…men eftersom min dator pajade under semestern så lyckades jag aldrig få upp min lista över 2007. Jag fuskar därför lite och drar tillbaka klockan en aning. 

Årets musiksmak: Loversrock  

Årets blogg: http://jakegyllenhaalwatch.blogspot.com/

Årets svenska blogg: www.svt.se/PSL  

Årets manliga look: Hunken  

Årets manliga look 2: Kosack  

 Årets kvinnliga look: Dragqueen 

Årets parfym: Tom Ford ”Bois Rouge” 

Årets ”nästa års hype”: Samarbetet mellan By Redo och Fantastic Man.  

Årets mest läsvärda: Magnus Linton  

Årets ideologi: Nyimperialism  

Årets reseskildring: W G Sebald ”Saturnus ringar” 

 Årets bästa och mest frekventa av Andres Lokko: A Mountain of a one  

Årets indiesko: Conversekopior med platåsula  

Årets TV: The line of beauty, The Wire (igen) 

Årets ständiga: Whitney Houston  

Årets “boken som accessoar”: ”Le creuset” grytor  

Årets mest frekventa på Herrbloggen : Carl M Sundvall i gräddvit manchester 

Årets mest frekventa på Herrbloggen 2: ”jag hatar svart” – Roland-Philippe Kretzschmar 

Årets frukt: Daniel Björk  

Årets humor: Chelsea Peretti  

Årets t-shirt tryck: Barack Obama  

Årets Popera: Trapped in the closet  

Årets skönhetsprodukt: Dermalogica professional shave  

Årets gubbkläder: J.press  

Årets manliga sko: Skolette 

Årets tryck på tygpåse: Strand bookstore New York  

Årets mat: Den Argentinska blodkorven på ”Buena ayer” i London  

Årets ämne för populärkulturell analys: Skvaller  

Årets Amerikanska japan: Marc Jacobs   

Årets samarbete: Tidningen Monocle gör en cykel tillsammans med Skeppshult  

Årets man är nog Lev Tolstoj.

”Krig och fred” utkom i år i amerikansk nyöversättning, läser jag i New Yorker, och på svenska kom ”Anna Karenina” i nyöversättning – som min flickvän just nu läser och säger är som tv-serien ”Gossip Girl”, 877 sidor societetsdebuter, baler, otrohetsaffärer och bortgiftaslystna grevinnor.

Motivering till valet av Tolstoj som årets manliga stilförebild (utöver ett författarskap som inspirerat alla de haussade just nu, från Claire Messud till Daniel Kehlmann) är hans säsongskorrekta:

1) Skägg,

2) Ryttmästarstövlar,

3) Miljövänliga kaftan (som bars i en klassöverskridande sympati med ryska bönder)

4) Godsbakgrund som tog en anarkistisk och revolutionär vändning.

Jag är usel på reor. Eller kanske väldigt bra. Jag håller nämligen aldrig reda på när de ska gå av stapeln, och varje gång är det en total överraskning när man kan köpa loss kavajen man gått och suktat efter med 30% rabatt. Eller i mitt fall, 70% rabatt.Min totala oförmåga att tajma reorna gör nämligen att jag alltid är sist ut. Visst betyder det också att jag är försent ute på den där spygröna cardiganen. Men samtidigt fyndar jag alltid något till de sista dagarna superrabatter, istället för att nervöst slå till på dem till sämre rabatt de första dagarna.

Idag tänkte jag för en gångs skull vara ute tidigt. Mellandagsrean måste man ju vara utomsocknes för att inte känna till. Men akta. Mellandagsrean är tydligen en bluff. NK börjar sin efter nyår. Bokrean är först i februari. Teknikkedjorna kör lockpriser och sen råkar allt vara ”slut”.

Men varifrån kommer min dåliga koll på reor? Det kan bara härledas till en enda sak. Min osäkerhet inför fornstora reor. Enligt ängslighetens första regel köper man nämligen inte reaprylar.

Något som är på rea är ju trots allt ute.

