Någon som undrar var Täby-bratsen får sin inspiration ifrån? Kolla in denna länk med bilder på wannabestekare från New Jersey. När dyker bodybuilding-färgen fram på riktigt på Vanilla Nightclub?

Graydon Carter? Barry White? Jan Stenbeck? Snälla ni. Projektet är inte ens klart och ni börjar redan gissa inspirationskällor och syssla med lumpna påhopp.

Vi vet alla, Roland, hur du desperat försöker dölja att dina egna resonemang är kraftigt underutvecklade. Men är det inte väldigt genomskinligt att du gör det genom att konstant hoppa på folk för deras förmåga att faktiskt kunna teoretisera?

Och kära Viktor, för oss på redaktionen är det knappast någon hemlighet att du försöker tvätta bort den stekarstämpel som, rättmätigt eller ej, lyser från din panna. Hur du så gärna skulle vilja skapa en riktig frisyr av ditt kortklippta förnekelsebackslick och få tillgång till mer intellektuellt bemedlade domäner, men inte riktigt vågar ta sista steget av rädsla att inte få hänga där du egentligen trivs allra bäst – på Laroy. En fråga bara, varför tar du ut det på mig?

Jag förstår också, Björn, att det här med uppmärksamhet kring hår är känsligt för dig. Inte så mycket av den anledningen att det var just Björn Ranelids hårskrud din frisyr (och utseende, och kvinnotycke) jämfördes med när den var så omtalad förra hösten, utan mer för att du sedan dess sett såväl Martin Gelins hemvändarfrilla som min bli omskrivna. Ingenting varar för evigt. Inte ens två foton på The Sartorialist. Kanske dags att göra dig ett namn på något annat än din frisyr?

Nej, pojkar. Om ni ändå kunde vänta tills min frisör Tony Lundström klippt, borstat och fönat till den frisyr som är mitt mål. Om ni bara kunde spara på era påhopp till dess, innan ni tar ut er fullständigt. Då kanske jag kan ta era uppmärksamhetskrävande rop på allvar. Då kommer jag också berätta den historia om frisyren som Björn efterfrågat.

Jag bjuder till dess på en mindre smickrande bild från fas ett som ni kanske kan hitta på något bättre med än era tidigare taffliga försök att förlöjliga mig.

Så går Carl M Sundevalls frisyr in på sin femte dag.

När man skådar något fruktansvärt kan det hjälpa att betrakta andra, liknande olycksfall. Detta för att bekräfta att man inte är ensam om att ha mött hinhåle. Under de dagar som gått har många frågat efter bilder på Jan Stenbeck, Graydon Carter och Barry White.

Herrbloggen kontaktade Fredrik Strage, expert på bland annnat populärkulturella rasfrågor, för att bena ut om Sundevalls frisyr verkligen är en Barry White. Flera anhöriga har ringt i frågan.

Fredrik Strage:

- Jag har sett Carl M Sundevall med hiphopsnagg, bratslick, indielugg och nazichic snedbena. Men nu har han överträffat sig själv. Hans lockar kan mycket väl vara den mest intressanta frisyr som drabbat media-Stockholm sedan Andres Lokkos legendariska Lisbet Palme-frilla. Jag gör tummen upp. För att lyckas se ut som Barry White, kärlekens valross, måste Carl dock äta upp sig rejält. När han tröttnat på den här looken, eller i sann Barry White/Jan Stenbeck-anda fått en hjärtinfarkt, ser jag gärna att han odlar dreads.

Strage bekräftar alltså Sundevalls Barry White.

Men han varnar mellan raderna också för att Carl M Sundevall kan vara på väg att dö.

Bildligt talat, är det förmodligen alldeles korrekt.

En man som har haft så många tvivelaktiga frisyrer på så kort tid kan ogärna fortsätta med den dogmatiska, nedlåtande och mästrande verksamhet som han bedriver på Herrbloggen.

Carl M, så som vi känner honom, är snart ett minne blott.

Jag skriver en krönika varje månad i tidningen Rodeo. Nästa text handlar om en kliché som journalister och populärboksförfattare brukar slänga sig med. Den om att ”mode är en spegling av sin samtid”.

