Ja, men där hade vi beviset för att mina två (efter ikväll en) hjärnceller var slutkörda. Viktor messade mig och undrade vem Maria Westerlind var… Maria Wetterstrand… Okej okej okej… Å andra sidan, vem i helvete bryr sig!? Det är nyårsafton och jag kan väl i hela friden inte bry mig om massa jävla miljöpartister jämt och ständigt.

Nu ska vi snart till Arnoldshuset för nyårsbaluns! Jag hoppas vi får det trevligt, och jag hoppas NI får det trevligt… För jag älskar er (i alla fall när jag har druckit ett par glas) och jag önskar er det bästa året ni någonsin kan få!

Eftersom Viktor Barth-Kron har utsett mig till Stureplans Maria Westerlind (som jag fick kämpa med mina två hjärnceller innan jag kom på vem det var… ”Vadå, är hon nån metreolog elleråt?”), så kan jag lika gärna göra årets sista goda gärning och berätta för er som inte vet vad ni kan göra för att känna er delaktiga i att stoppa världens undergång… Eller rädda min snowboard. Vilket som!

-Gå och cykla korta stäckor istället för att ta bilen! Åk kollektivt när du ska längre.

-Kör samåkning till fotbollsmatccher, skolan eller jobbet!

-Åk tåg istället för att flyga inrikes.

-Köp och använd energieffektiva hushållsapparater och energisnåla lampor.

-Sänk innetemperaturen och spara på varmvattnet.

-Titta på var varorna i butiken kommer ifrån. Välj gärna närproducerat.

-Välj Bra Miljöval-märkt el (Elektricitet som inte orsakar utsläpp av koldioxid).

Nyårsafton. Och det snöar. Verkligen toppen kväll att börja snöa på, eller vad säger ni tjejer? Den dagen man klär sig minst (okej, kanske inte i mitt fall, varje kväll är nyår for moi!) och den dagen då taxibilar är näst in till en omöjlighet.

Men jag klagar ändå inte. Min mjäkiga sida kom nämligen fram härom dagen då jag började grina på grund av snö. Eller avsaknaden av snö rättare sagt. Jag tycker det är fruktansvärt sorgligt vad som håller på att hända med vårt klimat. Jag hoppas att 2008 blir ett år då människor faktiskt inser att något drastiskt måste göras.

Jag vet inte hur det är med er, men jag har några av mina bästa minnen i samband med snö. Det är sådana där ögonblick av total lycka, en känsla som man aldrig glömmer. När jag gjorde snöänglar under en stjärnklar himmel. Årets första snögubbar, som mamma var omåttligt stolt över att hennes dotter hade adstakommit. Den helgen då vi efter nattens snöstorm blev insnöade i huset, jag fick krypa ut genom en liten springa och rädda resten av familjen… Jag kände mig som superman. Känslan av att susa ner för backarna, dricka varm choklad med sprutgrädde och flörta med skidinstruktören. Och snöbollskrigen då man blev mulad av sin stora förälskele 10 gånger om (alla vet ju att man mular den man gillar mest).

Det kanske låter banalt… Men det gör mig gråtfärdig när jag tänker på att mina barn, om jag får några, eller någon annans, kanske aldrig kommer att få uppleva snö.

Dom bästa presenterna att ge bort är ju där man får något själv också, ellerhur? Typ en Volume master till sin mamma (min kusin är numera en väldigt volumiös brud), den där klänningen till bästisen (jag lånar varannan helg), eller din favoritparfym till pojkvännen (jag är sniffig och lycklig).

Det är därför jag älskar kompis-smycken! Jag minns när jag var liten… Jag hade minst fem olika såna där hjärthalvor. Jag delade mitt hjärta hejvilt, och allt var toppen tills mina bästisar började bli purkna och kände sig bedragna.

Min Alex fick ett kompis-armband i julklapp. Eller jag kallar det för kompis-armband eftersom jag inte kunde låta bli att köpa ett likadant till mig själv på Victoria Arena i Götet. I en av berlockerna har vi båda ett litet foto på oss tillsammans. Pretty cute hey?

För två dagar sedan fick jag svår barbapappa-ångest. Min slinkiga nyårsklänning hängde där i garderoben och hånade mig. Ni vet en sån där klänning man inte kan ha trosor under. En sån där klänning man inte kan dölja världens minsta celluit i. En klänning som absolut under inga omständigheter kan dölja fem kilo knäck, två ton julmat och femhundra skumtomtar.

Jag bestämde mig för att köra en kolhydratfri diet fram till nyår… Sedan kom jag på att det var om två dagar. Ouch. Fram med hamburgarna, i övermorgon är det ett nytt år! Det blir alltså en PUFF till klänning istället. Rätt skönt faktiskt, så att man slipper gå omkring med konstant andnöd.

