LL Bean-kängor hör till preppygarderoben. Jag har ägnat en del energi och pengar denna vinter åt att skicka stora kartonger över Atlanten för att få fatt i rätta storleken.

Postorder, tur och retur Maine – ett hårt jobb.

Nu klafsar jag runt på ett torrlagt Söder i ett par fortfarande något för stora gummiboots anpassade för andjakt på den amerikanska nordöstkusten. Ett hårt jobb, som sagt.

I fredags kom postorderkatalogen för våren. Den har fått en framträdande plats i mitt hem. Och tittar ni noga kan ni skymta mina gummiklädda tår under glasbordet.

God jaktlycka.

Jag hatar sneakers. Speciellt på äldre. Eller kanske är det att jag bara har så svårt för människor som tar sneakers på för stort allvar. Medan mina kollegor som, till skillnad från mig, gillar modeveckan avlägger rapporter från det ängsliga kreddstockholms epicentrum presenterar jag nedan listan på de sneakers jag hatar mest.

1. Retardsneakern
Kallas även för Skatesneakern, eller kort och gott Vans. De är breda, tjocka och får alla som bär dem att se mongo ut. Bör kompletteras med att ha ena foten invinklad när man går för den autentiskt utvecklingsstörda looken. Här smygplåtad av mig på flygplatsen i Puerto Esondido.

2. Samlarsneakern
Skulle också kunna kallas för Designsneakern, om det inte vore för ett så enkelt faktum att alla sneaks är designade på ett eller annat sätt. Detta är sneakern som just det folk, som är anledningen till att jag hatar sneakers, bär. De tillverkas (eller målas) ofta i Japan, köps för tusentals dollar på eBay eller köas för i timmar av 30-åringar som på riktigt gillar graffiti och allmänt vägrar växa upp.

3. Förnekelsebratsneakern
De är enkla och vita, främsta företrädaren heter Stan Smith och de sitter uteslutande på fötterna på brats som inte vill vara brats. Att de hugger sig själva i ryggen och så bär skor som numera faktiskt är den exakta definitionen av svenska brats, är inget de tänker på. Min kollega Viktor Barth-kron bär konstant Stan Smiths och kanske vet varför?

4. Treckersneakern
Mellantinget mellan vandrarkängor och sneakers är populärt i landsorten och på tekniska högskolor. Man ser inte helt efterbliven ut i dem. Bara lite helylle och dum.

5. Kistasneakern
Kallas också för Huligansneakern eller helt enkelt Iraniersneakern. De är tajta som strumpor, har tunna sulor som knappt syns från sidorna, knyts ofta med kardborrband, pryds av räfflor och finns såväl i märken som Nike och Adidas som Lacoste .

6. Sportsneakern
Sist på listan för att de faktiskt finns av en anledning. Jag kan leva med unga förortshiphoppare som glider runt i basketskor. Jag kan inte leva med projektledartyperna som försöker se glassiga ut när de joggar inne på SATS.

John Lobb eller Crockett & Jones?

Vad tycker ni??

Själv drömmer jag om Lobb men köper Crockett. Hrm.

Tog med Spy Bars förre detta södertrotjänare Johan Mattsson till Nitty Gritty för en makeover med hjälp av NG:s personal VIP shopper Daniel, och passade även själv på att testa en ny outfit. Mitt i allt dök dessutom Magnus ”Meskalin-Mange” ”Casual-Mange” Talib dök förbi och ville styla oss alla i Stone Island-tröjor.

Resultatet blev en Johan som ser ut om han jobbar just på på Nitty Gritty, och ett stycke jag själv som ser typ… rik ut? Notera även stövlarna, som visserligen skulle passa bättre med pösigare byxor för jägarlooken, men som nu ger en bra finsk städtants-känsla à la Johan af Geijerstam.

Johan
Kavaj: Aquascutum
Skjorta: Marc Powell
Fluga: Nitty Gritty
Byxa: Nitty Gritty
Skor: Miu Miu

Carl M
Rock: Nitty Gritty
Kavaj: Nitty Gritty
Halsduk: Nitty Gritty
Skjorta: APC
Byxa: CP Company
Stövlar: Miu Miu

Murvelstilen är kanske den viktigaste stil som fötts under 1900-talet. Jag vet inte hur många diskussioner jag och min före detta chefredaktör Hugo Rehnberg hade om rätt och fel vad gällde jodphurs, koftor och shelltoe-Adidas (åtminstone EN är inte murvel). En diskussion åtminstone jag och Björn med jämna mellanrum tar upp.