De böcker som inleds med dessa ord brukar vara världsfrånvända – och handla om allt annat än sin samtid.

Modeveckan dock, intresset kring den, förväntningarna på den, får nog sägas vara en spegel av sin samtid. Själva finalen, röda mattan-paraden på Elle-galan i fredags, var så överbevakad att man insåg att den måste vara kulmen på något: en våg på sin högsta punkt över havet.

Jag har inget emot modeveckan, tvärtom, men även en vänligt inställd amatörentusiast såg att de kläder som faktiskt vandrade in på den där Elle-galan knappast förtjänade den uppmärksamhet som de fick. Just därför kändes Elle-galan lite som Kreugerimperiet strax innan självmordet. Frågan är om modeveckan verkligen är likvid, alltså i konstnärlig bemärkelse?

Jag var bara på en visning – Whyred, jag tyckte det var bra att märket övergivit sina mer sportiga och gatunära ambitioner och gått direkt på den snedkammade nazistlooken – men här liksom annorstädes tycks teorin bakom kollektionen vara mer genomarbetad än själva kläderna, eller i alla fall inte helt och hållet integrerad i plaggen. Det påminner lite om ung svensk samtidslitteratur, eller vilken annan teoretisk konstyttring som helst: man saknar den saftiga storyn. Det är nog därför man gillar Ralph Lauren och andra riktiga herrkläder – i jämförelse framstår svenska samtidsmärken som lite blodfattiga.

Mitt bestående intryck av modeveckan i allmänhet och Elle-galen i synnerhet är Carl M:s nya frisyr. Man ser den och kan inte riktigt sluta titta. Äntligen, en bra berättelse.

Jag har som vanligt inte haft tid att åka till Milano och kolla in nytt tufft herrmode. Men jag kan ju trösta mig med att det snart är modevecka i Stockholm. Det känns roligare en på länge. Specielt nu när Berns & BON äntligen har lyckats, att med gemensamma krafter samla ihop fältet under en och samma vecka.  

Som ett troligt led i modets demokratisering, som Daniel Björk skrev om i det där Rodeonumret med La Camilla på omslaget. Så kommer dock Berns i år att vara fyllt till bredden av modebloggare(inklusive mig själv), dagens outfits, och pocketkameror.

Men om det nu är så att strålkastarljuset har flyttats från catwalken till frontrow. Skall inte då frågan som ställs vara: Hur ser den outfit ut som bäst kommer att sammanfatta nästa höst i Stockholm, och vem i publiken bär den?  Jag tänkte spå i detta och hoppas att få se två här följande looks: 

Chic-East LA-gangsta-fashion.

Om det är någon som skulle ha lust att vara lite samtida och socialrealistisk i sitt konceptuella utspel så delar jag gärna ut priser åt denna. Men tänk på frisyren, den är A och O. Något för Stureplansdottern Hanna Friden kanske?  

 Svart-vit-svart-Karl-Lagerfelt

De senaste åren har kanske inte varit någon guldålder gällande hans personliga stil. Men om man kollar in Loïc Prigents dokumentär ”Signé Chanel” som gjordes för Arte typ 2006. Istället för att se ”Lagerfelt Confidential” så gillar man nu verkligen Karl. Kanske lite sent att hinna med hudtonen på naturlig väg, men det räcker ju numera med ett färgprov. Krister Ragnarsson från BON är kanske mannen vi får se i en ny hudton, han har ju varit i Milano redan.

I går kväll var Expressens kulturredaktions årliga frilansmöte i Vasastan.

Natalia Kazmierska och jag ledde en utfrågning av våra chefer. Det var inte lika kändistätt som i fjol, men P O Enquist var där. Han är Expressens internationellt sett mest framgångsrika skribent. Han bär polokrage-frisyren.

Jag kallar den polokrage-frisyren eftersom den har samma air som polokragen. Det vill säga utsträckt intellektualism. Man skriver bra om man har den här frisyren. Den har ett djup, men är samtidigt ren. Den har en hög klang.

Anders Ehnmark har samma frisyr. En av världshistoriens bäst klädda män, Samuel Beckett, har också polokrage-frisyr.

Det är en frisyr för män att åldras i.

