Viktor, du undrar vad du ska skriva om i bloggen? Jag undrar vad din syn på herrmode är? Tycker att du själv går lite för mycket åt Per Nilsson-hållet om du förstår vad jag menar. Du skulle säkert själv sporta en svart smal slips utan problem. Och för svart och vitt för att jag ska vara nöjd. Men gillar din frisyr!

Uppdaterad: Per Nilsson ringde mig precis och sa att han aldrig bär svart slips. Men svarta kostymer och vita skjortor i alla fall. Så nu vet ni, vad han nu menade med det. Men Viktor, kan du inte berätta nu, vad tycker du egentligen om herrmode?

Björn av Kleen är en fin kille. Gillar honom skarpt. Lagom snygg, schysst och klär sig bra. Kolla bara in den finfina flanellkostymen han bar på ELLE-galan!

MEN Björn, varför ska alla dina inlägg och texter på Herrbloggen vara så långa och flamsigt intellektuella? Varför kan du inte bara skriva ”Jag tycker polotröja är snyggt” utan typ ”Jag vill genom Derridas  semantiska analys av Jean Cocteau påstå att polotröjor inte bara kan tillskrivas intellektuella utan även surrealister…. ”. Jag menar, kom igen, det handar om kläder, lite tips på vett och etikett.

Nä. Journalistkomplex 2 i Herrbloggen.  Och Johan af Geijerstams komplex inför Fantastic Man ska vi inte ens börja prata om…. Varför var inte han på ELLE-galan förresten??

Det var ett jäkla snack om Carl M Sundevalls hårsvall. Jag menar, mer patetisk Graydon Carter-komplex får man leta efter. Käre vän och kollega, tycker också du borde fundera över din gratisätarteknik som är lite väl glupsk.

Saknar förövrigt ostrontjejerna som förgyllde tidigare års ELLE-galor.

Vad tycker ni läsare att Calle ska göra om sig med nästa gång? Kanske läppimplantat? Vaxa bröstkorgen? Jämn och ständig bränna? Den med mest kreativt tips garanteras få dricka lunch med herr chefredaktören vid ännu icket givet tillfälle.

Jag upprepar: Endast Sigge Eklund kommer fortfarande undan med figurnära svart kostym, vit skjorta och smal svart slips. Inte TV4-profiler. Inte sportkändisar. Inte Alex Schulman. Inte Per Nilsson (om han inte kör den i tio år till och därmed vinner genom att ha varit konsekvent). Inte White Room-stekare. Inte denna dokusåpakändis.

[photo: Jan Sulocki på Elle-galan]

Jag hatar sneakers. Speciellt på äldre. Eller kanske är det att jag bara har så svårt för människor som tar sneakers på för stort allvar. Medan mina kollegor som, till skillnad från mig, gillar modeveckan avlägger rapporter från det ängsliga kreddstockholms epicentrum presenterar jag nedan listan på de sneakers jag hatar mest.

1. Retardsneakern
Kallas även för Skatesneakern, eller kort och gott Vans. De är breda, tjocka och får alla som bär dem att se mongo ut. Bör kompletteras med att ha ena foten invinklad när man går för den autentiskt utvecklingsstörda looken. Här smygplåtad av mig på flygplatsen i Puerto Esondido.

2. Samlarsneakern
Skulle också kunna kallas för Designsneakern, om det inte vore för ett så enkelt faktum att alla sneaks är designade på ett eller annat sätt. Detta är sneakern som just det folk, som är anledningen till att jag hatar sneakers, bär. De tillverkas (eller målas) ofta i Japan, köps för tusentals dollar på eBay eller köas för i timmar av 30-åringar som på riktigt gillar graffiti och allmänt vägrar växa upp.

3. Förnekelsebratsneakern
De är enkla och vita, främsta företrädaren heter Stan Smith och de sitter uteslutande på fötterna på brats som inte vill vara brats. Att de hugger sig själva i ryggen och så bär skor som numera faktiskt är den exakta definitionen av svenska brats, är inget de tänker på. Min kollega Viktor Barth-kron bär konstant Stan Smiths och kanske vet varför?

4. Treckersneakern
Mellantinget mellan vandrarkängor och sneakers är populärt i landsorten och på tekniska högskolor. Man ser inte helt efterbliven ut i dem. Bara lite helylle och dum.

5. Kistasneakern
Kallas också för Huligansneakern eller helt enkelt Iraniersneakern. De är tajta som strumpor, har tunna sulor som knappt syns från sidorna, knyts ofta med kardborrband, pryds av räfflor och finns såväl i märken som Nike och Adidas som Lacoste .

