Fredrik: I somras körde jag bil genom Odense i Danmark och märkte att alla tittade så jäkla konstigt på mig…

Jag: Du hade råkat köra över en blind tant och hennes ledarhund och nu släpades de efter din bil medan de skrek i dödsplågor?

Fredrik: Nej, nej, men jag körde mot enkelriktat – i en svenskregistrerad bil!

Jag: Ja… det var också roligt.

/K

Tant på tunnelbanan i mobiltelefon idag: “Nej, nej, jag ger aldrig pengar till hemlösa – det förstör ju deras initiativförmåga.”

/K

Jag sitter på fler onödiga talanger än någon jag känner. Jag kan memorera långa sifferkedjor baklänges, stå på ett ben längre än någon jag träffat och gå i en spikrak linje även om jag blundar.
En multikonstnär. Man kan säga att om jag levat under Renässansen hade Dan Browns bok idag hetat “Ahlström Koden”.
Annan talang: att skriva ett blogginlägg på fyrahundra tecken utan att få någonting alls sagt.

/K

Om exakt en månad åker jag till den engelska landsbygden för att göra mitt kanske roligaste skrivuppdrag någonsin. Idag fick jag till exempel skriva på ett avtal som säger att jag inte kommer stämma arrangören om jag förlorar en arm eller så. Det känns tryggt.

/K

Oskar: Idag satte jag praktikanten på att göra klart listan över inköpsställen. Fatta hur mycket pengar jag tjänade in åt företaget eftersom jag inte gjorde det själv.

Jag: Så vad gjorde du för något effektivt med din insparade tid då?

Oskar: Jag skrev ett inlägg om en flygande dinosaurie man kan ha som trädgårdsprydnad.

/K

På Stockholm Citys framsida kunde man idag läsa: “PMS värre än bankräntan.”
Och jag tänkte: “Systrar, jag känner med er”.
Sen såg jag att det faktiskt stod “PPM”.
Men min andemening kvarstår.

/K

En del personer påstår att perfektionism skulle vara något bra. Jag vet inte det - brist på smak i kombination med perfektionism gör att ett intetsägande framträdande blir ännu mer intetsägande eftersom det framförs tekniskt perfekt. Se även: “Idol”.

/K

Som jag tidigare nämnt har jag börjat lida av sömnbrist. Det är väldigt jobbigt, men samtidigt oerhört intressant i ett rent studiesyfte. När man knappt sover så börjar kroppen gradvis stänga ner sig själv för att hushålla med energin. Det gör att man går runt som i en zombielik dvala. En intressant effekt av detta är det jag kallar för “tidsklipp”: man kan se en person som kommer gående 100 meter längre nedför gatan – och i nästa sekund är samma person framme vid en. Sen börjar sinnena bråka med dig, du får dofthallucinationer och tycker att det luktar apelsin eller brända popcorn fast det inte alls luktar apelsin eller brända popcorn. Det är kanske inte så trevligt. Men, som sagt, väldigt intressant.
Någon här som har varit med om liknande?

/K

Det bästa med kvällens avsnitt av “Ensam mamma söker” var – precis som förra veckan – den där killen som körde stenhårt på poetstilen och skröt om hur djup han är. Jag vet inte, men min erfarenhet av killar som hela tiden hävdar sitt djup brukar vara att de egentligen står för det motsatta.

I alla fall, den här duden började med att recitera sin poesi (han rimmade “droppar” på “kroppar”) och sen la han in charmnådastöten: att prata drömtolkning. Han började rabbla lite olika drömmar han haft för att visa sitt djup.
Och Ensamma Mammans replik på det var den bästa raggardödare jag någonsin hört:
- Oj, jag skulle aldrig ha tid att drömma så mycket som du.

/K

Från en lunchkonversation om “Idol” tidigare i veckan: “Det är fascinerande att människor som älskar så mycket att sjunga kan vara så ointresserade av musik.”

/K

Jag älskar att cykla. Det är den perfekta kombinationen av människa och maskin. Det är nog ingen slump att Kraftwerk gjort en skiva som heter “The Man machine” och en skiva som heter “Tour de France”: du trampar och skapar momentum, mekaniken tar det vidare.

Det finns en basal harmoni i det. Jag och en god vän brukade ha terapistunder där vi cyklade fem, sex mil, runt Ekerö och tillbaka. Vi trampade hela vägen i en outtalat överenskommen tystnad och det var fint.

Folk på mitt jobb brukar pissa på de livsbejakande italienska filmerna eftersom, “de bara handlar om folk som cyklar överallt och så är det nån tokig fan som sitter i ett träd“, men det är just cykeldelen jag älskar med de filmerna. Sen vet man att de där scenerna alltid leder över till att det blir krig eller att någon dör eller blir blind eller så, och just därför representerar de akterna en enkelhet och naivitet.
Så nu ska jag ut och cykla och jag råder dig att göra detsamma.

