Förvisso så är Carls frisyr en iögonfallande skapelse. Kanske rent av ett av de modernaste frisyrutspel som Stockholms hippsterscen har fått uppleva på länge. Jag har hört honom mumla, tagit notis om hans tankar, dock utan att till fullo lita på hans förmåga.
Men han överbevisade mig verkligen den här gången.
Jag förstår dock inte riktigt min kollega Björns poäng gällande modeveckans likviditet.
Jag kan hålla med honom om att modeveckans likviditet i en konstnärlig bemärkelse kan och bör ifrågasättas, men på helt andra grunder än de som Björn lägger fram.
Att Björn sedan är självgod, generaliserar och säger att härligt gubbiga män som han själv, sådana som gillar Ralph Lauren. Lite godtyckligt kan sammanfatta svenska teoretiska konstyttringar som blodsfattiga tycker jag är minst sagt ansträngt.
Om så är fallet, varför vinner då en Svensk designer en av de mest åtråvärda tävlingarna i Europa för nyskapande mode?
Modeveckan behöver kritik, inget annat sagt där. Men att på väldigt generella grunder även kasta ur sig, att alla de andra precis lika begåvade utövarna inom andra konstformer i Sverige tillhör en blodsfattig pöbel i förhållande till de som skapar och uppskattar riktigt manligt mode. Det tycker jag gör att Björn känns minst lika förvirrad som Pontus Gårdinger gjorde på Berns i frånvaron av kändisar, fast slätrakad och med en bok under armen.
Fast å andra sidan är det kanske bara en betraktelse utifrån rollen som den glada amatörentusiast han är?
Att använda modeveckan för att diskutera mediabevakningen och dess formande av vår samtid tycker jag dock ett bra uppslag, läs gärna Neal Gablers ”Life the movie” som berör ämnet.



