Jag skaffade en fantastisk kamera i våras. Efter det så blev jag precis som Adam Goldberg i ”Two days in Paris”. Att ha en kamera är lite som att köra bil i ett vackert landskap. Man förmår sig inte att röra sig fritt i de sköna omgivningarna utan är tvingad att betrakta allt genom en sökare.

www.youtube.com/watch?v=1QDnSTF0V_8">www.youtube.com/watch?v=1QDnSTF0V_8/0.jpg" alt="YouTube Preview Image" />

När jag väl återvänder till mina bilder så blir jag så fascinerad av den mustasch som jag bar över våren och sommaren. Den är borta nu, men referenserna finns där fortfarande. Parallellt med romantiserande hår som ”mansman-skägget”, så kom också mustaschen tillbaka i år. Det tog ett tag att bearbeta den ironiska IT-varianten som sågs i slutet av 90-talet. Istället kom den nyhippa mustaschens referenser från annat håll. Som tidningen Butt och Dov Charneys American Apparel, vars urbana kampanjer förkroppsligar en modern men romantisk idé om de liberala och progressiva delarna av 70-talets USA. Och kanske är det också den nyhippa mustaschens främsta fördel gentemot ”mansman-skägget”. Progressivitet istället för gubbkanon!

Igår kväll, när jag egentligen borde suttit och felsökt hela sajten och bloggsystemet efter omgörningen, fastnade jag istället vid ett fantastisk Youtube-klipp från Soul train Awards 1987. En perfekt souldivaleende Dionne Warwick, en fortfarande fräsch och rakaxlad Whitney Houston, en Stevie Wonder i dreads och framförallt en fortfarande relativt smal Luther Vandross framför Burt Bacharachs mästerstycke ”That’s what friends are for”.

Förutom sången, dekoren, interaktionen mellan artisterna, publikresponsen och det fantastiska stycket någonstans mellan 3:00 och 3:25 minuter in då Whitney visar varför hon är en av de sista stora soulsångerskorna och lämnar över till Luther (som gör sitt patenterade vobblande ljud som i vanlig ordning får publiken att tappa greppet), så fastnade jag totalt vid Luther Vandross smoking.

Hur de föredömligt vida byxorna smalnar av mot foten, den smala sjalkragen som nästan ser ut att fortsätta hela vägen ner, västens u-rundning och flugknytningen med de mindre flärparna vilandes mot de bakre större. Skärpan är inte tillräckligt för att se vad det svarta strecket halva vägen upp på skjortkragen är, men är det flugbandet som sticker ner tre millimeter under ett kort nervik, ett sorts mellanting mellan frackkrage och vanlig skjortkrage, så älskar jag det.

Luther Vandross dog 1 juli 2005 i en hjärtattack, antagligen framprovocerad av diabetes och sin variant av Elvis jordnötssmör-banan-bacon-macka: En hamburgare med kött, bacon, ost och med glaserade munkar istället för hamburgerbröd (!).

www.youtube.com/watch?v=EtGF2m102Wg">www.youtube.com/watch?v=EtGF2m102Wg/0.jpg" alt="YouTube Preview Image" />

Kolla in klippet och njut av showen och Luthers smoking. Stevie Wonders klädsel kan vi dock glömma. Det påminner mig om allvaret bakom det gamla skämtet ”Har du sett omslaget till Stevie Wonders nya skiva? / Nej? / Inte han heller!”.

Klercker säger:

I videon till ”Don’t Stop ‘Til You Get Enough” bär Michael Jackson smoking med vita strumpor och korta byxor, för att accentuera dansstegen. Det skulle vara olagligt på vem som helst annars, men just där funkar det. Artister kan ju gå lite utanför de gängse ramarna.

På samma sätt ser jag att Luther har en kraftigt mönstrad smokingkavaj, vilket jag inte rekommenderar till privatpersoner – en diskret fiskbensmönstrad är då att föredra. Men Luther kommer såklart undan med det, och jag måste säga att han i det här klippet är lite av en pionjär med riktig skjortkrage istället för frackkrage.

Vad gäller kavajen i övrigt skulle jag hellre se en bred krage med spetsiga slag, då skulle han klädsel vara fulländad. Framförallt älskar jag dock västen. En smokingväst ska vara just u-formad, och absolut inte hög och trekantig.

