Jag upprepar: Endast Sigge Eklund kommer fortfarande undan med figurnära svart kostym, vit skjorta och smal svart slips. Inte TV4-profiler. Inte sportkändisar. Inte Alex Schulman. Inte Per Nilsson (om han inte kör den i tio år till och därmed vinner genom att ha varit konsekvent). Inte White Room-stekare. Inte denna dokusåpakändis.

[photo: Jan Sulocki på Elle-galan]

Murvelstilen är kanske den viktigaste stil som fötts under 1900-talet. Jag vet inte hur många diskussioner jag och min före detta chefredaktör Hugo Rehnberg hade om rätt och fel vad gällde jodphurs, koftor och shelltoe-Adidas (åtminstone EN är inte murvel). En diskussion åtminstone jag och Björn med jämna mellanrum tar upp.

I Journalistförbundets tidning Journalisten (ja, jag är en stor ivrare för facklig verksamhet) skrev nyligen kulturjournalisten Roland Zuiderveld om det mode som krävs av oss murvlar – och gjorde en liten poänglista som är rätt underhållande:

Minus:
Guldsmycke -25 (buret av kvinnlig reporter)
Blanka skor -50 (-75 om de är svarta)
Portfölj i skinn -50 (-100 om den är av attachémodell)
Kritstrecksranding kostym -100
Windsorknut -150
Manschettknappar -300 (-225 om skjortan bärs med butikens provisoriska tygknappar)
Burberrymönstrad halsduk – 500

Plus:
Guldsmycke +25 (buret av manlig reporter, gärna halsbricka med namninskrift)
Illasittande skjorta som är för stor +25 (men då ska den sitta jäkligt illa!)
Converse gymnastikskor +50 (slitna, gärna smutsiga)
Träskor +75
Avtryck av snusdosa i bakfickan +75
Axelväska +75 (om den bärs av manlig reporter och har retroambitioner)
Jeans +100 (om de är blå)
Birkenstocktofflor +150
Svarta jeans +200 (svarta och blekta)
Cowboyboots +3000 (med ståldetaljer)

Idag skulle jag hamna på -100 (portfölj i skinn samt blanka skor). Men så tycker jag att listan snarare beskriver IT-chefer a 90-talet än en journalist. Var är skinnvästen? Jodphursen? Buttondownkragen? Skinnlapparna på tweedkavajen? Femdagarsstubben?

Längre bak i tidningen presenterar de vinnarna av Stora Journalistpriset genom åren. Och publicerar ovanstående foto på Bo Strömstedt, Erik Bergsten, Rolf Svensson och Anders Hasselbohm från 1976. Där snackar vi murvelstil. Och det är slipsar för nästan hela slanten!

Brats. Minns du dem? En gång i tiden köpte de helrör, sprutade champagne och stod på soffor och vevade med ena handen. Sen försvann de, på grund av lika delar övermättnad och kulturförtryck. För när tillståndsenheten och dess lakejer satte stopp för helrör, champagnesprut och soffdans förbjöds också bratsen främsta kulturella uttryck. Ett kulturförtryck som senast är att likna vid rejvkommissionen på nittiotalet, men som inte uppmärksammas eftersom den intellektuella medelklassen inte mer koll på bratkulturen än sina egna fördomar.

Men dog bratsen verkligen ut helt? Inte alls. De finns fortfarande kvar. Men de kallas inte brats längre. Inte ens ironiskt kunde de ta sig till uttrycket. Stekare. Champagnedrickare. Snorungar. Sånt kallar de sig istället, ofta med en postironisk blinkning. Men det behövs inte. Egentligen är nämligen det enda som behövs ett litet prefix: Förnekelse.

Förnekelsebraten är nästan precis som brats var förut, bara att denne gör så mycket som möjligt för att förneka det. Inte bara till ord, utan även till stil och vanor. Något som också Skolan för unga champagnedrickare tagit fasta på.

Tredje delen riktar så inte in sig på ett specifikt plagg, utan istället på alla de detaljer som förnekelsebraten ändrat. För det hela handlar om att ändra sig precis så mycket att man inte uppfyller nidbilden, men samtidigt inte så mycket att man inte får vara med vid champagneborden. Fråga Jacob Ramberg. Han vet.

FÖRNEKELSESKOLAN FÖR UNGA CHAMPAGNEDRICKARE
(obs: tricken nedan uppmuntras inte av Herrbloggen)

Stan Smiths
Det absolut vanligaste sättet dina vänner förnekar sin tillhörighet är att vägra ”finskorna” och istället köra Stan Smith, Stan Smith, Stan Smith. Funkade lika bra på Bo’s Bar 1996 som på Laroy 2007. Sneaks gör dig cool, men du får inte sticka ut med några komplicerade modeller. Andra varianter som funkar är Coq Sportif, vita Air Force One och anonyma Adidas-modeller.

Palestinasjal
Att hävda vänsterideal, inte via plånboken men via klädseln, är ett enkelt trick att provocera, och imponera på, dina gamla Viktor Rydberg-polare med. Medan övriga modesverige skyr palestinasjalen som Per Nilsson skyr färger, har du här en perfekt accessoar att slänga runt halsen när du ska ut och lura i folk att du bryr dig om något annat än pengar.