/K

Jag sitter och dricker Bright Brew – seriöst, när ska de höra av sig om den där sponsen egentligen? – och lyssnar på “There is a light that never goes out”. Ni vet, den där fina om att dö i en bilkrasch med tiotonstruckar och dubbeldäckarbussar.

Jag har alltid haft en morbid fascination för freakolyckor i trafiken.
Precis när jag flyttat till London för snart sju år sen läste jag en notis om en kille som suttit ensam på övervåningen på en dubbeldäckare. Bussen frontalkrockade med en lastbil som fraktade järnrör. Vid kollisionen for ett av järnrören in genom den övre rutan på dubbeldäckaren och spetsade den ensamma killen. Han dog omedelbart.
Och jag tänkte, “Ska man dö så ska man i alla fall bli en rolig notis som påminner folk om deras dödlighet”.

Det får mig också att tänka på en kristen kille jag kände i lågstadiet. Han var ganska hardcore i sitt troende, om man säger. När vi var på studiobesök i en kyrka sa han att om vi avbröt prästen skulle han säga till Gud att döda oss i en bilolycka på vägen hem.
Och då sa jag, “Äh, då tar jag bara på mig säkerhetsbältet.”
Och killen svarade, på fullaste allvar, “Säkerhetsbälten är ingen match för gud.”

/K

Jonas Cramby är ett av det här landets största genier och bästa skribenter. I varje nummer av Café skriver han en tresidig krönika där han plockar isär och analyserar samtidsfenomen och får en att känna sig lite smartare som läsare. Den senaste texten, i Cafés oktobernummer, handlar delvis om mig.

Kommer ni ihåg när jag pratade om att åka ut och gräva ett hål någonstans i marken, bara för att känna att jag faktiskt gjorde något konkret? Jag visste ungefär varför det kändes så, men lyckades väl egentligen inte sätta exakta ord på det. Det har Jonas Cramby gjort i sin lysande analys av det moderna samhällets statusstress.

Och som ni ser ovan så avslutar han texten med att fråga om han får följa med och gräva det där hålet.
Det tycker jag är en fin tanke: att jag skulle starta en hel kult av pånyttfödda människor som åker runt och gräver hål i marken.

Första regeln om hålgrävarklubben: Prata inte om hålgrävarklubben.

/K

Ligger på soffan och hamnar i något tv-program där de med hjälp av strikta, vetenskapliga metoder försöker bevisa att spöken existerar på riktigt. Det tycker jag är roligt: om man faktiskt lyckas med det så har man bevisat att världen inte styrs av rationella och fysiska lagar – vilket i så fall undergräver hela deras vits med att ens använda vetenskapliga metoder. Plus att programledaren har skrikgula byxor.

/K

Kära dagbok,

Kommer du ihåg när vi skrattade åt Alex när han skrev att hans blogg blivit ett monster? Hur fånigt vi tyckte att det lät? Nå, det var innan jag drabbades av sömnlöshet, innan jag fick problem med magen, innan jag gick runt med konstant spänningshuvudvärk.

Som nu.

Jag skrev ett inlägg om att mina läsare höll mig som gisslan. Men så var det ju inte. Det var ju du, dagboken. Och så var det jag, såklart. Eftersom jag inte skriver dig på arbetstid så kommer jag hem efter en lång jobbdag där jag försökt vara kreativ och det första jag gör är att sätta mig vid datorn och försöka vara kreativ: “Jaha, nu ska jag alltså komma på fem, sex roliga och/eller smarta inlägg att portionera ut under morgondagen”.

Och så sitter jag där. Funderar, förkastar, krystar. Ibland går det bra, men oftast försvinner kvällen när jag brottas med, vad ska vi kalla det, födslovåndorna.

Och jag tänker: jag borde komma igång med träningen. Jag borde skriva den där boken jag haft klar i mitt huvud sen i maj. Jag borde kanske passa på att ha ett liv. Jag borde kanske värna mer om min personliga integritet istället för att fläka ut mig som den uppmärksamhets- och bekräftelsekåta person jag verkligen hoppas att jag inte egentligen är – men som jag definitivt har blivit.

Jag var ute och promenerade runt slumpmässigt i tre timmar i natt. Jag kedjerökte mentolcigaretter och lyssnade på “Your arsenal”-skivan på repeat och jag tänkte på dig, dagboken. På hur mycket du har gett mig och på hur mycket du har tagit. Det var egentligen inget svårt beslut, även om jag såklart kommer sakna dig.

Jag har en månads uppsägningstid på mitt kontrakt med Stureplan. Så istället för att vara bittra och självömkande tycker jag vi gör den tiden till något fint, något som vi båda kan minnas med värme.

Ska vi säga 100 inlägg till?

Då kör vi.

/K