En förfest kan vara som en efterfest, man gör saker som man kan få ångra. Exempelvis tro att man ser fashiön ut i Edins fina bågar.

Konsekvens är ett av nyckelorden, skriver Susanne Ljung i en nyutkommen antologi. Den heter ”Sexton svenska texter om mode” (Pocky). Artikeln handlar om hur man blir en stilikon.

Hennes slutsats, att man ska hitta sin stil och finslipa den, är knappast kontroversiell. Ändå är konsekvens inget som utmärker de senaste 20 årens manliga svenska stilförebilder – från Peter Siepen, över Stakka Bo, till Musse och Per Lärnström.

Jag gjorde intervjuerna med några av de män som förärades Cafés modepris tidigare i år. Jag har ett nyckelord från de några av de yngre pristagarna som fortfarande ringer i huvudet: ”skön mix”. Kokar man ned de senaste 20 årens mansmodereportage i svenska mainstreamtidningar kvarstår just orden ”skön mix”. En hunk med magrutor och brun pagefrisyr i frackjacka och gummistövlar fotad vid en svensk insjö. Skön mix. Och väldigt långt från den konsekvens och renodling Susanne Ljung talar om.

Historien är kort sagt felskriven. Den måste skrivas om. Först i ut den nya herrkanon: Thåström.

(Fotnot. En bra introduktion till Thåströms stil är den färska antologin ”Thåström Txtr 1977-2007″ från Prisma. Bilderna ovan är hämtade ur boken. Thåström i New York 1982, Thåström i Västa Karup, Skåne 1999. Fotograf är Per-Anders Jörgensen respektive Mikael Westerlund. Klicka på bilderna för att se dem större.)

Till skillnad från mina kollegor på Sundevall, af Kleen och af Geijerstam samt majoriteten av modebranschfolk i övrigt så hatar jag svart. Hatar är ett starkt ord men jag ska kort försöka förklara varför.

Vad jag inte tycker om är folk som klär sig i svart hela tiden och tror att de på så sätt har en intellektuell look. Men i mina ögon är de fega och feghet är något att förakta, i alla fall om den grundar sig på ängslighet. Det är lätt att gömma sig bakom en svart uniform, alla ser likadana ut och man behöver inte tänka på vad man har på sig.

Nu vet jag att många svartklädda hävdar att de genom sina kreativa arbeten måste avskärma sig från sina viktiga kampanjer, modeplåtningar eller reklamuppdrag. Att deras kläder inte ska ta överhand.

Nä, i min värld är färg inte bara en del av mitt jobb, utan en del av mig själv. De reflekterar vad jag hoppas är en positiv personlighet som gärna drömmer sig bort från Sveriges mörka, dystra vintervardag. Tänk bara på hur mycket gladare folk är på sydliga breddgrader där deras energi även genomsyrar deras kläder och färgval. Men kanske är det helt omöjligt att ändra ett beteende i ett land som har nästan flest självmord per capita.

Vad tycker ni?

I ett försök att inspirera tänkte jag regelbundet lista folk jag tycker utmärker sig modemässigt på ett eller annat sätt.

Christian Saldert, en halvan av konstnärsduon ”Fienden” (som förövrigt har vernissage för sin nya utställning på Galleri Kleerup, fredag kl 18, Tegnérgatan 18) har jag stött på till och från allt sedan min gode vän Christian Remröd introducerade mig för honom. Saldert har förmågan att se riktigt chabby chic ut på ett sätt som man sällan ser i Sverige.

Konstnärer är förövrigt ofta mycket stilmedvetna och jag har själv den amerikanske buffeln Julian Schnabel som en personlig stilikon. Schnabel går ofta klädd i pyjamas, kombinerat med skräddade kavajer och sneakers. Lagom up-in-your-face.

Herrbloggen föddes en kväll i maj då Björn af Kleen och jag, Carl M, satt och drack visky soda på Pet Sounds Bars uteservering på Södermalm. Idén om ett gemensamt bloggformat där vi skulle kunna skriva om och debattera allt från det breda, som specifika märken, plagg och hårprodukter till det smala, som vävnadstekniker, skillnaden mellan rak och rundad hårkant i nacken och frontveckens vara eller icke vara. Vi är båda är relativt ointressade av det mainstream- och hippa mode som dominerar pressen, och ville skapa ett forum för en annan syn på kläder och stil.

