Dagens bild av den klassiska murveln innehåller på tok för mycket Harris Tweed – eller manchester om det vill sig riktig illa. Det känns som om vi helt glömt bort den pösiga skinnvästen, den ankellånga och vida Klas Östergren-rocken och framförallt: Mollskinnskavajen.

Mollskinn är egentligen inte skinn, utan ett tungt och uppborstat bomullstyg som fått sitt namn efter mullvadspäls. Murvelvarianten på mollskinnskavajen är ljusbrun, gärna med markanta axelklaffar och så pass vid att den veckar sig lite sunkigt över bröstet.

Kavajen på bilden, nyligen inköpt på Oscar Jacobson-rean för en tusenlapp, är kanske något för välsittande. Men när tjejen utbrast ”du ser ut som din pappa!” (kriminaljournalisten Dick Sundevall) så visste jag att jag hittat rätt.

Är det rätt eller fel att stoppa in ficklocket på kavajen? Jag har nu haft en diskussion med fotograf Max Borovic om det här en tid. Vad är stilmässigt rätt? Eller är det valfritt? Måste få klarhet i det här, haha.

Mvh,
Mathias

Svar:
Locket är där för en anledning utöver det rent kosmetiska, och det är att skydda samt hindra föremål i fickan från att ramla ut. Det är alltså rätt och slätt fel att stoppa in locket. Vill man skippa locket bör man istället skaffa en kavaj med fickor utan lock, så kallade passpoalfickor. Passpoal generellt när det kommer till klädesplagg är ett snöre eller remsa, ofta av annan färg eller material, som sitter i kanter eller sömmar. Exempelvis i utkanten av kavajslag, längs med byxben eller då i detta fall kring locklösa fickor.

En än vanligare och relaterad kavajfråga är den om man bör sprätta upp fickorna eller inte. Smartasses brukar säga att man inte ska göra det, då det förstör kavajens fall. Det ligger dock i smartassens natur att kräka ur sig ogenomtänkta åsikter som endast vid en lätt granskning verkar initierade.

I själva verket handlar uppsprättat eller inte, som så mycket annat inom mode, om verklig eller önskad personlighet. Men det går också hand i hand med Mathias ursprungliga fråga. En passpoalficka kanske du hellre vill lämna orörd än en ficka med lock, då det inte finns något som döljer det gap som ofta uppstår. Vidare ser jag hellre lock på en tweedkavaj, medan passpoalfickor fungerar på en mer slimmad och tunnare kavaj. Alltså: Sprättade fickor med lock = murvel. Osprättade passpoalfickor = svensk herrmode a la King. Det är bara att välja.

Inte helt otippat sprättar jag alltid mina fickor. Min smokingkavaj har dock vänsterfickan osprättad för fallets skull – i höger placerar jag cigaretterna och i bröstfickan självklart näsduken.

Tog med Spy Bars förre detta södertrotjänare Johan Mattsson till Nitty Gritty för en makeover med hjälp av NG:s personal VIP shopper Daniel, och passade även själv på att testa en ny outfit. Mitt i allt dök dessutom Magnus ”Meskalin-Mange” ”Casual-Mange” Talib dök förbi och ville styla oss alla i Stone Island-tröjor.

Resultatet blev en Johan som ser ut om han jobbar just på på Nitty Gritty, och ett stycke jag själv som ser typ… rik ut? Notera även stövlarna, som visserligen skulle passa bättre med pösigare byxor för jägarlooken, men som nu ger en bra finsk städtants-känsla à la Johan af Geijerstam.

Johan
Kavaj: Aquascutum
Skjorta: Marc Powell
Fluga: Nitty Gritty
Byxa: Nitty Gritty
Skor: Miu Miu

Carl M
Rock: Nitty Gritty
Kavaj: Nitty Gritty
Halsduk: Nitty Gritty
Skjorta: APC
Byxa: CP Company
Stövlar: Miu Miu

Som den yngsta och kanske minst klassiska herren på denna blogg, breddas jag ibland av mina kollegor i frågor som rör det mer klassiska manliga skrädderiets konster och uttryck.

Därav begav jag mig för någon vecka sedan ut på en resa söderut.

Först med tåg genom ett frostbeklätt Östergötland (jag vet, kanske skulle jag ha livebloggat från tåget, men det var så vackert att jag inte orkade) sedan byte och frukost i Herrljunga. Från Herrljunga tar man sedan lokaltåget till Borås. Jag hade blivit inbjuden att hälsa på det idag hundrafyraåriga modehuset Oscar Jacobson i deras hemstad.