Hopp för alla oss chefer som vill kicka stilbrottslingar!

Ovanstående pojk, som jag inte ens vill veta vilken stil han företräder, fick kicken från sitt jobb på grund av frisyren. Facket klagade, men ”enligt experter TT varit i kontakt med handlar det i själva verket om en gråzon. Omplacering eller till och med uppsägning kan bli aktuellt”.

Låter helt underbart! Inte bara njuter jag av att neka dylika frisyrer på Spy Bar, jag kan fortsättningsvis omplacera eller säga upp anställda som får för sig att bejaka sin egen stil. Tack, ”experter”.

Brats. Minns du dem? En gång i tiden köpte de helrör, sprutade champagne och stod på soffor och vevade med ena handen. Sen försvann de, på grund av lika delar övermättnad och kulturförtryck. För när tillståndsenheten och dess lakejer satte stopp för helrör, champagnesprut och soffdans förbjöds också bratsen främsta kulturella uttryck. Ett kulturförtryck som senast är att likna vid rejvkommissionen på nittiotalet, men som inte uppmärksammas eftersom den intellektuella medelklassen inte mer koll på bratkulturen än sina egna fördomar.

Men dog bratsen verkligen ut helt? Inte alls. De finns fortfarande kvar. Men de kallas inte brats längre. Inte ens ironiskt kunde de ta sig till uttrycket. Stekare. Champagnedrickare. Snorungar. Sånt kallar de sig istället, ofta med en postironisk blinkning. Men det behövs inte. Egentligen är nämligen det enda som behövs ett litet prefix: Förnekelse.

Förnekelsebraten är nästan precis som brats var förut, bara att denne gör så mycket som möjligt för att förneka det. Inte bara till ord, utan även till stil och vanor. Något som också Skolan för unga champagnedrickare tagit fasta på.

Tredje delen riktar så inte in sig på ett specifikt plagg, utan istället på alla de detaljer som förnekelsebraten ändrat. För det hela handlar om att ändra sig precis så mycket att man inte uppfyller nidbilden, men samtidigt inte så mycket att man inte får vara med vid champagneborden. Fråga Jacob Ramberg. Han vet.

FÖRNEKELSESKOLAN FÖR UNGA CHAMPAGNEDRICKARE
(obs: tricken nedan uppmuntras inte av Herrbloggen)

Stan Smiths
Det absolut vanligaste sättet dina vänner förnekar sin tillhörighet är att vägra ”finskorna” och istället köra Stan Smith, Stan Smith, Stan Smith. Funkade lika bra på Bo’s Bar 1996 som på Laroy 2007. Sneaks gör dig cool, men du får inte sticka ut med några komplicerade modeller. Andra varianter som funkar är Coq Sportif, vita Air Force One och anonyma Adidas-modeller.

Palestinasjal
Att hävda vänsterideal, inte via plånboken men via klädseln, är ett enkelt trick att provocera, och imponera på, dina gamla Viktor Rydberg-polare med. Medan övriga modesverige skyr palestinasjalen som Per Nilsson skyr färger, har du här en perfekt accessoar att slänga runt halsen när du ska ut och lura i folk att du bryr dig om något annat än pengar.

Rock-t-shirt
Samma skola som att sträcka ut tungan eller trycka upp fingret när du plåtas av en klubbfotograf. Loggor för Mötley Crue, Kiss och AC/DC är att föredra, men även Rolling Stones-tungan funkar. Kan också fungera med ett mer abstrakt motiv, bara det är lite spretigt och farligt.

Flasköl och fernet
Bara för att man står vid ett champagnebord behöver man inte dricka skumpa. Detta trick används också av wannabebrats som helt enkelt inte har råd med champagne.

Rakad skalle
Att raka bort bakåtslicket är en given väg mot självförnekelse. Syns, av självklara skäl, oftast på äldre förnekelsebrats.

Mössa inomhus
Smått utdöende även för förnekelsebratsen, men en mössa med bönpåse bak är fortfarande ett givet sätt för dig att lura i folk att du vet skillnaden på Folkungagatan och Hornsgatan.

