Problemet med ett sånt här inlägg: alla stora gester känns patetiska, men lågmäldhet känns bara poserande.

Samtidigt är man lite, “Jaha, var det bara det här?”. Och det var det.

Så just nu fokuserar jag på bilder i mitt huvud hur det skulle vara om jag hade en bloggmordsfest, alltså för att fira att min blogg begått harakiri, vilka som skulle vara där och dricka gravöl (Klas Ekman skulle vara fullast), gråta över min blogg och säga, “Vi uppskattade den aldrig när den var här, och nu – nu är det för sent”. Jag vet inte. Jag ville mest bara partycrasha bloggosfären ett tag, och 554 inlägg senare är jag rätt nöjd.

Jag kommer nog få mina fantomsmärtor framöver, men mer den typen man får av att avlägsna en tjugokilos, hårklädd tumör från kroppen. En kärlekstumör, förvisso. Men ändock. För nu ska jag börja skriva min stora roman, den som ska välta kiosker och sätta eld i själen på etablissemanget, det kommer bli bra det här, däremot har jag funderat rätt mycket på en annan sak om att blogga, om jag

Hej, jag är på Gotland för att diska ur själen.

Väderleksrapport: grått och jävligt blåsigt. Att gå runt i den gotländska snålvinden känns alltid som att sätta läpparna runt en lövblåsare. Och allt är så jävla tyst. Jag och tre vänner var ute och körde bil i sex timmar idag och allt var öde som efter katastrofen, förutom i Hemse där en gubbe i brallor av krossad plysch kallade mig för “cementröv” i kön på Systembolaget.

Det är en underlig upplevelse att vara hemma igen. Som att klämmas fast i en frontalkrock mellan det man älskar med sin barndom och det man hatar med sitt förflutna.

Igår kväll var jag till exempel på Munkkällaren, en plats där jag mött fler besvikelser än någon annanstans. Det är lite som Gutekällarens mindre populära släkting, ett grottsystem befolkat av fulla orcher från Slite och Endre.

För att ni ska förstå lite varifrån jag kommer ska jag dra ett exempel. På vägen in igår hamnade jag bakom en person i krogkön som hade halva ansiktet täckt av blod och öppna sår. Vi snackar major fyllepeeling medelst asfalt – jag började fundera på om det ens fanns tillräckligt med tråd på hela Gotland för att sy igen det där nyllet igen. Vakterna gav honom sina professionellt granskande blickar. Till slut sa de, “Du får komma in – men lova att du tvättar av dig på toaletten!”

Ordet du söker är: “classy”.
Och jag ska givetvis dit ikväll igen.

För att kamouflera mig och smälta in bland detta klientel kommer jag därför först att tömma ett minst sagt prisvärt lådvin (enligt ekvationen mycket alkohol per krona), sen ska jag hem till Knull-Fredrik och dricka halvdussinet burköl. Jag kommer vara promilleversionen av Woody Allens “Zelig”, för den som nu orkar rota fram den gamla referensen.

Hej då.

/K

Känd modebloggerska: “En tjej med samma namn som jag blev mördad förra veckan! Fatta hur det kommer sabba min träffsida om man googlar mig!”

/K

Min enda vän ur överklassen, Viktor Barth-Kron, har skrivit ett smart inlägg om hur bloggosfären mår prima trots den ständigt överhängande lågkonjan. Och det stämmer nog, det där vet han bättre än jag.
Men en sak kommer att förändras under nästa år: de som bloggar.

Jag ser fram emot den nya folkrörelsen som kommer slå igenom på bred front. Jag pratar givetvis om arbetslöshetsbloggar.
Kom ihåg var ni hörde det först: arbetslöshetsbloggarna.

Det blir ”utbildningsmöten” på AMS istället för att plugga modevetenskap, det blir snattade knäckbröd på Vivo istället för gratisskumpa.
Folk kommer inte längre – att som nu – behöva fejka att de har en spännande och glamourös vardag, eftersom alla bara villa läsa om någon som har det värre än dem själva.

