I simhallen ligger alla och degar. Läser tidningen och dricker smaklöst spirulinavatten. Poolen är tom. Ingen simmar. Alla degar. De ”laddar batterierna” som jag brukar säga. På hela Hasseludden råder stillhet. Man ska helst inte prata. Man ska ladda batterierna.

Jag klarade naturligtvis inte av denna avslappning, så jag började med att simma en km, dvs 40 längder. För att motivera mig själv brukar jag tänka: 10 lätta, 10 tråkiga, 10 jobbiga och 10 sista. Då går det enkelt att simma!

Sen fick jag massage. Det var härligt. Ja, det var en underbar dag. Men fan va jag gick emot strömmen. Det är nog fel på mig och inte på alla andra.

Nu sticker jag till Yasuragi. Ladda batterierna som jag brukar säga.

Vad fick dig att börja jobba med PR?
Slumpen. Jag jobbade med eventmarketing. Min kollega Niclas och jag upptäckte att det finns ont om byråer i Sverige som jobbar med både event och PR så det kändes helt rätt att satsa på PR.

Hur ser en normal arbetsdag ut?
Jag kommer till jobbet strax innan 09.00. Jag sitter vid datorn till lunch. Sen äter jag vid datorn eller så har jag ett lunchmöte. Sen har jag oftast möten inbokade på eftermiddagen.

Varför valde du att öppna en egen byrå?
För att jag är en entreprenör. Jag tycker om utmaningar och det är en härlig utmaning att starta ett efet företag.

Vad är det roligaste med ditt jobb?
Att det är så varierande och att man träffa mycket intressanta människor hela tiden!

Vad är det som framhäver att ditt yrke är det bästa?
Mitt yrke är det bästa för mig. Men detta är ett yrke som kräver enorm social kompetens, styrka och en förmåga att armbåga sig fram. Det är verkligen inte det bästa yrket för en person utan självförtroende.

Så när jag går upp så inser jag att vår lägenehet är ett bombnedslag. Det är kläder, tidningar, post, papper överallt! Jag bli helt matt när jag ser ut över detta. Och så sätter jag igång och plockar. För det handlar inte om mer än det. Att plocka. Det är nåt som Alex aldrig någonsin skulle göra. Han har det inte i sig. Han fattar inte. Han ser inte. Han störs inte av det. Det är så sjukt, men jag befarar att de flesta män är på detta vis.  Som barn. Alex kommer hem från jobbet. Då tar han av sig sin tröja och kastar den i soffan i hallen. Sen ligger den där. Efter en vecka är det kanska mycket kläder i soffan. När Alex ska dricka sitt jävla isavatten på morgonen så tar han ut isbitarna ur kylen. Han ploppar ut ett par stycken till sitt vatten och sen lämntar han brickan på bordet. När Alex öppnar sin post så sprätter han upp kuverten. Ser vad han fått och sen lämnar han kvar sin hög på borde i köket. När Alex gör en kaffe så tar han fram mjölken. Sen lämnar han mjölken på bordet när han är klar.

Ja, ni fattar grejejn. Så här är det med allt. Jag fattar att jag inte kan fråga er om ni har det likadant hemma för det vill man helst inte erkänna. Kvinnor vill hemskt gärna ge sken av att det är så jämlikt hela tiden. Men det är ren bullshit. Det är inte jämlikt alls. Jag köper inte det. Tyvärr.

Jag kan inte se framför mig en man som går runt i lägenheten och plockar. Jag fnissar till av tanken faktiskt. Men är det så farligt att plocka då?! Jag tycker inte det. Inte de allra flesta dagar på månaden i alla fall. Under mensen är det här jag får mina utbrott. Ett jävla blir det om han inte plockar efter sig. Men annars är det ok. Jag har inget emot att plocka.

Först stod vi och köade i en halvtimme. Det hör till. Här är det igen jävla special treatment. Här är alla lika. Det är fint tycker jag.

I kön hade vi kul! Vi upptäckte att på skylten över dörren  står det ”Gret a”, så då lekte vi ”paus-vid-sista-vokalen-leken”. ”Ska du ta en bir-paus- a?” sa nån och så gapfalbbade vi åt det. ”Ja, jag vill drick-paus- a”, svarade någon annan och så brast vi ut i gapflabb igen.

Väl inne på Garb o blev jag superpaff. Det är ju värsta coola stället! Olika rum med olika musik och så. Vi hänge såklart mest i schlagerrummet, men en del i technorummet också! Bra koncept tycker jag.

Personalen var väl sådär. Det satt en galen butch-kvinna i kassan. 50 plus och svintupperat hår. ”Leg!” skrek hon så jag fick hennes saliv i min panna. ”Jag har inget”, svarade jag. Då fick man inte betala. Så Cicci fick pynta för mig. Efter att man betalat blev man stämplad hårt och snabbt. Sen skrek hon ”Nästa!”. Henne vill jag inte möta igen. Läskigt.

Sen fanns det ett rum där det var ”show”. Rosita var på plats. Rosita var en man som var omopererad. Eller jag tror att hon var en fd man i alla fall. Hon rev av sköna covers. Som ”In the name of love” till exempel.

Som sagt. Vi stod mest och diggade till ”Picadilly Circus” och ”ABC”. Precis som jag vill ha det! När min vita månad är över ska jag tillbaka till Garbo. Jag ska kröka och festa på riktigt. Det kan nog bli hur kul som helst. Nu ska jag sova. Och imorgon ska jag padda mig på Hasseludden hela dagen.

Nu ska jag ta och stassa till mig lite och sen ska jag ta min bil och åka.  Det här var ett kul inlägg får man säga.

Vid ett rycket när folk började bli tokpackade valde vi att gå till Café Albert och dricka té istället. Björn åt en macka. Med nån konstig röra på. Han sa att det var den godaste mackan han ätit. Jag blev jätteglad för det! Sen pratade vi lite om absolut ingenting (ha ha) och sen skildes vi åt i den mörka natten.

Fy i helvete va ni alla flickor är avis på mig nu! Ha ha ha! Och med all rätt ska ni veta. Det här är en helt underbar person. Helt underbar.

Flickorna var i min ålder och hade båda precis pressat ut en varsin unge och var ute och levde rövare.

Flicka 1: Du, pärlan, hur är det med din fitta egentligen?

Flicka 2: Vaddå? Syftar du på bullfittan, eller?

Flicka 1: Ja, har du blivit av med din bullfitta än?
Flicka 2: Näe, asså jag tror att jag först måste bli av med mina 20 kg. Jag kan tänka mig att bullfittan försvinner då med!

Jag: Vaddå bullfitta? Får man det när man blir gravid?!

Flicka 1: Ha ha! Asså får man eller?! Jag kan berätta för dig att när man blir gravid så får bullfitta en helt ny mening.
Flicka 2: Ja, bullfittan kommer redan i vecka 31. Sen är den kvar där.

Flicka 1: Ja! Ha ha bullfittan! Fy fan va äcklig den är.

Flicka 2: Ja, vi måste jobba bort våra bullfittor!