Under dagen som jag spenderade i sällskap med chefsdesignern Jimmy Wångdahl, samtalandes och bläddrande genom gamla arkiv, skisser och lookbooks. Så insåg jag hur otroligt Svenskt Oscar Jacobson är i sin form. De representerar kanske mer än någon annan Svensk klädtillverkare, hur manligt Svenskt mode har sett ut över de senaste hundra åren.

Den Polska författaren Ryszard Kapuściński beskriver I någon av sina senare böcker, hur han som 23åring för första gången utanför östblocket, upplever Milano. En stad där männen bar kläder, sydda efter kroppens former, inte som de tunga sjoken som dominerade öst under mitten av 50-talet. Det går inte att komma till Borås och hoppas att man skall hitta en någonsorts bortglömt Savile Row. Kanske är det inte världens roligaste stad, men det finns anor och kunskap som jag hoppas kan utveklas till en modern svensk klassiker 

Oscar Jacobson har ingen fabrikstillverkning kvar i Sverige, de var dock ett av de sista svenska företagen som flyttade sin produktion. Så dagen blev mest en djupdykning i arkiven och designteamets process. Jimmy var väldigt trevlig, kunnig (tänkte blogga en miniintervju senare) och guidade mig gladeligen genom företagets designhistoria.

Skulle kunna vara en Carl M Sundvall look.  

Oscar Jacobson öppnade ganska nyligen en ny butik i PUB huset som en del i en vitalisering av märket. Jag hoppas verkligen att de lyckas i sin strävan. Det skulle vara roligt att se lite mer mångfald inom svenskt mode och en reviderad bild av det svenska som smalt och minimalistiskt.   

Här en fin kavaj i grå och vit seersucker(har letat en del efter seersucker i just grått och vitt)  

Murvelstilen är kanske den viktigaste stil som fötts under 1900-talet. Jag vet inte hur många diskussioner jag och min före detta chefredaktör Hugo Rehnberg hade om rätt och fel vad gällde jodphurs, koftor och shelltoe-Adidas (åtminstone EN är inte murvel). En diskussion åtminstone jag och Björn med jämna mellanrum tar upp.

I Journalistförbundets tidning Journalisten (ja, jag är en stor ivrare för facklig verksamhet) skrev nyligen kulturjournalisten Roland Zuiderveld om det mode som krävs av oss murvlar – och gjorde en liten poänglista som är rätt underhållande:

Minus:
Guldsmycke -25 (buret av kvinnlig reporter)
Blanka skor -50 (-75 om de är svarta)
Portfölj i skinn -50 (-100 om den är av attachémodell)
Kritstrecksranding kostym -100
Windsorknut -150
Manschettknappar -300 (-225 om skjortan bärs med butikens provisoriska tygknappar)
Burberrymönstrad halsduk – 500

Plus:
Guldsmycke +25 (buret av manlig reporter, gärna halsbricka med namninskrift)
Illasittande skjorta som är för stor +25 (men då ska den sitta jäkligt illa!)
Converse gymnastikskor +50 (slitna, gärna smutsiga)
Träskor +75
Avtryck av snusdosa i bakfickan +75
Axelväska +75 (om den bärs av manlig reporter och har retroambitioner)
Jeans +100 (om de är blå)
Birkenstocktofflor +150
Svarta jeans +200 (svarta och blekta)
Cowboyboots +3000 (med ståldetaljer)

Idag skulle jag hamna på -100 (portfölj i skinn samt blanka skor). Men så tycker jag att listan snarare beskriver IT-chefer a 90-talet än en journalist. Var är skinnvästen? Jodphursen? Buttondownkragen? Skinnlapparna på tweedkavajen? Femdagarsstubben?

Längre bak i tidningen presenterar de vinnarna av Stora Journalistpriset genom åren. Och publicerar ovanstående foto på Bo Strömstedt, Erik Bergsten, Rolf Svensson och Anders Hasselbohm från 1976. Där snackar vi murvelstil. Och det är slipsar för nästan hela slanten!

I torsdags satt jag och min gamla kompis söder om söder-polare Gurra Wållberg hemma hos mig, snackade skit, drack öl och försökte så gott vi kunde att inte gå på Mustafa Cans 30-årspresent till mig, en 24-årig Chieftain.

Men innan dess hann Gurra berätta att han inför sin systers bröllop ska köpa sin första kostym, och bad mig om hjälp. ”Jag kan lägga 10 000″, tyckte han, men jag lovade att jag skulle kunna ordna hela kittet med skjorta, skor och slips för under 6 000. ”Lägg den sista tusingen på en skräddare så kommer du se ut som 10 000″, var mitt enkla tips.

Tyvärr hänger mina sommarkläder på lager, men han började istället prova loss på min vintergarderob med nyfiken – och då och då förfärad – min.

