Såhär i januarimörkret, med galet mycket jobb i minst  en månad till, finns det få saker som hjälper så bra som Jamaicanska ballader. Jag har suttit de senaste dagarna och lyssnat på VP Records, Reggae Gold 2007 till mitt övriga kontors stora förtret. Den är bra och har ganska få osofta låtar som man behöver klicka sig förbi, vilket ofta är problemet med en del av deras samlingar.  Sitter och tänker på vad Carl M skulle säga (han är i Mexico och vägrar uttala sig), han har ju någon form av Jamaicanskt alias för att inte tappa bort sig. Då han ibland tvingas umgås med hippa musikjournalister. Jag är tveksam till om han har hört samlingen.  

Kom i alla fall på vilken låt det var, som från början fick mig falla för alla dessa kärlekshymner. På Reggae Gold 2000, som då var helt sjukt bra, idag, sådär. Så spelas Beres Hammonds “They’re gonna talk”. Den får fortfarande mitt hjärta att smälta. Det här var på en tid då tidningen Bibel släppte mixskivor med fantastiska ghettoanthems som T.Q. ”Westside”.

Att Beres sedan personifierar Carl M och Martin Gelins stilfantasier när de åker till Mexico gör ju inte saken sämre.

Färgkombinationerna, blått, brunt och röd/grönt/gult är grymt. Och stråhatten kommer verkligen vara en ”it” accessoar för sommaren som snart kommer.  

Jag gillar kanske hans look mer med runda glasögon, skägg och skinnkeps. Det är helt utan tvekan den mest baleariska ny-disco looken för 2008. Men det är bara jag.

Ikväll var jag på en södra teatern för att kolla in min kompis Britta som hade releasefest för sin nya skiva. Klädd så att vänner jag mötte, tyckte jag såg ut som en hamnarbetare just på väg av sitt pass. Firade detta utlåtande med att likt hamnarbetarna i andra säsongen av The Wire, genast dricka en shot och en öl.  När jag stod där under takkronorna på södra teatern, i min hamnarbetaroutfit och öl serverad i plastmugg så kändes det som en kort sekund som om jag var på en tuff rockklubb långt borta, någon annanstans i världen. Känslan avtog dock snabbt i takt med att spelningen började.

Britta Persson var förlamande bra, så mycket bättra än alla tuffa rockklubbar. Hela arrangemanget var som man vill att ett möte mellan alla referenser jag inte vill droppa skall vara, fast Britta Persson.  Kan inte säga annat än att hennes spelning på Debaser den 26 januari är en av de viktigaste spelningarna i Sverige i år. Kill Hollywood Me!

Hamnarbetaroutfit:

Huvudbonad: något upprullad, svart och stickad, Nike

Tröja: Enorm svartvit och stickad, vintage

T-shirt: Svart oversize, Carin Wester

Byxor: Levi’s 522 

Skor: svarta kängor, Custume National, 

Igår kväll, när jag egentligen borde suttit och felsökt hela sajten och bloggsystemet efter omgörningen, fastnade jag istället vid ett fantastisk Youtube-klipp från Soul train Awards 1987. En perfekt souldivaleende Dionne Warwick, en fortfarande fräsch och rakaxlad Whitney Houston, en Stevie Wonder i dreads och framförallt en fortfarande relativt smal Luther Vandross framför Burt Bacharachs mästerstycke ”That’s what friends are for”.

Förutom sången, dekoren, interaktionen mellan artisterna, publikresponsen och det fantastiska stycket någonstans mellan 3:00 och 3:25 minuter in då Whitney visar varför hon är en av de sista stora soulsångerskorna och lämnar över till Luther (som gör sitt patenterade vobblande ljud som i vanlig ordning får publiken att tappa greppet), så fastnade jag totalt vid Luther Vandross smoking.

Hur de föredömligt vida byxorna smalnar av mot foten, den smala sjalkragen som nästan ser ut att fortsätta hela vägen ner, västens u-rundning och flugknytningen med de mindre flärparna vilandes mot de bakre större. Skärpan är inte tillräckligt för att se vad det svarta strecket halva vägen upp på skjortkragen är, men är det flugbandet som sticker ner tre millimeter under ett kort nervik, ett sorts mellanting mellan frackkrage och vanlig skjortkrage, så älskar jag det.

Luther Vandross dog 1 juli 2005 i en hjärtattack, antagligen framprovocerad av diabetes och sin variant av Elvis jordnötssmör-banan-bacon-macka: En hamburgare med kött, bacon, ost och med glaserade munkar istället för hamburgerbröd (!).

www.youtube.com/watch?v=EtGF2m102Wg">www.youtube.com/watch?v=EtGF2m102Wg/0.jpg" alt="YouTube Preview Image" />

Kolla in klippet och njut av showen och Luthers smoking. Stevie Wonders klädsel kan vi dock glömma. Det påminner mig om allvaret bakom det gamla skämtet ”Har du sett omslaget till Stevie Wonders nya skiva? / Nej? / Inte han heller!”.

Klercker säger:

I videon till ”Don’t Stop ‘Til You Get Enough” bär Michael Jackson smoking med vita strumpor och korta byxor, för att accentuera dansstegen. Det skulle vara olagligt på vem som helst annars, men just där funkar det. Artister kan ju gå lite utanför de gängse ramarna.

På samma sätt ser jag att Luther har en kraftigt mönstrad smokingkavaj, vilket jag inte rekommenderar till privatpersoner – en diskret fiskbensmönstrad är då att föredra. Men Luther kommer såklart undan med det, och jag måste säga att han i det här klippet är lite av en pionjär med riktig skjortkrage istället för frackkrage.

Vad gäller kavajen i övrigt skulle jag hellre se en bred krage med spetsiga slag, då skulle han klädsel vara fulländad. Framförallt älskar jag dock västen. En smokingväst ska vara just u-formad, och absolut inte hög och trekantig.

Konsekvens är ett av nyckelorden, skriver Susanne Ljung i en nyutkommen antologi. Den heter ”Sexton svenska texter om mode” (Pocky). Artikeln handlar om hur man blir en stilikon.

Hennes slutsats, att man ska hitta sin stil och finslipa den, är knappast kontroversiell. Ändå är konsekvens inget som utmärker de senaste 20 årens manliga svenska stilförebilder – från Peter Siepen, över Stakka Bo, till Musse och Per Lärnström.

Jag gjorde intervjuerna med några av de män som förärades Cafés modepris tidigare i år. Jag har ett nyckelord från de några av de yngre pristagarna som fortfarande ringer i huvudet: ”skön mix”. Kokar man ned de senaste 20 årens mansmodereportage i svenska mainstreamtidningar kvarstår just orden ”skön mix”. En hunk med magrutor och brun pagefrisyr i frackjacka och gummistövlar fotad vid en svensk insjö. Skön mix. Och väldigt långt från den konsekvens och renodling Susanne Ljung talar om.

Historien är kort sagt felskriven. Den måste skrivas om. Först i ut den nya herrkanon: Thåström.

(Fotnot. En bra introduktion till Thåströms stil är den färska antologin ”Thåström Txtr 1977-2007″ från Prisma. Bilderna ovan är hämtade ur boken. Thåström i New York 1982, Thåström i Västa Karup, Skåne 1999. Fotograf är Per-Anders Jörgensen respektive Mikael Westerlund. Klicka på bilderna för att se dem större.)