6. Sportsneakern
Sist på listan för att de faktiskt finns av en anledning. Jag kan leva med unga förortshiphoppare som glider runt i basketskor. Jag kan inte leva med projektledartyperna som försöker se glassiga ut när de joggar inne på SATS.

Mina läsare är kunniga, det märker jag. Och snobbiga men varför inte. Men jag vill ändå ge lite svar på tal.

Ok, VISST finns det andra på gatan. Som Spencer Hart (som förövrigt inte är med i Savile Row Bespoke, branschorganisationen som äger och förvaltar varumärket Savile Row). Och Kilgour är fantastiska MEN är ett gammalt företag som på senare år ändrat inriktning för att inte dö ut. Likaså Gieves & Hawkes, även om de är så pass stora att det egentligen aldrig varit ett problem men tvingats till det av den ändå allt tuffare konkurrensen.

Jag kommer ihåg när jag flyttade till London 1996 för att plugga på London College of Fashion att Savile Row precis började få en revival. Tack vare exempelvis Richard James och Oswald Boateng. Den sistnämnda gillar jag inte särskilt mycket, inte min stil, även om han är en av de få som arbetar intensivt med alternativa färgskalor (vilket jag tjatar om i all oändlighet här på Herrbloggen).

Det var också tack vare att Labour vann valet 1997 och att New Britannia utropades som fenomen av hela världen som brittiskt herrmode blev så mycket mer än halvkommersiella Paul Smith eller tråkmånsen John Rocha. Som Savile Row-skräddarna återigen började få jobb och att modedesigners som Alexander McQueen återigen hyllade skrädderiet (och till och med arbetat på gatstumpen). Vänsterreklamarna, megakrögarna och nya politiska fenomen behövde en ny look, en ny arbetsuniform. Som passade såväl på dagen som på nattklubben och efterfesten.

Richard James var och är en av dem som skapade den hausse som Savile Row upplevt sista åren. Det kan ingen argumentera om. Allt jag skrev om i förra inlägget är helt enkelt att han var en av tongivarna ur den nya skolan. Inte att han var bäst.

Nej, själv tycker jag att H. Huntsman and Sons samt Henry Poole & Co är de bästa skräddarna på gatan. Men mest intressant av alla är som en klok läsare skrev Timothy Everest som också han blev känd i mitten av 90-talet men självmant valde att ligga närmare the City och därmed en stor del av sin kundkrets.

Jag tänkte även att ni kunde få rösta på min egen look, nu från två kvällar förra veckan. (Särskilt eftersom ni faktiskt inte verkar förstå förra inlägget. Eller ironin i bilden. Eller allvaret i min dyrkan av Tyroler-looken)

Nåväl, bild 1 till vänster:
Rock: Second Hand från Myrorna Ropsten, inköptes för ca 8 år sen
T-Shirt: Marc by Marc Jacobs (Boston-tryck)
Kofta: Samma mörkblå stickade som jag haft tidigare på veckans outfit
Jeans: Levi’s 504
Skor: Höga mc-boots i brun mocka från Zara
(Ok, stilen är lite väl luffsig, men fan va skönt det är ibland när man går ut. Här är jag dessutom på efterfesten till Grammisgalan så passar väl bra?!)

Bild 2 till höger:
Kavaj: Rose & Born i grå flanell (mm, jag vet att det är lite trist att jag har den igen)
Skjorta: Skräddarsydd i med rött och blått rutmönster
Fluga: Röd paisley-mönstrad från Herr-Judiths (och JA, den är knuten)
Jeans: Levi’s 504 igen
Skor: Brun mocka från franska Loding
Tjej: Flickvän som inte glad över att jag lägger upp den här bilden
(Den här kvällen började på Galleri Kleerups vernissage på Esque och fortsatte med en helkväll med Gubbrummet som avslutning)

Vilken stil tycker ni bäst om??? Och ni får gärna dissa mig hårt, jag bryr mig inte. Faktiskt.

Roland. Du har helt rätt. Varför väcker klassiska intellektuella attribut som sjaviga kavajer, säckiga byxor och ihopskrynklade knapslåer sånt vurmande? När man bara kan vara hipp istället? Som du!

Istället borde jag självklart se ut såhär. Som jag stylades hemma hos den ”saftiga badboyen” Kalle Rosander för någon månad sedan. T-shirt med tryck. Förnekelsebrattiga Stan Smiths. Mörkblå denimjeans med rätt häng och Riche-enligt knöggel mot fötterna. Kanske en militärmönstrad keps också?

Har jag kanske äntligen hittat mig själv?