Det händer ofta att jag inte släpps in på Riche. Det är säkert en riktig bedömning från vakternas sida. Det finns ju så många ungdomar men bara en lokal.

Alla uppkomlingar lär sig dock genvägar. En beprövad metod är att boka bord i stora restaurangen. I går kväll åt jag med fyra vänner. Vi beställde varmrätter och sköljde ned med några flaskor vitt. Alla såg anständiga ut.

Efteråt gick Paula, Erik och jag till den så kallade Lilla baren för en drink. En bartender, snaggad, stod och assisterade dj:n. Jag frågade artigt om jag fick beställa av honom.

-    Nej, svarade han, och vände sig om.

Efter en halvsekund var han tillbaka.

-    Fler dumma frågor?, sade han med fortsatt stoneface.

Nu utspelades en kris i mitt inre. Hur många gånger hade jag inte befunnit mig i just denna scen, chikanerad av de modiga arbetarna bakom disken på Riche. En gång dunkade en av dem mig i ryggen när jag frågade efter ett glas vatten. Nu går jag bara motvilligt dit kanske varannan månad.

-    Nej, sade jag, inga fler dumma frågor.

Vi demonstrerade konsumentmakt och tog en taxi direkt till old beloved Pelikan i Skanstull.

Ingenstans i Stockholm blir man så illa behandlad som i Lilla baren vid Nybroplan.

Klercker har gått under jorden. Kanske har han gått så djupt ner sig i smokingträsket inför julafton att han inte kan kommunicera med oss dödliga. Så jag fick hoppa in ett varv på Fashion Paparazzi, där fasanbyxor hyllas och fyrkantiga nördbrallor utropas som trend.

Kolla in det här!

Jag är intresserad av jakt på ett filosofiskt plan.

Jag dödar inte själv, men är nyfiken på varför så många gör det.

Just nu läser jag Viveka Adelswärds bok ”Att förstå en berättelse – eller historien om älgen”.

Den bygger på 70 intervjuer med jägare. Leif GW Persson, en av de intervjuade, svävar som vanligt inte på målet.

För mig är det så att jakt är själva livet, och för alla riktiga jägare görs livet påtagligt genom sin motsats och i det ögonblick som Hemingway beskrivit som ”the moment of kill”. När ditt pekfinger sluter sig kring avtryckaren och du släpper lös döden genom sin pipa av stål.

Någon har sagt att det bor en Våldets Gud i varje vapen och för mig är det en mycket konkret sanning. Helt säkert är det också denna Gud som gör mitt liv som mest påtagligt när jag ägnar mig åt det som är livets motsats, att döda.

Den stora artikeln om nykolonialismen i populärkulturen återstår ännu att skriva.

Jag tjatade i somras på Sveriges utsände i Notting Hill att han skulle rapportera från China Tang, den exotiska kinarestaurangen i källaren på hotellet Dorchester, vars tre Chambre separé heter Ping, Pang och Pong och där ens toalettbesök ackompanjeras av upplästa Kipling-sagor i högtalare.

Om Wes Andersons indiska tågpornografi i Darjeeling Limited var upptakten, är Ang Lees kommande film Lust, caution själva kulmen. Den bygger på en novell av Eileen Chang och berättar om en kinesisk politiker som jobbar för den japanska underrättelsetjänsten under andra världskriget, då Japan ockuperade delar av Kina.

Novellen glittrar av diamanter och siden och alla andra statussymboler som var mer eller mindre omöjliga att få tag i under kriget. Ang Lee, som jag tidigare i dag intervjuade på Grand hotel i Stockholm för Sydsvenskan, är inte sen att överföra det aristokratiska österländska skenet till duken.

Lust, caution, som har premiär i januari, kommer att göra för nykolonialismen vad Brokeback Mountain gjorde för jeansskjortan.

Den stora artikeln om nykolonialismen i populärkulturen återstår ännu att skriva.

Carl brukar alltid sura om att han inte får rabatter på sin kemtvätt. Roland tvättar som vi vet alla sina färgglada strumpor hemma. Var och hur Björn tvättar har det tvistats om länge.