I Journalistförbundets tidning Journalisten (ja, jag är en stor ivrare för facklig verksamhet) skrev nyligen kulturjournalisten Roland Zuiderveld om det mode som krävs av oss murvlar – och gjorde en liten poänglista som är rätt underhållande:

Minus:
Guldsmycke -25 (buret av kvinnlig reporter)
Blanka skor -50 (-75 om de är svarta)
Portfölj i skinn -50 (-100 om den är av attachémodell)
Kritstrecksranding kostym -100
Windsorknut -150
Manschettknappar -300 (-225 om skjortan bärs med butikens provisoriska tygknappar)
Burberrymönstrad halsduk – 500

Plus:
Guldsmycke +25 (buret av manlig reporter, gärna halsbricka med namninskrift)
Illasittande skjorta som är för stor +25 (men då ska den sitta jäkligt illa!)
Converse gymnastikskor +50 (slitna, gärna smutsiga)
Träskor +75
Avtryck av snusdosa i bakfickan +75
Axelväska +75 (om den bärs av manlig reporter och har retroambitioner)
Jeans +100 (om de är blå)
Birkenstocktofflor +150
Svarta jeans +200 (svarta och blekta)
Cowboyboots +3000 (med ståldetaljer)

Idag skulle jag hamna på -100 (portfölj i skinn samt blanka skor). Men så tycker jag att listan snarare beskriver IT-chefer a 90-talet än en journalist. Var är skinnvästen? Jodphursen? Buttondownkragen? Skinnlapparna på tweedkavajen? Femdagarsstubben?

Längre bak i tidningen presenterar de vinnarna av Stora Journalistpriset genom åren. Och publicerar ovanstående foto på Bo Strömstedt, Erik Bergsten, Rolf Svensson och Anders Hasselbohm från 1976. Där snackar vi murvelstil. Och det är slipsar för nästan hela slanten!

Jag drömmer precis som min medbloggare Björn om damasker i vinter, men är dessvärre olyckligt medveten om att det är att ta ut svängarna ett steg för långt. Jag anser mig komma undan med såväl duffel som hatt, så långt har jag odlat min excentricitet, men damasker… Varken jag eller Sverige är redo för dem än, men kanske för den perfekta kompromiss jag sökt sen i våras?

Kängor med pjäxsnörning, eller så kallade speed laces, på toppen är nämligen allt jag kikat på i grövre skoväg sen ett halvår tillbaka. Eller kikat och kikat, de är halvt omöjliga att få tag på och de enda jag funnit i Sverige är av märket som de tre ovan. Nämligen Heschung, som mig veterligen i Sverige endast säljs på Crocket & Jones-butiken på Humlegårdsgatan här vid Stureplan.

Notera hur två av varianterna dessutom har ett annat material på den övre delen. Damasker och kängor i ett! Som kan bäras oavsett om man levt och sett eller bara är en fjunig damaskromantiker.

I Stockholm är vi bra på att låta vissa specifika stilar och uttryck dominera hur vi klär oss. För något år sedan snörde många åt sina byxor runt anklarna (gummiband kunde även skådas ibland). I år så valde vi att nonchalant bära byxorna upprullade, sådär franskt. Jag kan tycka att det är charmigt och ett ganska enkelt sätt att förändra sin siluett. Men att försöka spå i vilken nästa detalj som komma skall är en meningslös och tråkig jakt på nya trender som förbrukas utan någon nämnvärd livslängd. Kanske är det enklare och roligare om vi skulle droppa lite mer siluetter, så får vi alla fylla dem med ett eget innehåll.

Produktsidor är inte alltid helt kul. Samtidigt vet jag vet att det inte är helt lätt för stylisterna, när de för tionden gången skall kasta sig ut i det något begränsade utbud som Stockholm har att erbjuda. Och jag vet ju hur otroligt befriande bara produkter faktiskt kan vara. När någon lyfter fram alla de finaste sakerna utan att försöka för mycket. Så jag tänkte bjuda på vilka fyra skor som jag tycker du skall leta lite extra efter innan snön kommer. Lägg inte för mycket fokus på märket, mer på siluetten.

Skor: ovan från vänster, YMC, Gordons, Acne Jeans, Palladium shoes.

Jag har legat under täcket i två dagar och läst återutgivningen av Thomas Manns roman Svindlaren Felix Krulls bekännelser från 1954.

En bok för herrbloggen. Den handlar om Felix Krull. Flex Krull är en simpel borgare från Tyskland som med mycket möda och stort besvär svingar sig upp till adlig status i Paris. En del svindleri inblandat, som titeln antyder.

Vi pratar parodierande tysk nobelprisprosa. Oförglömlig.

Det finns en känd bild på Mann, tagen utanför Stockholms central i samband med Nobelprisutdelningen 1929. Svenska dagbladet illustrerar sin recension med den bilden i dag.

Och jag tänker, som om jag inte tagit in någon av bokens gycklande scener där Felix Krull försöker köpa sig status hos olika skräddare med stöldgods som valuta, att jag är rasande sugen på ett par damasker.

Damasker, inget annat, är årets accessoar.