Rock-t-shirt
Samma skola som att sträcka ut tungan eller trycka upp fingret när du plåtas av en klubbfotograf. Loggor för Mötley Crue, Kiss och AC/DC är att föredra, men även Rolling Stones-tungan funkar. Kan också fungera med ett mer abstrakt motiv, bara det är lite spretigt och farligt.

Flasköl och fernet
Bara för att man står vid ett champagnebord behöver man inte dricka skumpa. Detta trick används också av wannabebrats som helt enkelt inte har råd med champagne.

Rakad skalle
Att raka bort bakåtslicket är en given väg mot självförnekelse. Syns, av självklara skäl, oftast på äldre förnekelsebrats.

Mössa inomhus
Smått utdöende även för förnekelsebratsen, men en mössa med bönpåse bak är fortfarande ett givet sätt för dig att lura i folk att du vet skillnaden på Folkungagatan och Hornsgatan.

Smal svart slips
Självklart kombinerat med svart kavaj och vit något uppknäppt skjorta. Återkommande och totalt misslyckat försök att lura i folk att man är hipp. Inte ens Rodeo-redaktionen kör den här kombon längre, men du får fortfarande ligga med utomsocknes på tilltaget!

Herrbloggen kontaktades under gårdagen av Expressens kulturredaktion. Man ville ha en kommentar i frågan Jarl Alfredius slipslöshet. Nya Aktuellt har blivit ledigare.

Jag tog mitt ansvar. Utrymmet begränsat, men anslaget desto rymligare. Som en perfekt skuren skjortkrage, kan man säga.

Här är kommentaren:

Till skillnad från vad många tror är en slips eller en viss skjortkrages funktion inte att avleda uppmärksamhet från ansiktet, utan tvärtom att rama in det så att skavanker vid sidan om försvinner ur fokus. Att Jarl Alfredius nu väljer att droppa slipsen i förnyade Aktuellt innebär således att han vill locka tittarens ögon från sitt ansikte till andra regioner. En lika opassande som tydlig illustration av fenomenet att gå downmarket.

Det värsta med sportstjärnors stil är inte att de alltid har för korta slipsar, glansiga kavajer eller dränker frillorna i gelé. Det värsta är att alla, oavsett om de är atleter eller reportrar, tror sig ha mandat att få sticka ut.

Ett stort problem med den svenska modementaliteten, eller den svenska mentaliteten överhuvudtaget, är just folkets rädsla för att sticka ut. Det är därför majoriteten av de hippa jävlarna springer omkring i svartgrå Fifth Avenue Shoe Repair/Acne/Whyred/Filippa K-outfits, nästan alla stekare kör skjorta och jeans och varför de Per Nilsson-skolade aldrig vågar gå längre än en välskräddad svart kostym. Det är därför man med all rätt kan klaga på att vi är för formstöpta.

För att en svensk ska våga ta ut svängarna måste denne vara så högt upp i hierarkin att folk inte vågar ifrågasätta.

Sportstjärnor är kändisar och förebilder, och har därmed det utrymmet. Det borde kanske uppmuntras å det grövsta. Men tyvärr betyder inte modet att sticka ut att man kan hantera det. Mod är nämligen bara minimalt relaterat till stil.

Samma sak ser man hos den unga svenska skådisgeneration som åkt till LA för att bli stora i Hollywood, och sedan kommit hem efter två månader – likt tuffa killen som gått ur högstadiet men som kommer tillbaka på lunchrasterna för att fortfarande känna sig ball. Samma sak ser man hos alltför många som tror att bara för att folk tycker de är balla, så har de rätten att våldta all känsla för stil.

Vilket sin tur innebär att alla osäkra längre ner i hierarkin får för sig att de tuffas stil är cool, och börjar klä sig som skit.

Så snälla Jihde, Roberto, Ola, Ekwall, Hedman och allt vad ni heter. Gör den svenske mannen en tjänst. Bejaka inte er egen stil eller personlighet. Bli nervösa igen. Sluta försök sticka ut. Snälla sluta våga.

Veckans stilbrott! Viggo Cavling knäpper understa knappen!

Så låter det i Herrblogg-kommentarerna. Själv är jag redo att helt ignorera den lilla fadäsen till förmån för Viggos slips, så bred att den mer är att likna vid de kravatter som var föregångare till slipsen. Väldigt snyggt. Jag hatar smala slipsar nästan lika mycket som jag avskyr slips med en skjortknapp uppknäppt. Kombinerat är det anledning för avsked, som jag förklarade för en vakt på Spy Bar häromveckan.

Klercker säger:

Självklart knäpper man inte understa knappen. Men egentligen heller inte den översta på en treknäppt kavaj. En treknäppt kan vara mycket mer elegant än en tvåknäppt, avvägt att den är rätt pressad. Slagen på kavajen ska inte sluta vid den översta knappen, istället bör man pressa slagen så att de slutar vid mittenknappen. Det översta knapphålet sitter alltså då på slaget, och översta knappen på insidan av slaget. Försök förklara det för din kemtvätt…

Vad gäller breda slipsar är det bara en som kommer undan med det, och det är Prins Michael of Kent. Han kör stor knut och har en förkärlek för ”kipper ties”, en väldigt bred modell som var populär på sjuttiotalet. Mäktigt.