Ikväll har jag dock gjort en liten kraftansträngning och tryckt i mig en nyttig middag: Vi har kyckling, vi har bönor, vi har keso, vi har quinoa, vi har hummus och vi har grönsaker av olika slag. På detta har vi en dressing av chilliolja, vinäger och salt. Är jag duktig eller är jag duktig?

Jag tittar igenom vimmelbilderna för att försöka hitta någon keff jävel att racka ner på. Ni vet väl att det är det bästa sätter att må bättre själv? Sparka på andra? Ja, det är klart ni vet. Jag glömde bort vilka jag pratade med.

Jag ser Uffepuffe på bild med Sandro från Götet. Sandro ska tydligen bli nattklubbschef för Stureplansgruppens klubb i Göteborg. Pefekt! Jag och Sandro har typ haft ihop det för längesen. Jag hoppas det här betyder att jag får köföreträde nästa gång jag är hemma och att jag slipper komma ihåg att ta med mig det där jävla legget? Dessutom kan man pricka av ännu en klubbis från listan. Gött mos. Men Sandro, du måste jobba på din vimmelbildspose nu. Det där håller inte.

 Uffe von Roth & Sandro (Nattklubbschef för Stureplansgruppens klubbsatsning i Göteborg)

Mitt dåliga humör håller i sig. Trots att jag har både ätit hamburgare, träffat min ögonsten Alex och har hela lägenheten för mig själv ikväll. Pojkvännen är nämligen på spa. Det är inte ja. Men jag ska fan äta i sängen, dansa som en tok till Britney Spears och kolla på chickflicks hela kvällen.

Hur har ni det då? Laddade inför nyår? Kul för er. Jag hatar nyår och önskar att det bara vore överstökat.

Jag fick ett mail från Jennie. Jag känner inte damen, men hennes mail var så jävla sött att jag smälte. Det hela gick i alla fall ut på att hon ville veta vad jag tyckte om modellkillar. Hon har tydligen hittat ett litet stycke, men är tveksam på att dejta en modell (fördomar?). Hon vill ha råd, den lilla raringen… Och visst har jag dejtat ett par Zoolanders.

Nu ska jag berätta om storyn om mig och Sam. Sam och jag hade en fling i Sydney. Han var modell, och fördomsfull som jag är, samt av en del dåliga erfarenheter så gillade jag inte modellkillar. Jag var tveksam, men Sam var rar som en nyponros, hade en kropp lika len som en persika, och den sötaste lilla stjärten på planeten. Dessutom hade han pool på taket och var rätt inne i mig (alltså in to me… inte inne i mig sådär), så jag sa why not. Vi hängde ett tag, och jag började mer och mer komma över mina fördomar. Tills den där dagen. Den där dagen då jag var i badrummet och hittade ett hårvax i hans badrumsskåp (jag tror inte jag snokade, jag tror det var något specifikt jag letade efter). Hårvaxet hade en bild av honom själv på burken. Han var reklampojken för just detta vaxet. Jag blev förskräckt… Vem använder ett vax med sig själv på burken!? Det var säkert skitdåligt vax (nåt kinesiskt skit) men ändå använde han det för att han njöt av att se sig själv på en burk varje morgon… Eller!?

Jag träffade inte Sam efter det.

Nu i efterhand kan jag dock tycka att jag gick lite för hårt fram.. Därför vill jag nu slå ett slag för modellkillar. Jennie, go for it tjejen!

Det finns dom som tycker det jag skriver är smaklöst, och att jag saknar klass överhuvudtaget. Jag kan förstå det. Jag skriver vad många andra tänker men inte säger. Inte vågar, eller har för mycket påle uppkörd i röven. Jag kan förstå det också. I den värld vi lever får man mycket för ”perfektion”.

Skillnaden är väl att jag inte är rädd för att folk ska tycka dessa saker om mig. Jag lever hellre ett liv där jag kan garva åt mig själv samt skita i att hållas tillbaka av dessa hämningar man ”ska” eller ”borde” ha. Jag är inte en sämre människa för att min blogg  inte består av hur perfekt jag är, vilken fantastisk klänning jag köpte på Nathalie Schuterman, eller den delikata grönsalladen på Tures jag åt till lunch tillsammans med mina lyckade vänner. Kanske kan jag till och med få någon att lägga av ett asgarv eller i hemlighet känna igen sig. Det räcker för mig.

Men jag har också insikt. Jag är medveten om att det här inte hade varit något fly by för vem som helst. Jag inser att det somliga av er finner intressant är den jag är i kombination till hur jag är porträtterad… Stureplan. Söt. Smart. Socialt accepterad.

Smaklös, men ändå den som aldrig sätter armbågarna i bordet och lägger ner besticken mellan varje tugga. Smaklös, med ändå rätt piffig. Smaklös, men har ändå en populär och eftertraktad (åjo, jag ser era blickar tjejer) kille som älskar mig.

Jag inser att tjusningen kanske inte hade funnits där annars.