Till vänster ovan ser ni honom stylad av mig (näsduken verkar fått psykbryt, dock), och till höger Gurras egen tolkning som han kände sig bekväm med (och sedan däckade på min soffa i). Den stora skillnaden är att han ser ut att kunna ge en på käften i den högra. Kanske var det vad han tyckte om.

LA-företaget Thick As Thieves är en ny favorit jag stötte på när jag slösurfade i helgen. Det är razor sharp, kaxigt, jävligt välskräddat och framgångsrikt i looken. De marknadsför sina kostymer via en ful blogg men jag tycker ändå att det funkar, särskilt eftersom de lägger upp bilder på olika tyger och har stylat sig själva i en rad olika modeller. Det hela känns rätt äkta och 60-tals viben funkar även om jag själv kanske inte tycker om allt. Undrar bara vad kostymerna kostar?

Kolla in själv på www.thickasthievesla.com

Ps. Och min käre Carl M, det är för att jag hittar såna här vinklar och skriver korta opretentiösa inlägg som jag är med på Herrbloggen, inte för att formulera massa kvasianalyser om gentlemannens vara eller icke vara…

Det är dags för en diskussion vad Roland-Philippe Kretzschmar egentligen gör på Herrbloggen… En person som inte ser skillnaden på tre olika kavajer,varav två är i tweed i olika mönster och en är i linne, borde rimligtvis inte ha förtroende hos er, våra läsare.

Eller vad säger ni?

Calle, snygg kavaj.

Det värsta med sportstjärnors stil är inte att de alltid har för korta slipsar, glansiga kavajer eller dränker frillorna i gelé. Det värsta är att alla, oavsett om de är atleter eller reportrar, tror sig ha mandat att få sticka ut.

Ett stort problem med den svenska modementaliteten, eller den svenska mentaliteten överhuvudtaget, är just folkets rädsla för att sticka ut. Det är därför majoriteten av de hippa jävlarna springer omkring i svartgrå Fifth Avenue Shoe Repair/Acne/Whyred/Filippa K-outfits, nästan alla stekare kör skjorta och jeans och varför de Per Nilsson-skolade aldrig vågar gå längre än en välskräddad svart kostym. Det är därför man med all rätt kan klaga på att vi är för formstöpta.

För att en svensk ska våga ta ut svängarna måste denne vara så högt upp i hierarkin att folk inte vågar ifrågasätta.

Sportstjärnor är kändisar och förebilder, och har därmed det utrymmet. Det borde kanske uppmuntras å det grövsta. Men tyvärr betyder inte modet att sticka ut att man kan hantera det. Mod är nämligen bara minimalt relaterat till stil.

Samma sak ser man hos den unga svenska skådisgeneration som åkt till LA för att bli stora i Hollywood, och sedan kommit hem efter två månader – likt tuffa killen som gått ur högstadiet men som kommer tillbaka på lunchrasterna för att fortfarande känna sig ball. Samma sak ser man hos alltför många som tror att bara för att folk tycker de är balla, så har de rätten att våldta all känsla för stil.

Vilket sin tur innebär att alla osäkra längre ner i hierarkin får för sig att de tuffas stil är cool, och börjar klä sig som skit.

Så snälla Jihde, Roberto, Ola, Ekwall, Hedman och allt vad ni heter. Gör den svenske mannen en tjänst. Bejaka inte er egen stil eller personlighet. Bli nervösa igen. Sluta försök sticka ut. Snälla sluta våga.

Veckans stilbrott! Viggo Cavling knäpper understa knappen!

Så låter det i Herrblogg-kommentarerna. Själv är jag redo att helt ignorera den lilla fadäsen till förmån för Viggos slips, så bred att den mer är att likna vid de kravatter som var föregångare till slipsen. Väldigt snyggt. Jag hatar smala slipsar nästan lika mycket som jag avskyr slips med en skjortknapp uppknäppt. Kombinerat är det anledning för avsked, som jag förklarade för en vakt på Spy Bar häromveckan.

Klercker säger:

Självklart knäpper man inte understa knappen. Men egentligen heller inte den översta på en treknäppt kavaj. En treknäppt kan vara mycket mer elegant än en tvåknäppt, avvägt att den är rätt pressad. Slagen på kavajen ska inte sluta vid den översta knappen, istället bör man pressa slagen så att de slutar vid mittenknappen. Det översta knapphålet sitter alltså då på slaget, och översta knappen på insidan av slaget. Försök förklara det för din kemtvätt…

Vad gäller breda slipsar är det bara en som kommer undan med det, och det är Prins Michael of Kent. Han kör stor knut och har en förkärlek för ”kipper ties”, en väldigt bred modell som var populär på sjuttiotalet. Mäktigt.