Istället för ”Dagens outfit” får vi ”Dagens uppoffring”. Typ: ”Ja, idag fick barnen ingen middag eftersom vi har det lite snålt nu när Urban fick gå från Volvo. Och då måste man prioritera. Det var antingen det eller skippa bredbandet, och det förstår ni ju själva att i så fall skulle jag ju inte kunna blogga om det. Barn behöver ju inte lika mycket mat heller, eftersom de är så små”.

Vi snackar liveblogga till Oprah och The Hills och väldigt mycket nedladdad film.
Arbetslöshetsbloggarna kommer få samma moraliska ambivalens över att ladda ner från pedofilnätverket Pirate Bay som modebloggarna fick av att H&M-kläderna syddes av närsynta vietnamesiska lågstadiebarn i en källarlokal, typ.

Men den stora ironin i det här är såklart att det inte skulle bli någon skillnad.
Vi skulle fortfarande få titta på samma bilder på dagens lunch som geggbloggarna idag, eftersom det är det mest spännande som händer på deras dag. Och det är absolut ingen skillnad på om du sitter och långfikar bort en dag som modebloggare eller arbetslöshetsbloggare.

Arbetslöshetsbloggarna, scenen är er.

/K

Viktor, jag har äntligen hittat en värdig ersättare till min blogg. Kan eventuellt vara lite för intellektuellt krävande för den här sajten, men han har engagerade läsare med mycket egen input:

/K

Ikväll har jag hängt lite med Lily Allen. Skön tjej, den där Lily. Hon bommade en snus av mig och eftersom vi båda lever ett liv i offentlighetens ljus så pratade vi rätt mycket om det och hur jobbigt det är att ses som något slags allmänhetens egendom.

“När jag kom hit till hotellet idag hade någon hängt upp en jättestor bild av mig på mitt rum”, sa hon.

“Det har jag också varit med om”, sa jag. “Fast byt ut ‘hotellet’ mot ‘mitt sovrum’ och ‘någon’ mot ‘jag själv’.”

/K

Igår fick jag lära mig om en ny porrgenre: tomboys.
Alltså pojkflickor.
Alltså porrfilmer om atletiska, småbröstade, kortklippta kvinnor som typ spelar handboll.
Som att runka till killen du satt bredvid i omklädningsrummet i åttan.
Eller Sanna Bråding. Jag vet inte.

/K

Mina dagar är, som ni vet, räknade. Jag har bokstavligen talat ett räkneverk som räknar ner mina dagar.
Och jag känner redan gamarna cirkla runt mig. Eller, låt mig skifta metafor: Just nu känner jag mig som det svintäta familjeöverhuvudet som ligger på sin dödsbädd, svullen av ett långt liv av såser och konjak, omringad av familjen som ivrigt inväntar mitt besked om hur det icke ansenliga arvet ska fördelas.

Och det är här ni kommer in i bilden, kära läsare.
Jag vill att ni hjälper mig utse vem som ska ta över luckan som jag lämnar.

Kort sagt: vem vill ni se som ny bloggare på Stureplan.se?
(Observera att det måste vara en snubbe, eftersom den här sajten är ett sånt totally matriarkat.)

/K

Inte helt oväntat är Wittgenstein min favoritfilosof. Han hade till exempel en tes om att den fattige är olycklig på grund av bristen på möjligheter, och den rike är olycklig på grund av ledan.

Och så finns det ju mittenalternativet som jag tar mig friheten att själv lägga till Wittgensteins ekvation, och det är den halvnöjda medelklasssvennen som är olycklig över i-landsproblematiken att inte få anledning att vara olycklig.

Låt mig exemplifiera med det här mobiltelefonsamtalet på gröna linjen i eftermiddags:
“Det är synd att klaga. Ja, man kan ju inte klaga längre. Det är… synd.”

Vi behöver ett krig, Sverige. Det är fan vad vi behöver: krig och barkbröd och den brända jordens taktik. Så svennebananen får ett verkligt problem att konkretisera kring.

