relation med en annan människa.”

Martin: “Hon har ingen fitta”.

Jag: Hehe.

Martin: Hehehe.

/K

Hugo: Vad menar du med ditt senaste inlägg? Är du ironisk?

Jag: Nu förstår jag inte alls hur du menar.

Hugo: “Man ska ofta tänka på det, att även om man är lite hängig så mår man ofta bättre efteråt om man tränar sen.”

Jag: Ja, det stämmer ju. Du borde testa det, superskönt!

Hugo: Sluta nu, det här skämtet har pågått alldeles för länge. Om du driver det för långt kommer du aldrig komma tillbaka till dig själv igen.

Jag: Kristofer Ahlström always goes full retard.

/K

Efter mitt succéartade gig på F12:s vip-klubb är det många som frågat mig: “DJ Kristahl, när ska du äntligen komma tillbaka och spela dina feta bangers för oss igen”? Och jag har svarat att man ska sluta när man står på topp. Eller, som i mitt fall, när någon suttit sönder skivmataren på CD-spelaren och spillt rosé över alla mina plattor så att de inte gick att spela längre.

Men nu är jag tillbaka. På torsdag ska jag spinna heta vax på Spy Bar, på releasefesten för murvelrunk-manualen “Byt namn”. Jag kommer följa mitt trogna koncept med låtar som skulle ge Annah Björk stickande känslor i vänsterarmen. Det blir Biggie, M.O.P., Cormega, Scarface och massa annan musik om att dippa i en Chevrolet Impala av 1964 års modell och att ligga med kvinnor av tvivelaktig dygd.
Spy Bar, torsdag alltså. Var där och upplev magin.

/K