Problemet med ett sånt här inlägg: alla stora gester känns patetiska, men lågmäldhet känns bara poserande.

Samtidigt är man lite, “Jaha, var det bara det här?”. Och det var det.

Så just nu fokuserar jag på bilder i mitt huvud hur det skulle vara om jag hade en bloggmordsfest, alltså för att fira att min blogg begått harakiri, vilka som skulle vara där och dricka gravöl (Klas Ekman skulle vara fullast), gråta över min blogg och säga, “Vi uppskattade den aldrig när den var här, och nu – nu är det för sent”. Jag vet inte. Jag ville mest bara partycrasha bloggosfären ett tag, och 554 inlägg senare är jag rätt nöjd.

Jag kommer nog få mina fantomsmärtor framöver, men mer den typen man får av att avlägsna en tjugokilos, hårklädd tumör från kroppen. En kärlekstumör, förvisso. Men ändock. För nu ska jag börja skriva min stora roman, den som ska välta kiosker och sätta eld i själen på etablissemanget, det kommer bli bra det här, däremot har jag funderat rätt mycket på en annan sak om att blogga, om jag

Känd modebloggerska: “En tjej med samma namn som jag blev mördad förra veckan! Fatta hur det kommer sabba min träffsida om man googlar mig!”

/K

Jag pratar lite med min vän, mentor och före detta chef, Hugo Rehnberg. Hugo är chefredaktör på tidningen Pause och han berättar om ett artikelförslag han fått mailat till sig från en kvinnlig frilansare.

Hugo: Artikeln handlade om dig, kan man säga.

Jag: Om mig? Det låter som en sjukt tråkig artikel.

Hugo: Temat var “Skribenten är 00-talets svar på killen med gitarr på 90-talet”. Alltså att förr i tiden ville tjejer ligga med killen som plockade fram en gura och gjorde dem mjuka i knävecken.

Jag: Vad fan har det med mig att göra?

Hugo: Sen stod det: “Men på 00-talet vill alla ligga med Kristofer Ahlström och Alex Schulman”.

Jag: Inte samtidigt, hoppas jag. Jag kan ju inte ens kissa om någon tittar på under tiden!

/K

Ser ni spalten här till höger? Den där en massa fina mediedignitärer säger snälla saker om mig? Jag kallar den min “wall of fame”. Den är inte särskilt blygsam.
Men det är så jag funkar. Jag är som en kronisk skraplottsmiljonär – jag kan inte låta bli att flasha mitt guld. En gång köpte jag en Dolce & Gabbana-tröja; den hade åtta (åtta!) olika D&G-loggor, över axlarna och armarna och bröstet. Så att ingen skulle missa poängen. Så kan man läsa min högerspalt; som om den vore en tröja med åtta loggor på.

/K

Den där Smeten-Micaela verkar sur på mig av någon anledning.
Men det är bara att ignorera så går det över.
Som klamydia, ungefär.

/K

Jag: Så får min artikel en rensad helsida i Bladet imorrn eller inte?

Redaktör på Aftonbladet: Tja, om inte Snoop Dogg typ knarkar ihjäl sig ikväll så.

Jag: Du menar att du skulle låta en avdankad västkustrappare stjäla mitt mediautrymme?

Redaktör på Aftonbladet: Så är det.

Jag: Fy fan! Fattar du inte att jag är hetare än chorizo just nu?

Redaktör på Aftonbladet: Han har gjort porrfilmer, du tittar på porr. Sån är skillnaden mellan er.

Jag: Ouch.

/K

En annan sak jag hatar: folk som sitter och WiFi-surfar med sina laptops på hippa Vasastans- eller Södermalmsfik. Som om de inte har bättre saker att göra om dagarna än att latteposera och skriva usel Wayne’s Coffee-poesi.

Hade jag haft en gubbkäpp hade jag rappat dem över knogarna, så sant som det är sagt. Eller åtminstone hytt med näven åt slynglarna och sagt åt dem att jag känner deras pappa.
Därför passar jag nu på semestern på att göra samma sak. Så här sitter jag på Chokladbollen i Vasastan och skriver på mitt beatpoem “Skeletthandens baspendlingar”.
Jag smuttar på mitt kaffe, snyltar påtår. Nickar förnumstigt medan jag skriver en rad.
Alltid lyckas man provocera någon.

/K

Jag: På fredag är det Allsång på Debaser! Det måste vi gå på, men det kostar 165 spänn! Kan du kolla om du har någon kontakt som kan fixa in oss gratis?
Oskar: Ska kolla, men hoppas inte för mycket. Annars får vi väl pröjsa.
Jag: Pröjsa?
Oskar: Ja?
Jag: Usch, så ovärdigt! Då vill du säkert stå i kö också? Jag menar, vi kan åka ut till Willys i Hallonbergen och gå runt bland sylthyllorna där ett tag också… om du nu så gärna vill “vara en del av folket”, menar jag.
Oskar: (Tyst.)
Jag: Du kanske ska registrera dig som fadder på Fryshuset? Börja äta vakuumförpackad skinka?
Oskar: (Tyst.)
Jag: Då så, ring det där jävla samtalet nu.

/K

Gud så jag saknar trash-såporna.

Minns andra säsongen av “Baren” (Järnrörs-Daniel!), andra och tredje säsongen av “Villa Medusa” (Godzilla! Knull-Stefan!), andra säsongen av “Paradise Hotel” (Natacha!).

Det är ingen tillfällighet att andra säsongen alltid är bäst – man tar grundkonceptet lite längre än första säsongen, men det känns fortfarande inte sådär jättekrystat som det kan bli när man hetsas “toppa” varje säsong.