Jag är på ett uselt humör och tänker inga bra tankar. Dessutom är jag blöt som en hund och tjock som en gris efter regn minus paraply och Donken plus (plus)  meny.

Gick vilse efter jag hade varit hos min älskling Ulrika på Västmannagatan och fixat mina nails till nyår. Jag hamnade i Gamla Stan och visste varken bak eller fram… Så kanske man inte säger, men jag visste inte alls var jag var eller vart jag skulle i alla fall. Ni som känner mig vet ju att detta knappast hör till ovanligheterna när det kommer till mig… Jag hittar knappt till mina egna fötter.

Ska man ut ikväll och supa bort sitt kassa humör? Eller ska man hemma och spela TP, vinna överlägset och känna sig bäst (jag har ju övat in alla frågor som ni vet)?

Om jag skulle få chansen att bli konstnärligt avbildad av en person, så skulle det utan tvekan bli den gudomliga David LaChapelle. Jag hade gjort det näck, gratis och med lust i ögat, till och med. Och nej, det är ingenting jag ens skulle tänka på någon annanstans för en halv Dior butik, believe it or not.

Jag har älskat LaChapelles konstverk sedan jag var för ung för att egentligen lägga min oskyldiga blick på sådana ting… Men eftersom jag var en interneträv redan då så var det ett hopplöst fall. Allt hos hans stil tilltalar mig; Det färgstarka, det glamourösa, det groteska/intressanta, och tanken bakom.

Mina favorit objekt är Pamela Andersson, som objektifierar barbie-plastic-konceptet så utomordentligt fantastiskt, samt Angelina Jolie som bara är… Ja, Angelina Jolie helt enkelt. Kvinnan av alla kvinnor.

Fredag kväll. Pojkvännen är påväg ut genom dörren. Jag har just lagat en eminent middag till honom bestående av ost- och skinkmackor och chokladmjölk. Annas special. Mor min protesterar högljutt som vanligt och gav mig tre kokböcker i julklapp.

Heroes säsong 1 rullar på TV:n. Jag gillar den inte. Jag gillar inga serier nuförtiden. Annars så är jag trött. Det är dom där jävla ungarnas fel.

Jag: Iiiiiih sluta kläm på mitt fett!

Jacob: …Du har inget fett.

Jag: Nähä… Vad är det då?

Jacob: Eh… Skinn!

Jag: Skinn?

Jacob: Ja skinn… Tjockt skinn.

Det började ju bra i alla fall.

Då sitter man där igen… Mitt i en jävla dagisgrupp. Jag vill sova. Jag är trött. Kan ingen respektera det? Varför är det fel av mig att säga att ungjävlarna är störande så in i helvete och borde förbjudas från tåget!? Är det verkligen rätt att jag ska få behöva plåga min tinnitus med gälla skrik, konstant tjattrande och ungar som pruttar ner hela vagnen? En annan tanke är att folk som inte kan (eller vill med hänsyn till medpassagerarna) kontrollera sina barn, borde inte få skaffa några, men det är väl något som borde ha stannat inne i mitt huvud egentligen.

Då kan man ju undra, är det verkligen rätt att ni ska behöva plågs med den här bloggen? Det får man ju höra titt som tätt. Skillnaden är mina vänner, att ni har ett val! Ni slipper klicka in er här varje dag, det är faktiskt inte tvunget… Om ni skulle missat det menar jag. Jag däremot, är dömd att sitta här mitt i en helvetesgrop av äckliga ungar som klättrar på mina ben. Dom är ö v e r a l l t. Om jag ska betala 1200 fucking spänn för en tågbiljett så tänker jag banne mig ställa lite krav i fortsättningen.

SJ! Nu tycker jag att vi gör såhär… Ni inför ett nytt alternativ där man kan välja platsegenskap då man bokar biljett (Salong, Bord osv)…; Plats utan skrikande barn inom en radie av 10 meter. Annars tar jag flyget.

Nu tänkte jag skriva; ”Jag sitter på tåget påväg hem…”. Scary va? Jag menar givetvis; ”Jag sitter på tåget påväg tillbaka till baksidan”.

Göteborg regnar som vanligt. Det värsta med den här stan (förutom det där med legkoller förstås) är att mitt hår ser ut som ett fågelbo efter en sekund utomhus.  Fikade med Johan på Centralen innan, han kom och hämtade mig och pappa skulle givetvis följa med ner eftersom han ääääälskar Johan. Jag funderar på att para ihop dom.

Är det slask i Stockholm eller? Jag har nämligen mina nya stövlar på mig, och jag är väldigt noga med att dom ska må bra! Jag älskar dom, och det är inte för att jag ser sjukt porrig ut för en gångs skull, utan för att de är så förbaskat bekväma. Jupp, gammal.

Äh, dom syns ju inge bra alls här ju, men nevermind. Jag tror inte det här är nån modeblogg i vilket fall.