/K

Jajaja, Obama vann, hej och hå, hela socialdemokratiska segertåget upp i Mona Sahlin. Men vakna upp och känn doften av blaskigt kaffe, bitches. Jag vill fan inte vara Obama i morgon bitti. Definitionen av prestationsångest kommer här: Att vara utnämnd till världens frälsare och arvtagare av ett land som befinner sig i ekonomisk gipsvagga, och vad fan ska killen göra liksom? Om han inte börjar pissa vin eller återuppväcka de döda så kommer hans helgonbild få en och annan krockskada de närmaste dagarna. Men jag är mest glad att valet är över, nu slipper jag äntligen att klicka på vidarebefordrade “roliga” Youtubelänkar där Tina Fey pratar som folk i filmen “Fargo”. Nu ska jag äta jordgubbsfil och sen ska jag läsa ett Judge Dredd-album.

/K

Jag var på Nada igår, jag drack åtta stöl och blev litet tipsy. Klas “Shapeshifter” Ekman och Jonas Cramby spelade slick västkustrock med mycket ansiktsbehåring och jag pratade med Jonas, som ska bli pappa om ganska exakt en månad.
Han berättade om en av de där gravidkurserna där snubbarna är med sina tjejer och det typ är besserwisser-krigsföring när alla snubbar ska tävla inbördes om vem som är mest påläst när det kommer till förlossningar. Det är hormoner och enzymer som ska rabblas som glosor för att vinna barnmorskans gunst.
Förutom en dude, som valde att stå utanför det hela.
– Han bara satt där helt tyst och läste SJ:s tågtidning “Kupé”, berättade Jonas. Förutom vid ett tillfälle: när man började prata om ryggmärgsbedövning. Då tittade han upp och sa, “Meh! Varför lokalbedövar man inte bara fittan direkt?”

Jonas har även skrivit en krönika som handlar om att vara pappa in spe, som finns i novembernumret av Café.

/K

Klockan är nu halv elva på förmiddagen, så det borde vara ungefär fyra och en halv timme sen amerikanska presidentvalet avgjordes. Det är den viktigaste utrikespolitiska händelsen det här året. Och jag har fortfarande ingen aning om vem som vann.

Jag har medvetet valt att inte besöka några nyhetssajter idag och jag blundade för varje löpsedel på vägen till jobbet. Därför ska jag nu göra det här till ett experiment: hur länge kan jag – i dagens kommunikationsberusade samhälle – leva i total och avskuren ovisshet om vem som nu är världens mäktigaste man?

Jag tänker sitta här med skygglappar och hörlurar så länge.
Och jag kommer givetvis inte läsa era kommentarer till det här inlägget heller.

/K

Dude 1: Vad gjorde du igår?
Dude 2: Laddade ner en film som hette “Traitor”.
Dude 1: Jaha, var den bra då?
Dude 2: Jovisst. Don Cheadle var med - han får alltid spela neger!

/K

Här står jag med Ronnie Sandahl. Vad jag älskar med Ronnie: Han är som någon från en perfekt värld som gått vilse och råkat hamna i vår värld, där hans integritet och oförmåga att vara rädd för det stora allvaret ses som något exotiskt och mystiskt.

Jag brukar ofta jävlas med honom för det. Jag säger att stadsförvaltningen tvingats bygga ut Lundagatan för att få plats med hans stora gester. Sen flyttade han till Berlin och jag kände mig lite dum.

Idag har jag läst hans senaste krönika i Aftonbladet. Och nu känner jag mig ännu dummare. Dum för att jag alltid ska göra mig så raljerande osårbar, att gömma mig bakom en skottsäker ironiväst. Ronnie skriver istället om vårt förakt för sårbarhet och sorg och jag mailar honom och skäms inte ens för att skriva att jag blev tårmild (fel: jag skriver rentav att jag “fick saltsyra i tårkanalerna”) av att läsa det.
Och det kanske låter dumt.

Men just idag, just nu, så skiter jag i det. Och jag hoppas verkligen jag känner så i morgon också.

/K

/K