Att Al Gore inte gillar kemtvätt, det vet jag. Kan dock inte tänka mig att han tvättar sina kostymer på något annat sätt.  Kemtvätt är väldigt avlastande, enkelt och det kommer på galge. Det är inte minst bra för den del av garderoben, som består av lyxiga eller känsliga material. Om man som jag, sympatiserar med Al, men ändå gillar att lämna bort sina kläder. Lämna då dina kläder till Fred Butler. Den amerikanska flygindustrin har utvecklat det som idag har blivit ett alternativ till lösningsmedel, nämligen att tvätta med koldioxid. Mina byxor kom tillbaka luktfria och snygga från den enda svanenmärkta kemtvätten.

Fred Butler finns lägligt på Karlavägen samt en på St Eriksgatan.

När en grupp New Yorkmän för några år sedan samlades runt lyckan att bege sig ut i naturen. Genom att i perioder fly storstaden för ett stiligare friluftsliv, så kom Freemans Sporting Club att formas. Utkomsten blev att de tog gränden där de träffats i anspråk. En gränd idag fylld av en svårslagen blandning av anglofili, amerikansk historia och friluftsromantik. Freeman Alley på Lower East Side i New York måste helt enkelt vara en av de hippaste gränderna i världen för tillfället. Herrklubbar, fiske, vandringar, jakt och mode. I linje med dessa nöjen och ideal så formades klubben och sedermera även klädlinjen. Idag har företaget expanderat, blivit en butik, salong och samt det som allt grundades kring, restaurangen Freemans(maten är den nya boken).   

Freemans Sporting Clubs ledord är enkel, stilig, kvalité. Och en vilja att skapa kläder för ett hållbart vardagsbruk. Allt perfekt förpackat som amerikansk kulturarbetarporr a la Park Slope. Känslan rör sig mellan naturlinne, Savile Row, egyptisk bomull och arbetarskjortor i ylle. Kläderna är välskräddade, prisvärda och romantiska.

Salongen är billig, stilig och med ett utmärkt utbud av produkter. Maten är amerikansk och rustik med en angloaccent, just som kläderna, inredningen och salongen. Blomkåls & stiltonsoppa, tjocka skivor surdegsbröd och summer puding. Kanske kan Freemans mat placeras i kategorin ”haute organic”, men eftersom jag inte har någon Johan Wirfältsk PhD i downtownkunskap så vågar jag inte uttala mig.

I alla fall, det vällagrade romutbudet och känslan av naturalismen lättar upp och ger den där gränden precis allt som man kan önska sig som herrbloggare.

Freeman Alley,

New York, NY 10002

http://www.freemanssportingclub.com/

Jag vet att det här kanske inte har direkt koppling till Herrbloggens core values som rökrockar och vaselin men kan ändå inte låta bli att lyfta på hatten för den här mycket sköna (?) bänk som skulle göra sig perfekt i hallen när jag sätter på mig mina Crockett & Jones mockaskor eller bara vill luta mig lite lagom avspänt à la ”Den döende dandyn” i min kashmirkavaj.

Pencil Bench kommer från designkollektivet Boex och består av 1600 blyertspennor med suddet uppåt. Själv hade jag som anglofil föredragit pennorna åt andra hållet…

Är det rätt eller fel att stoppa in ficklocket på kavajen? Jag har nu haft en diskussion med fotograf Max Borovic om det här en tid. Vad är stilmässigt rätt? Eller är det valfritt? Måste få klarhet i det här, haha.

Mvh,
Mathias

Svar:
Locket är där för en anledning utöver det rent kosmetiska, och det är att skydda samt hindra föremål i fickan från att ramla ut. Det är alltså rätt och slätt fel att stoppa in locket. Vill man skippa locket bör man istället skaffa en kavaj med fickor utan lock, så kallade passpoalfickor. Passpoal generellt när det kommer till klädesplagg är ett snöre eller remsa, ofta av annan färg eller material, som sitter i kanter eller sömmar. Exempelvis i utkanten av kavajslag, längs med byxben eller då i detta fall kring locklösa fickor.

