(Bild från förlaget Atlas blogg)

Redan för ett år sedan, när jag hade det goda omdömet att låta Göran Greider skriva en dikt om sin syn på kläder för tidskriften Litkes, nämnde Big G att han och en liberal ledarskribent planerade en hel bok i ämnet.

Jag gissade på DN:s Barbro Hedvall.

Och nu är det alltså officiellt, via förlaget Atlas blogg. Utgivningsmånad är juni.

Håller på att läsa en bok av societetskvinnan Nancy Mitford, som heter the Sun King, kom ut 1966 och handlar om Ludvig XIV. Boken är rolig för den är skriven som ett jubileumstjockt nummer av Tatler och mycket fokus ligger på hans olika mätresser och bygget av Versailles. Jag ska återkomma med en mer stilinriktad recension i veckan. Tillsvidare får han vara veckans inspiration.

(Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här inlägget utom att jag hela tiden faller tillbaka på att svenska män klär sig för svart och grått. Att färg kan få vem som helst att vakna till liv. Kolla bara in hur det vacker vår stad är idag när det lyser lite sol på koppartaken. Istället för massa zombies som vandrar omkring planlöst i gråslasket ser jag för första gången sen länge leenden på folks läppar.)

En kritisk tanke som legat och bubblat hos många, men som aldrig riktigt tagits upp, är om vurmandet för traditionella stilideal även innebär reaktionära politiska åsikter. Självklart inte. Men hur är det då med gentlemannen? Speciellt i form av den klassiskt chevalereska mannen. Finns det plats för honom på 2000-talet?

I försenad 30-årspresent gav New York-korren Martin Gelin mig Brooks Brothers gentlemannaserie innehållandes ”A gentleman at the table”, ”A gentleman entertains” och såklart ”A gentleman gets dressed up”. Böckerna innehåller små enkla guider över olika typer av glas, hur man knyter en fluga och hur man äter sushi (både med pinnar och händer går bra), varvat med korta tips som ”A gentleman knows the latest style often is not the greatest style. It may, in fact, have no style at all”, ”A gentleman always have an extra umbrella for his guest to use” och ”A gentleman never hires a stripper”.

Många av dem är enkla påminnelser om vad gentlemannaskap och vett och etikett i slutändan alltid ska handla om: Sunt förnuft och respekt för medmänniskor. Något som aldrig får bli omodernt.

För att försöka bota min ibland något hippa, och inte alltid så gubbiga smak. Begav jag mig till Stockholm universitetets centrum för modevetenskap. Jag kände ett pockande behov av gammal gedigen kunskap.

För att runda av den snart avslutade terminen hade institutionen bjudit in gästföreläsaren Olga Vainshtein. Genom sitt arbete på den humanistiska institutionen vid Moskvas statliga universitet och författare till boken Dandy: Fashion, Literature, Lifestyle var hon inbjuden som gästföreläsare.

SVD journalisten Susanna Strömquist gjorde en bloggning om föreläsningen för en vecka sedan. Jag spanade förgäves efter henne i publiken. Kanske är det bara jag som inte har tillräcklig koll på hur SVD journalister ser ut. Då menar jag utöver vår tidigare, här på bloggen omnämnda favorit, Stefan Thungren. Eller så gömde sig Strömquist bara? Herrbloggen hade i alla fall en utsänd på plats och vi kan nu säga oss vara mycket insatta i ämnet: ”Russian Dandyism, gender controversies and ideology of fashion”. Trots min ibland ironiska ton så tycker jag institutionen för modevetenskap tar mycket bra initiativ som bjuder in internationella gästföreläsare.

Lägger just nu sista handen vid en recension av Håkan Lindgrens feta biografi över morsgrisen Jacob Wallenberg (1892-1980), Atlantis förlag. Herrbloggens läsare är möjligen intresserade av var Jacob Wallenberg köpte sina kläder.

Messrs Strickland & Sons, Savile Row.

(En varning, dock. När Jacob skulle göra bankpraktik i New York var hans jackett från Messrs Strickland alldeles för formell. Hans handledare drog honom till sidan och utbrast: ”Where on earh did you get that riggin?”. Läs mer sida 82-87.)