I Stockholm röker alla Marlboro Lights, förutom de i Stureplansgruppen som alla röker Marlboro Menthol. Det är opersonligt, osäkert och rent utav tråkigt. Och nej, jag pratar inte om att röka generellt, utan just om valet av märke.

Visst kan man röka andra märken, och kanske allra helst filterlöst. Men jag som många andra när en hemlig dröm om piprökande. Det finns en oändlig uppsjö av pipor, allt från de raka man associerat till femtiotalets serietidningar till mustiga sjöskumspipor. Gå in i en välsorterad piphandel och dröm dig bort. Fingra på dem, lukta på olika tobaksorter, kolla in snygga pipställ och tänk dig hur fantastiskt ett fyllt sådant skulle se ut bredvid din jordglobsbar.

Jag har stått där och köpte i slutändan på mig ett nybörjarkit med en relativt anonym första pipa, skinnpåse, tobak och piprensare för runt tusenlappen. Väl hemma i köket, med en guide om piprökning framför mig så tog drömmen abrupt slut.

Att tända en pipa med tändstickor kräver nämligen tre till fem stycken för att få fyr. Oavsett om man är nybörjare eller proffs. Det är helt enkelt så man tänder en pipa. Men det vet inte snubben bredvid dig i rökrutan utanför Spy Bar och det vet inte tjejer bredvid dig på färjan ut mot Ingmarsö. De ser en klåpare som försöker vara ball men misslyckas medan du står och river tändsticka efter tändsticka mot plånet, och inte den världsvana vagabond du själv tittar på i spegeln.

Kanske kan detta inlägg vara viktigare att läsa för dem, än för dig. Skicka vidare innan du tänder på.