En än vanligare och relaterad kavajfråga är den om man bör sprätta upp fickorna eller inte. Smartasses brukar säga att man inte ska göra det, då det förstör kavajens fall. Det ligger dock i smartassens natur att kräka ur sig ogenomtänkta åsikter som endast vid en lätt granskning verkar initierade.

I själva verket handlar uppsprättat eller inte, som så mycket annat inom mode, om verklig eller önskad personlighet. Men det går också hand i hand med Mathias ursprungliga fråga. En passpoalficka kanske du hellre vill lämna orörd än en ficka med lock, då det inte finns något som döljer det gap som ofta uppstår. Vidare ser jag hellre lock på en tweedkavaj, medan passpoalfickor fungerar på en mer slimmad och tunnare kavaj. Alltså: Sprättade fickor med lock = murvel. Osprättade passpoalfickor = svensk herrmode a la King. Det är bara att välja.

Inte helt otippat sprättar jag alltid mina fickor. Min smokingkavaj har dock vänsterfickan osprättad för fallets skull – i höger placerar jag cigaretterna och i bröstfickan självklart näsduken.

Tog med Spy Bars förre detta södertrotjänare Johan Mattsson till Nitty Gritty för en makeover med hjälp av NG:s personal VIP shopper Daniel, och passade även själv på att testa en ny outfit. Mitt i allt dök dessutom Magnus ”Meskalin-Mange” ”Casual-Mange” Talib dök förbi och ville styla oss alla i Stone Island-tröjor.

Resultatet blev en Johan som ser ut om han jobbar just på på Nitty Gritty, och ett stycke jag själv som ser typ… rik ut? Notera även stövlarna, som visserligen skulle passa bättre med pösigare byxor för jägarlooken, men som nu ger en bra finsk städtants-känsla à la Johan af Geijerstam.

Johan
Kavaj: Aquascutum
Skjorta: Marc Powell
Fluga: Nitty Gritty
Byxa: Nitty Gritty
Skor: Miu Miu

Carl M
Rock: Nitty Gritty
Kavaj: Nitty Gritty
Halsduk: Nitty Gritty
Skjorta: APC
Byxa: CP Company
Stövlar: Miu Miu

Jag är lite svag för den här typen av skor den här vintern. När jag var i den tysta och trevliga Balenciagabutiken i New York sist, så fick jag en rad komplimanger för mina solglasögon från Alain Mikli. Tyvärr, och till min stora förtvivlan så tappade jag två dagar senare ett av glasen. Men under min period av självgodhet så hittade jag i butiken istället en stickad kofta, kanske var det ett av de mest kompletta plagg jag sett. Skall leta upp en bild och återkomma till detta vid ett senare tillfälle. 

Skorna finns i alla fall på Nitty Grittys nya skobutik(orangea dörrar, mittemot stora butiken på krukmakargatan)   

Från vänster:

Balenciaga: 5295Sek

Martin Margiela nr22: 5495Sek

När jag var 15 år var du Stureplan.se-läsare förmodligen 5 eller kanske 10 år yngre.  Året var 1992 och 80-talet hade precis gått över i 90-tal på riktigt. Marc Jacobs skulle påbörja sin extremt framgångsrika karriär genom att snart lansera grunge-modet, något även jag som osäker skateboard-åkande tonåring tog till mig. Men då jag hade, och fortfarande har, en förkärlek för elektronisk och jazz-influerad musik snuddade jag snarare vid illegala skogsrave i Tyresö och allt fler inköp av new jack swing och rnb-skivor. Detta började även avspegla sig i min klädsel som blev mer och mer ”eklektisk” och influerad av amerikansk urbankultur. Fresh Prince in Bel Air någon?