Smal svart slips
Självklart kombinerat med svart kavaj och vit något uppknäppt skjorta. Återkommande och totalt misslyckat försök att lura i folk att man är hipp. Inte ens Rodeo-redaktionen kör den här kombon längre, men du får fortfarande ligga med utomsocknes på tilltaget!

Carl M gav oss för några dagar sedan ett romantiserande men aningen grått resonemang om frisyrens makt över den offentliga personlighetens trovärdighet. Istället imponeras jag av Herrbloggens kommentarer.

”Mest av allt tycker jag vi ska uppmärksamma “Skorpan” och Jonatans fantastiska pottfrisyrer. Burna med en sorts naiv och näst intill Howardsk självklarhet. De lite längre sidorna och rundade, uppklippta luggen känns till deras trikåer som en perfekt crossover mellan tidiga Bowie och Ivanhoe”. Personen som kommenterar väljer att definiera frisyren som en ”Bowl Cut”. Själv gjorde jag ett tafatt försök under sommaren att döpa den, enkelt och koncist till ”neo-pottan”.

Beskrivningen är pricksäker och kanske är ”neo-pottan” den frisyr min kollegas resonemang verkligen bygger på. Den porträtterar så naturligt den slutgiltig definition av en söt och naiv pojke. En ”doublecut” eller den av DN medarbetaren Carl Cato personifierade ”nazifrisyren” har trots allt en maskulint hård och tysk aura. Men om det nu är framgång vi skall uppnå (vilket alltid verkar vara fallet). Då är det dags för fler herrar, inte att fluffa till det lite på sidorna, utan att låta det växa. Lång, välvårdat och frodigt blir vårens ledord. Graydon Carter håret förblir en frisyr för marginaliserade exentriker.

Det har varit några säsonger nu med rakade sidor, som i förra vårens trend doublecut eller denna sommars nazifrisyrer (med bakåtkammat eller hängande lugg). Aldrig har så många äldre herrfrisörer fått höra att män i åldern 20-35 önskar ”pojkfrisyr”, vilket har varit det enklaste sättet att för dem förklara vad man vill åt.

Men nu känns det som om det får vara nog. Istället är det dags att göra det motsatta och bygga på sidorna istället. Den galna professorslooken, eller den excentriske redaktören (tänk Vanity Fairs chefredaktör Graydon Carter, såklart), känns given för varje herre denna vinter.

När vi tog bylinfoton för Herrbloggen retuschade självklart vår whizzkid till fotograf, Ivan, bilderna på oss. Bland annat tog han bort lite av Fredrik af Klerckers hår. Resultatet, med en av mig retuscherad variant med extra mycket sidohår, ser ni ovan.

Vem skulle du prata aktier med? Vem skulle du ge ett bokkontrant? Vem skulle du ge forskingsanslag i fysik? Vem skulle du klappa på huvudet? Vem skulle du inte lämna ensam med din flickvän? Vem skulle du ligga med?

Vem vill du vara?

Det värsta med sportstjärnors stil är inte att de alltid har för korta slipsar, glansiga kavajer eller dränker frillorna i gelé. Det värsta är att alla, oavsett om de är atleter eller reportrar, tror sig ha mandat att få sticka ut.

Ett stort problem med den svenska modementaliteten, eller den svenska mentaliteten överhuvudtaget, är just folkets rädsla för att sticka ut. Det är därför majoriteten av de hippa jävlarna springer omkring i svartgrå Fifth Avenue Shoe Repair/Acne/Whyred/Filippa K-outfits, nästan alla stekare kör skjorta och jeans och varför de Per Nilsson-skolade aldrig vågar gå längre än en välskräddad svart kostym. Det är därför man med all rätt kan klaga på att vi är för formstöpta.

För att en svensk ska våga ta ut svängarna måste denne vara så högt upp i hierarkin att folk inte vågar ifrågasätta.

Sportstjärnor är kändisar och förebilder, och har därmed det utrymmet. Det borde kanske uppmuntras å det grövsta. Men tyvärr betyder inte modet att sticka ut att man kan hantera det. Mod är nämligen bara minimalt relaterat till stil.

