Problemet med ett sånt här inlägg: alla stora gester känns patetiska, men lågmäldhet känns bara poserande.

Samtidigt är man lite, “Jaha, var det bara det här?”. Och det var det.

Så just nu fokuserar jag på bilder i mitt huvud hur det skulle vara om jag hade en bloggmordsfest, alltså för att fira att min blogg begått harakiri, vilka som skulle vara där och dricka gravöl (Klas Ekman skulle vara fullast), gråta över min blogg och säga, “Vi uppskattade den aldrig när den var här, och nu – nu är det för sent”. Jag vet inte. Jag ville mest bara partycrasha bloggosfären ett tag, och 554 inlägg senare är jag rätt nöjd.

Jag kommer nog få mina fantomsmärtor framöver, men mer den typen man får av att avlägsna en tjugokilos, hårklädd tumör från kroppen. En kärlekstumör, förvisso. Men ändock. För nu ska jag börja skriva min stora roman, den som ska välta kiosker och sätta eld i själen på etablissemanget, det kommer bli bra det här, däremot har jag funderat rätt mycket på en annan sak om att blogga, om jag

Ikväll har jag hängt lite med Lily Allen. Skön tjej, den där Lily. Hon bommade en snus av mig och eftersom vi båda lever ett liv i offentlighetens ljus så pratade vi rätt mycket om det och hur jobbigt det är att ses som något slags allmänhetens egendom.

“När jag kom hit till hotellet idag hade någon hängt upp en jättestor bild av mig på mitt rum”, sa hon.

“Det har jag också varit med om”, sa jag. “Fast byt ut ‘hotellet’ mot ‘mitt sovrum’ och ‘någon’ mot ‘jag själv’.”

/K

Här står jag med Ronnie Sandahl. Vad jag älskar med Ronnie: Han är som någon från en perfekt värld som gått vilse och råkat hamna i vår värld, där hans integritet och oförmåga att vara rädd för det stora allvaret ses som något exotiskt och mystiskt.

Jag brukar ofta jävlas med honom för det. Jag säger att stadsförvaltningen tvingats bygga ut Lundagatan för att få plats med hans stora gester. Sen flyttade han till Berlin och jag kände mig lite dum.

Idag har jag läst hans senaste krönika i Aftonbladet. Och nu känner jag mig ännu dummare. Dum för att jag alltid ska göra mig så raljerande osårbar, att gömma mig bakom en skottsäker ironiväst. Ronnie skriver istället om vårt förakt för sårbarhet och sorg och jag mailar honom och skäms inte ens för att skriva att jag blev tårmild (fel: jag skriver rentav att jag “fick saltsyra i tårkanalerna”) av att läsa det.
Och det kanske låter dumt.

Men just idag, just nu, så skiter jag i det. Och jag hoppas verkligen jag känner så i morgon också.

/K

/K

Många frågar mig hur det känns nu när jag ska lämna bloggosfären. Om jag kommer sakna den. Jag funderar över detta. Och jag läser Bloggportalens lista över mest sökta ord. Och jag säger som Gunnar Ekelöf sa en gång i tiden:
“Jag är inte hemma i detta land, men detta land beter sig som hemma i mig”.

/K

JOHAN står inne på sitt kontor och berättar om sin nyfödda son. Han beskriver hur gossebarnet börjat utveckla motorik och så vidare.
– Det är jättegulligt, säger han. Han kan bara stå på benen om han håller sig i bordskanten, annars ramlar han omkull. Och har han väl ramlat omkull så kommer han inte upp igen, så då börjar han rulla fram och tillbaka på golvet och jollra.
KRISTOFER kommer efter denna replik instörtande i rummet och säger:
- Pratar ni om mig i Gubbrummet i fredags nu – ELLER VAD?
(Vänder sig mot studiopubliken och gör segervisst tummen upp till deras öronbedövande skrattsalvor.)

/K

För några månader sen läste jag en väldigt intressant artikel i nördtech-blaskan Wired. Det handlade om ljudföroreningar.
För i takt med att civilisationen breder ut sig så påverkas naturen även av det oväsen vi för med oss. Detta gör att många fågelarter riskerar att utrotas, eftersom de inte längre kan höra varandras lock- och parningsrop för allt buller människan orsakar.
Luften förorenas av ljud, alltså.

Ett annat exempel på detta fenomen är hur människor i tunnelbanevagnar pratar om så förbannat banala och tråkiga saker att alla intelligenta tankar drunknar i oljudet från fyra män i puffiga täckjackor som pratar om varför man måste köpa en ram till projektorduken i sitt hemmabiorum.

Då är jag som den där fågeln som dör, tyst och övergiven i djungeln. Jag känner dig, fågeln. Det gör jag.

/K

Jag har precis fått en ny dator på jobbet, eftersom den förra dukade under av all amputationsporr jag fyllt hårddisken med.
Nu har jag precis fått mailprogrammet installerat och då ska det läsa in de 18 000 mail jag har på kontot. Det tar rätt lång tid (jag är just nu på 17 januari i år).
Men det är samtidigt väldigt spännande.

Här får jag hela mitt liv berättat för mig i mailform. Allt jag varit med om det senaste året passerar revy med fast forward-knappen intryckt, en dagbok som man plöjer med speed-reading.
Jag läser om fester, glädje, besvikelse, hat, flickor som kom och gick, ensamhet, bekännelser, desperation och stolthet. Hela den emotionella paletten utkluddad över inkorgen.

För de som vill köpa filmrättigheterna till min mailbox så står adressen häruppe till höger. Kay Pollack skulle ha en motherfucking field day, kan jag säga.

/K

Viggo Cavling: Du är väldigt begåvad.
Jag: Tack!
Viggo Cavling: (Tystnad.)
Jag: (Tystnad.)
Viggo Cavling: (Tystnad.)
Jag: Min kompis gjorde sin praktik på stiftelsen för lantbruksforskning!

/K

När jag står här själv i tvättstugan tänker jag:
Stockholm är världens ensammaste stad. Alltså rent statistiskt – staden har 60,5% ensamhushåll, fler än någon annan i världen.
Jag bor på Kungsholmen, den mest singeltäta stadsdelen med en siffra på över 80%.
Av de 545 lägenheterna i min bostadsrättsförening är 448 stycken enrummare, och då bor jag ändå själv ensam i en 2,5:a och sabbar statistiken så mitt kvarter är förmodligen mer singel-lonely än någon annanstans i världen.
Men det lustiga med att processa alla de här siffrorna om enslighet är att min bestående känsla är:
Så skönt, då är jag i alla fall inte ensam.

/K

Men om någon skulle undra vem som gjort den snygga Kristofer Ahlström Frilansmedia-shirten så är det Mick Carrasco Droguett. En väldigt varm och begåvad kille som jag är glad över att känna. Att min logotyp är helt bananas och inte har något att göra med vad mitt företag gör eller står för spelar inte så stor roll - den är ju så tuffig.

/K

Omfånget på din depression står i direkt relation till hur mycket tid du har att götta ner dig i den. Lärdom: låt aldrig ledigheten hinna ikapp dig.

/K

Att sitta här och vara smart och rolig och kreativ hela tiden är svårt. All genialitet har ju sina begränsningar. Som tur är lyder dumheten inte under samma lagar.

Och där har ni den här bloggens programförklaring

/K

Det var länge sedan jag frågade er om något. Därför ska jag nu fråga er om något.

Vid vilket tillfälle i ditt liv har du känt som mest skam?

God måndag, förresten.

/K

Och så påstår folk att man inte kan lita på uppgifterna på Wikipedia. Pyttsan, säger jag. Pyttsan!

/K