Läs artikeln från New York Times som länkas nedan som handlar om den här perioden men som också på allvar befäster att 2008-års stora trend kommer att vara 90-talet. Det är inte ett år för sent, för som nyss fyllda 30 kommer jag bara bli lycklig över att se mina ungdomsdagar passera revy såväl på gatan som i media. Och det är nu som jag på allvar kan kasta mig in i gubbigheten och vara stolt över att skriva herrbloggen. Jag menar, vem vill EGENTLIGEN, klä sig som killen på bilden här ovan?

http://www.nytimes.com/2007/12/09/fashion/09hiphop.html?ex=1354856400&en=560fe886780ef5ec&ei=5088&partner=rssnyt&emc=rss

Peace.

I min senaste Fashion Paparazzi så var frågan om pälsslag på rocken uppe. Det blev ett tydligt Ja, med Jean Cocteau som referens. Tänkte nu utveckla mig, med en bättre förklarande bild.

I bakgrunden på bilden syns det yngre hippa, franska konstgardet. Men den look som den franska akademiledamoten, poeten, konstnären och filmskaparen Jean Cocteau bär, är kanske en av de bästa fusionerna mellan exentrisk-newyork-filmskapare och fransk nyavågen-konstnär som jag någonsin sätt. Glasögonen är fantastiska I sitt möte mellan art déco och Madmax.

Hela bilden är genomgående underbar. Generationsväxlingen, den unga mannen till höger, med sin strikta franska knut på halsduken(någon som vet vad en sådan kallas? Utgår man från Caroline Ringskog Ferrada-Nolis guide till halsduksknutar som för övrigt finns här, så skulle nog cylinderknuten ligga närmast tillhands. Dock är det här fallet tydligt mer ihoprullat och militaristiskt) i kontrast till den också stilmässigt äldre Jean. Beslutsprocessen som pågår runt bordet och Jeans djupt tänkande ointresse är också en viktig del i helhetsuttrycket. En svårburen men eftersträvansvärd look i vinter.

Fotograf är Walter Carone.

Marcus Dunberg – han bloggar för en tidning jag ogärna kallar vid namn eftersom redaktörens glasögon ger mig akut narkolepsi – haussar den franska filosofen, journalisten och författaren Bernard-Henri Lévy.

Varför inte? Apropå murvelmode – BHL är en särart. Expressen brukar köpa reportage av honom, och jag redigerade själv ett uppslag BHL-i-Darfur i våras.

BHL drog runt i det folkmordsdrabbade ökenlandet iförd tjusig svart kostym och vit skjorta som han då och då bytte mot grön t-tröja.

En Tintin av i dag. En norrman som fixar saker åt Expressens kulturredaktion som också känner BHL sade att BHL nog inte äger några andra plagg än svarta kostymer.

Murvelmodet har många nyanser.

Jag noterade att Nöjesguiden utsåg Göran Greiders dikt Mina kläders befrielserörelse, ursprungligen publicerad i Litkes, till en av 2007 års höjdpunkter.

Bara för att understryka var Herrbloggen har sitt hjärta i murvelfrågan vill jag påminna om att det var en representant från Herrbloggen som fick Greider att skriva denna stenhårt klädkritiska dikt.

Kläder är kul, som Roland säger, men inte för att de är oproblematiska. Tvärtom.

Jag publicerar här delar av den kanoniserade dikten, i sitt urspungsformat. Murvel for life.

From: Göran Greider (goran.greider@daladem.se)
Sent: Thursday, January 18, 2007 8:06:28 AM
To: Bjorn af Kleen (kleenis@hotmail.com)


Hej

Här är en dikt om kläder – inte så mycket om politikers, mer om mina egna kläder.

Göran G

MINA KLÄDERS BEFRIELSERÖRELSE

Hela mitt liv har jag avskytt kläder:

de är mina motståndare

och de kläder jag faktiskt bär liknar snarare

ett slags uniform: jag har tjugo svarta t-tröjor

som bara jag kan skilja från varandra

och så en vit, liggande lika främmande

som en döende svan på garderobshyllan;

jag har sex, sju olika skjortor

sådana där vida luftiga timmerhuggarskjortor som ger mig frihet

(särskilt när jag verkligen hugger ved)

och jag kommer aldrig att äga åtta.