Samma sak ser man hos den unga svenska skådisgeneration som åkt till LA för att bli stora i Hollywood, och sedan kommit hem efter två månader – likt tuffa killen som gått ur högstadiet men som kommer tillbaka på lunchrasterna för att fortfarande känna sig ball. Samma sak ser man hos alltför många som tror att bara för att folk tycker de är balla, så har de rätten att våldta all känsla för stil.

Vilket sin tur innebär att alla osäkra längre ner i hierarkin får för sig att de tuffas stil är cool, och börjar klä sig som skit.

Så snälla Jihde, Roberto, Ola, Ekwall, Hedman och allt vad ni heter. Gör den svenske mannen en tjänst. Bejaka inte er egen stil eller personlighet. Bli nervösa igen. Sluta försök sticka ut. Snälla sluta våga.

Alla unga champagnedrickare har ett väldigt kluvet förhållande till sina bakåtslick. Den är en nödvändighet för den subkulturella tillhörigheten, men frisyren är så bespottad att de samtidigt förnekar den. Det hela urartar oftast till förvirrade, och överlag misslyckade, varianter.

Men misströsta inte. Nästa steg i Skolan för unga champagnedrickare kommer den om frisyrer. Eller i de unga champagnedrickarnas fall, frisyren.

FRISYRSKOLAN FÖR UNGA CHAMPAGNEDRICKARE

Klipp upp i nacken
Det som är mest signifikant för backslicket är inte att det är bakåtkammat, tan just nacken. Den lejonman som sträcker sig ner förbi hårfästet är det om är själva definitionen, men också det som får de bakåtslickade att se ut om stekiga snorungar. Det enklaste klippet för att balansera det hela är därför att klippa upp frisyren lite i nacken och på sidorna.

Igelkott inte en lösning
Många försöker ta sig bort från det typiska backslicket genom att klippa hela håret kort och sedan kamma det bakåt. De vill liksom bort från den bespottade kotlettfrillan, men vågar inte göra något mer än att klippa det kortare för att så behålla bakåtprincipen. Oftast urartar detta till någon variant av stubb, eftersom håret behöver vara lite längre för att kunna ligga. Detta är alltså en smått idiotisk metod för de som vill markera att de inte är rena brats, men som ändå vill kunna dricka champagne med systrarna Forbes.

Våga bena
Fler och fler har vågat sig bort från det enkla backslicket och börjat laborera med bena istället. Detta uppmuntras självklart. Världen är dock inte redo för page igen, så håll dig till en klassisk snedbena. Höger eller vänster sida spelar inte så stor roll utan kan väljas utifrån virvlar och balans i ansiktet.

Börja med kammen, avsluta med händerna
För att få en skarp bena bör du påbörja arbetet med kam i blött hår. Kamma allt bakåt, välj lämplig fåra att göra en bena av och kamma åt sidorna. Proffsen kammar dessutom håret något snett inåt från sidan de har benan på, varpå benan lägger sig snyggare. Avsluta sedan med att applicera vaxet (ej gelé, se nedan) med händerna och låt kammen ligga kvar i badrumsskåpet. Notera hur ett naturligt hår får dig att se smart istället för snorig ut.

Vax okej – gelé ej
Gelé gör det hårt och onaturligt. Med vax får du ett naturlig fall i håret, ett hår som i övrigt faktiskt kan öra lite på sig. Om du inte är nöjd med ditt fall så är inte lösningen att klistra fast håret, utan att skaffa en variant av bakåtslickat som passar ditt hår. Ta ett snack med din frisör – eller gå direkt till backslickexperten Tito Frez. Om det fortfarande inte funkar? Glöm bort Laroy och White Room och sök dig till nya domäner.

Chilla med blekningen
Solblekt är vägen att gå framför kontrasterande slingor. Om du inte satsar på förortsstilen, förstås.

Bonus: Om trimmad nacke – välj rundad kant
Om du går så hårt åt nacken att trimmaskinen kommer fram, se till att ha en rundad kant längst ner. När den engelska militären började köra crewcuts sa reglementet att kanten skulle vara i raka vinklar. Officerarna började då köra rundad kant istället, som en liten vink att de stod över de meniga (private). Om du vill åberopa gamla pengar och status bör du alltså härma officerarna och köra rundad kant. Du får visserligen inte ligga på en sån liten detalj i sig, men kanske genom att berätta historien.