Men idag görs det ingen trash-såpa av rang. “Ensam mamma söker” var en kittlande titt in i Marbodalkökens universum, men det var alldeles för tamt, trippade på tå. Inga slagsmål med tillhyggen, och enda praktfyllan stod Tidaholms-Tony för och han var bara med i typ 20 sekunder.

Nej, jag vill ha en tour de force av bicepslindade tatueringar, wifebeaters, paljettbeströdda skärp och tillräckligt med silikon för att foga ett helt badrum.

Det ultimata vore förstås om produktionsbolagen började sälja de klassiska dokusåporna i dvd-boxar. Man kan aldrig se för mycket guppande täcken i grynig nattkamera!

Men frågan är: vilken är din favoritdokusåpasäsong?

/K

Håhå, jag har blivit utsedd till Sveriges fjärde skönaste person av Expressens Annika Leone. Det tycker jag var fint, särskilt som jag varit övertygad om att Annika hatar mig efter våra möten på krogen. Älskar också motiveringen att hon skrattar som en tjock man som vunnit på hästar. (Särskilt tillsammans med bilden på mig där jag ser ut som en… skrattande, korpulent herre som just prickat in en vinnare i femte loppet.)

Sen tycker jag att placeringen stämmer rätt bra med bilden jag har av mig själv också: lite tråkigare än Andreas Kleerup, lite roligare än en gammal gubbe som lagar mat.

/K

Brats är som små hjälplösa kattungar, det är gulligt. Lokaltidningarna här fylls varje dag med nya notiser om solariegräddade ungdomar som slår sig när de ska bada.

När jag var och åt lunch med Kanal 5:s marknadsförare häromveckan berättade de om en ny tv-serie som de spelar in tillsammans med Räddningstjänsten på Gotland. Idén föddes när brandkåren fick göra en utryckning förra sommaren. Uppdraget: de fick använda brandstege för att hjälpa ner elva brats som klättrat upp på Ringmuren och inte kunde ta sig ner igen.

Gulligt, var ordet.

/K

Jag hatar min hemtelefon. De enda som ringer på min hemtelefon är säljare eller marknadsundersökare. Jag har slutat svara i hemtelefonen när det ringer. Utom när jag är full, då svarar jag. Som igår! Så här lät det då:

Hon: Hej, Jag ringer från MSDI i London, jag undrar om du skulle kunna tänka dig att ställa upp i en marknadsundersökning?
Jag: Ringer du från London? Till Sverige? Det måste vara dyrt.
Hon: Alltså, jag ringer från ett företag.
Jag: Jag förstår. Men varför jobbar du i London?
Hon: Jag pluggar här.
Jag: Läser du marknadsföring?
Hon: Nej, det gör jag inte.
Jag: Så varför jobbar du på ett marknadsföringsföretag?
Hon: Det var lätt att få jobb och det är bra betalt.
Jag: Hur många har ställt upp på den här undersökningen idag?
Hon: Jag började klockan fem och än så länge har ingen gjort det.
Jag: Och nu är klockan tjugo i nio.
Hon: Alltså, undersökningen tar ju tjugo minuter.
Jag: Ni kanske borde… korta ner den.
Hon: Ja, kanske.
Jag: Jag är nog inte intresserad. Jag måste… klippa matkuponger.
Hon: Okej. Då ringer jag vidare.
Jag: Och så säger folk att JAG är ensam! Haha!

/K

Vi hade som sagt reunion-fest på vårt gamla förlag. Det var en fin kväll, den finaste kvällen hittills i sommar. Vi blev lite nostalgiska, pratade gamla minnen och hade det trevligt. Allt var väldigt fint och värdigt. Sen besökte vi vårt gamla kontor, där vi under sommaren 2006 skapade magasinshistoria.

Vi tittade på våra gamla skrivbordsplatser, hur de tagits över av nya förmågor.
Jag och art directorn Mick kände att vi ville lämna några inspirerande ord till dessa nykomlingar. Så att de liksom skulle absorbera lite av den kreativa lust vi själva försökt prägla kontoret och dess produkter med. Man skulle kunna säga att vi på den kvällen präglade kontoret jävligt ordentligt. Sen lämnade vi en liten lapp också:

/K

Viktor, jag vill veta ditt motbud för detta! Ring mig så diskuterar vi fram min NYA bloggersättning!
(Faksimil från Aftonbladets startsida med fyra miljoner läsare, angående att jag slutat blogga där och börjar här.)

/K

Jag är Kristofer Ahlström. Och ni är mina översvämningsoffer.
Men låt mig återkomma till det där och prata lite om mig själv först. Eller, rättare sagt – från och med nu och en lång tid framöver kommer jag bara prata om mig själv.

Jag har många fina sidor. En fin sida är till exempel att jag älskar att prata om mig själv. Häromveckan var jag i Köpenhamn och stod och pratade med en tjej, vi pratade rätt länge.
Till slut sa hon, “Alltså, nu har du snackat oavbrutet om dig själv i en halvtimme!”
Och jag sa, “Vänta, jag är mitt inne i en tankegång som jag är rädd att tappa!”
Sen fortsatte jag prata om mig själv i fyrtio minuter till.

Precis så kommer den här bloggen bli. Eller för att citera Viktor Barth-Krons rätt träffsäkra analys av mig: “Ditt ego är som Ganges-deltat i Bangladesh. När det svämmar över sveper det med sig allt levande.”
Så välkommen till Kristofer Ahlström.
Flytväst på.

/K