Jag har träningsbyxor på mig så att jag kan andas fritt

och tänka så fritt som jag vill.

….
Jag har aldrig deltagit i modets diktatur, aldrig,

och kommer aldrig att göra det:

min kropp är fri, så fri den nu kan vara

i en ofri tid av allt renare kapitalism

där sjuåriga tjejer sexualiseras för vinsternas skull

och överfall sker för en jävla jackas skull:

kläder är så mycket våld.

Därför är mitt anti-mode paradoxalt nog också ett mode,

ett politiskt mode, själva

urkommunismens tvåhundratusen år

gamla mode, det kommer från sydafrikas havsstränder,

det kostar nästan ingenting, men det är en

solidarisk uniform, kollektivt individualistisk,

tillverkad i endast en uppsättning:

mina kläders befrielserörelse på väg nerför bergen.

Göran Greider

En ny biografi om reportern Jolo släpptes i veckan. Anders Ehnmark anmälde vackert i Sydsvenskan. I recensionen smälter kläder och innehåll samman på ett sätt som är ovanligt i Sverige. Det är så kläder blir intressanta, när de laddas med liv.

Jolo arbetade i en fruktbar tradition från tidigt 1700-tal, då reportrar som Defoe och Swift strök omkring på kaffehusen i London. Det är då den moderna journalistiken uppfinns. Undersökning och berättelse, nämligen.

Undersökningen fordrar uppfälld krage och försiktiga rörelser, berättelsen litterär förmåga. De stora reportrarna är stora diktare.

…

Jag minns Jolo från Klarakvarteren efter kriget. Han var verkligen, som Göran Leth säger, mycket välklädd, med en dragning till det säckiga, som det skulle vara, mycket fin men lurig samtidigt. Man kunde få se honom försvinna bort mot Säcken (restaurant W 6) vid Herbert Tingstens sida. En lurifax ansåg många. Det ingår i DN:s litterära tradition.

Roland. Du har helt rätt. Varför väcker klassiska intellektuella attribut som sjaviga kavajer, säckiga byxor och ihopskrynklade knapslåer sånt vurmande? När man bara kan vara hipp istället? Som du!

Istället borde jag självklart se ut såhär. Som jag stylades hemma hos den ”saftiga badboyen” Kalle Rosander för någon månad sedan. T-shirt med tryck. Förnekelsebrattiga Stan Smiths. Mörkblå denimjeans med rätt häng och Riche-enligt knöggel mot fötterna. Kanske en militärmönstrad keps också?

Har jag kanske äntligen hittat mig själv?

Käre Carl M, förstår inte varför du ska envisas med att haussa sunkigt klädda journalister? Vet att din pappa Dick Sundevall är en av Sveriges mest respekterade ”murvlar”, men betyder det att du själv måste inspireras av sladdriga illasittande kavajer och dålig hygien? (Inget illa ment om din pappa nu alltså.). Enda jag kan tänka mig är att vår gemensamma vän Hugo Rehnberg (red.anm fd sångare i ett pojkband och utgivare av kvalitetspublikationer som Pause och Moore) tycker det är trevligt med såna inlägg, särskilt eftersom han själv försökte framställa sig själv som grävarjournalist genom att bära en svart, ful och sliten skinnkavaj varje dag i fem år.

Nä, jag ska ta tag i den Herrbloggen nu och ompositionera inläggen mot lyxigare, snyggare och mindre kvasianalyserande grader. Mode är inte så jävla analt som ni herrarna Sundevall, af Kleen och af Geijerstam försöker få det till. Mode ska vara kul och mode ska vara chosefritt. Inte för att jag har sån koll egentligen, men ändå.

Ber läsarna (och redaktörerna på Stureplan.se) om ursäkt över att jag inte har gjort några inlägg senaste veckan men jag har inget bra bildbehandlingsprogram på min nya jobbdator, lovar att fixa det asap. Tills dess låter jag orden säga mer än tusen bilder.