Medan denna idé diskuterades fram och tillbaka tog jag in mina bekanta Johan af Geijerstam och Roland-Philippe Kretzschmar i tänket. Vi delar alla någon sorts grundtanke om stil, men tanken var också att skapa en viss bredd i tyckandet. Under de möten och middagar vi haft har vi – till Herrbloggens gagn – märkt att vi är mer och mer oense i några av de mest vitala frågorna. Har jag otur kommer någon redan hoppa på mig för det jag skriver här och nu.

Nedan kan ni läsa intervjuer med vi fyra som kommer skriva här. Kanske kan ni redan där börja urskilja våra olika karaktärer, och om vad vi kommer skriva om på bloggen.

Jag vill också passa på att presentera en av flera proffstyckare som vi kommer återkomma till i bloggen, nämligen Fredrik af Klercker. Fredrik skriver tillsammans med Johan af Geijerstam den manliga Fashion Paparazzi här på Stureplan, är delägare i klädkedjan Dry Lake och lanserar sitt eget klädmärke i vår. Tidigare har han tillsammans med Uffe von Roth drivit nattklubbar som Sophie’s, Café Opera, Sturecompagniet och Köket. Han har en fäbless för högtidskläder, vett och etikett och olika ordnar, och kommer vara oss behjälplig i de fall vi göttar ner oss i sådant.

Uppväxt var?
– Hedemora, Dalarna.

Beskriv din stil (håll det kort)?
– En stilig kärna med en muggig kulturhinna runtomkring.

Hur tror du att du skiljer dig från dina medbloggare?
– Jag är nog inte lika korrumperad.

Främsta stilikon, nutida eller historisk?
– Om man gör som den så kallade stilexperten Per Nilsson, fast tvärtom, är man på rätt väg.

Vilket är det bästa köp du gjort?
– En supertjock kabelstickad kofta på halva priset är min bästa vän i vinter.

Vilket är det sämsta köp du gjort?
– Skor. Min vänsterfot är något längre än min höger. Ibland försöker jag mygla i butiken så jag får en halvstorlek större av den ena skon. Det funkade på Barneys när jag köpte ett par Converse i rosavit bäck-o-bölja. Det funkade också när jag köpte ett par blå renskinnsloafers i Palermo i våras, men nu har den stora foten blivit alldeles för stor. Jag är jätteledsen för det.

Favoritbutik i Stockholm?
- Jag tyckte verkligen om Judits på Hornsgatan. Men nu, när butiksbiträdet Christian är på affärsresor hela tiden, känner jag mig inte lika välomhändertagen längre.

Favoritmärken?
– Drömmen är att någon gång ha råd att skräddarsy hela sin tillvaro – därför känns det nedslående att överhuvudtaget behöva tänka i varumärkeskategorier.

Var hämtar du din inspiration ifrån?
– JFK-museet i Hyannis på Cape Cod. Det västerländska semestermodets vagga.

Förutom kläder, så vårdar du ditt utseende?
– Mina groomingvanor är verkligen väldigt frugala.

Något riktigt skönhetsknep?
– Det verkar som de flesta män blir snyggare när de får barn, de smalnar av och får en slags värdig utstrålning.

Är du adlig på riktigt?
– Nej inte enligt Riddarhuset, det adliga är på mödernet och därmed diskvalificeras jag.

Beskriv din stil?
– Glad.

Hur tror du att du skiljer dig från dina medbloggare?
– Svår fråga men kanske har jag i viss mån ett lite mer kommersiellt perspektiv på mode.

Främsta stilikon, nutida eller historisk?
– Yves Saint Laurent på 70-talet och konstnären Julian Schnabel.

Vilket är det bästa köp du gjort?
– Alla min skor. Har sällan ångrat ett enda köp. Samt min trenchcoat från Burberry som är i nyskick och som jag betalade 99 pund för i London av en ovetandes second hand-handlare.