Käre Carl M, förstår inte varför du ska envisas med att haussa sunkigt klädda journalister? Vet att din pappa Dick Sundevall är en av Sveriges mest respekterade ”murvlar”, men betyder det att du själv måste inspireras av sladdriga illasittande kavajer och dålig hygien? (Inget illa ment om din pappa nu alltså.). Enda jag kan tänka mig är att vår gemensamma vän Hugo Rehnberg (red.anm fd sångare i ett pojkband och utgivare av kvalitetspublikationer som Pause och Moore) tycker det är trevligt med såna inlägg, särskilt eftersom han själv försökte framställa sig själv som grävarjournalist genom att bära en svart, ful och sliten skinnkavaj varje dag i fem år.

Nä, jag ska ta tag i den Herrbloggen nu och ompositionera inläggen mot lyxigare, snyggare och mindre kvasianalyserande grader. Mode är inte så jävla analt som ni herrarna Sundevall, af Kleen och af Geijerstam försöker få det till. Mode ska vara kul och mode ska vara chosefritt. Inte för att jag har sån koll egentligen, men ändå.

Ber läsarna (och redaktörerna på Stureplan.se) om ursäkt över att jag inte har gjort några inlägg senaste veckan men jag har inget bra bildbehandlingsprogram på min nya jobbdator, lovar att fixa det asap. Tills dess låter jag orden säga mer än tusen bilder.

Det är dags för en diskussion vad Roland-Philippe Kretzschmar egentligen gör på Herrbloggen… En person som inte ser skillnaden på tre olika kavajer,varav två är i tweed i olika mönster och en är i linne, borde rimligtvis inte ha förtroende hos er, våra läsare.

Eller vad säger ni?

Calle, snygg kavaj.

Det värsta med sportstjärnors stil är inte att de alltid har för korta slipsar, glansiga kavajer eller dränker frillorna i gelé. Det värsta är att alla, oavsett om de är atleter eller reportrar, tror sig ha mandat att få sticka ut.

Ett stort problem med den svenska modementaliteten, eller den svenska mentaliteten överhuvudtaget, är just folkets rädsla för att sticka ut. Det är därför majoriteten av de hippa jävlarna springer omkring i svartgrå Fifth Avenue Shoe Repair/Acne/Whyred/Filippa K-outfits, nästan alla stekare kör skjorta och jeans och varför de Per Nilsson-skolade aldrig vågar gå längre än en välskräddad svart kostym. Det är därför man med all rätt kan klaga på att vi är för formstöpta.

För att en svensk ska våga ta ut svängarna måste denne vara så högt upp i hierarkin att folk inte vågar ifrågasätta.

Sportstjärnor är kändisar och förebilder, och har därmed det utrymmet. Det borde kanske uppmuntras å det grövsta. Men tyvärr betyder inte modet att sticka ut att man kan hantera det. Mod är nämligen bara minimalt relaterat till stil.

Samma sak ser man hos den unga svenska skådisgeneration som åkt till LA för att bli stora i Hollywood, och sedan kommit hem efter två månader – likt tuffa killen som gått ur högstadiet men som kommer tillbaka på lunchrasterna för att fortfarande känna sig ball. Samma sak ser man hos alltför många som tror att bara för att folk tycker de är balla, så har de rätten att våldta all känsla för stil.

Vilket sin tur innebär att alla osäkra längre ner i hierarkin får för sig att de tuffas stil är cool, och börjar klä sig som skit.

Så snälla Jihde, Roberto, Ola, Ekwall, Hedman och allt vad ni heter. Gör den svenske mannen en tjänst. Bejaka inte er egen stil eller personlighet. Bli nervösa igen. Sluta försök sticka ut. Snälla sluta våga.

Till skillnad från mina kollegor på Sundevall, af Kleen och af Geijerstam samt majoriteten av modebranschfolk i övrigt så hatar jag svart. Hatar är ett starkt ord men jag ska kort försöka förklara varför.

Vad jag inte tycker om är folk som klär sig i svart hela tiden och tror att de på så sätt har en intellektuell look. Men i mina ögon är de fega och feghet är något att förakta, i alla fall om den grundar sig på ängslighet. Det är lätt att gömma sig bakom en svart uniform, alla ser likadana ut och man behöver inte tänka på vad man har på sig.

Nu vet jag att många svartklädda hävdar att de genom sina kreativa arbeten måste avskärma sig från sina viktiga kampanjer, modeplåtningar eller reklamuppdrag. Att deras kläder inte ska ta överhand.

Nä, i min värld är färg inte bara en del av mitt jobb, utan en del av mig själv. De reflekterar vad jag hoppas är en positiv personlighet som gärna drömmer sig bort från Sveriges mörka, dystra vintervardag. Tänk bara på hur mycket gladare folk är på sydliga breddgrader där deras energi även genomsyrar deras kläder och färgval. Men kanske är det helt omöjligt att ändra ett beteende i ett land som har nästan flest självmord per capita.

Vad tycker ni?