Ett plagg du drömmer om att äga?
– En skräddarsydd midnattsblå överrock med löstagbart minkfoder.

Vilken utseende/stilkomplimang får du höra mest?
– Jag får ofta komplimanger för att jag klär mig i mycket färger och för att jag vågar mig på lite oortodoxa färgkombinationer. Särskilt mina halsdukar och scarfes får jag mycket komplimanger för.

Beskriv din bästa höstlook?
– Just nu: Brunt på beige på gul på orange på rosa och lila. Kontraster som tweed och siden är en grundregel.

Favoritbutik tutti?
– Hermès på Faubourg St Honoré i Paris.

Din favoritskönhetsprodukt?
– Parfymen. Just nu Roger & Gallets ”Ginger”.

Något riktigt skönhetsknep?
– Riktigt mycket sex med min flickvän.

Din bästa etikettregel?
– Ödmjukhet.

Det vanligaste etikettbrottet?
– Snobbighet.

Uppväxt var?
– Norrhenninge gård i norra Uppland.

Beskriv din stil?
– Jag försöker vara modern. Det blir ofta något som hamnar mellan det lite äldre och skäggigare och det yngre neonfärgade.

Hur tror du att du skiljer dig från dina medbloggare?
– Jag hänger mer på den kvinnliga delen av Style.com

Främsta stilikon, nutida eller historisk?
– Tony Leung

Vilket är det bästa köp du gjort?
– Ett par oanvända vita YSL jeans från -92 köpta i lobbyn på Tribeca Grand i New York.

Ett plagg du drömmer om att äga?
– ”Fat knit duvet jacket” från Bless och en hel del saker från Balenciaga.

Favoritbutik i Stockholm?
– Atavola på Odengatan eller Vallhallabageriet. Och trikåbutiken på Bergsgatan.

Var hämtar du din inspiration ifrån?
– Väldigt mycket från människor/organisationer/företag som uttrycker och formar idéer i och om vår samtid. När något känns självklart men ändå nytt i sin kontext, oavsett om det är ett Paul Chan verk, senaste numret av Fantastic Man, årets upplaga av Livraison eller en företagssponsrad glassbil utanför en svettig sommarklubb.

Din favoritskönhetsprodukt?
– Det är ganska få produkter som jag inte klarar mig utan. Men min Daily Microfoliant från Dermalogica har alla softa enzymer som gör min hud lycklig.

Något riktigt skönhetsknep?
– Vitt te ska vara bra, samt att äta regelbundet, ingen torsk dock!

Din bästa etikettregel?
– Så plumt och omodernt med regler. Men det är nog mest på grund av min okunskap. Jag gör mitt bästa genom att konversera och försöka vara generös.

Är du adlig på riktigt?
– Nej inte enligt adelskalendern. Mina föräldrar är inte gifta, och eftersom det är på min mammas sida så räknas jag inte.

Beskriv din stil?
– Blandning av Oxfordprofessor, sekelskiftesbög och Djurgårdspromerande gubbe.

Hur tror du att du skiljer dig från dina medbloggare?
– Jag tror jag drömmer om skärgården och fjällpromenader betydligt mer, vilket också avspeglas i mina kläder.

Främsta stilikon, nutida eller historisk?
– Knut Wallenberg. Väntar bara på att man kan bära cylinderhatt igen utan att se ut som en trollkarl, sen går jag upp 30 kilo och kör hela klassiska kapitaliststilen rakt av.

Vilket är det sämsta köp du gjort?
– Just nu hänger en Fifth Avenue Shoe Repair-skjorta i garderoben. Använd en gång. Det var den som fick mig att sluta köpa svensk ren design och hänge mig till gubbet. Kanske borde rama in den.

Vilken utseende/stildiss får du höra mest?
– Helt otippat att jag klär mig som en gammal gubbe. Oftast av nervösa 35-åringar med sneaks.

Beskriv din bästa höstlook?
– Hösten är den absolut bästa klädårstiden, tätt följd av sommaren. Problemet på sommaren är att årstidens bästa klädsel också kräver att man står på en ångbåtsbrygga i skärgården. Denna höst slits jag mellan mellan brun-grön sparka-grästuvor-på-ägorna och beige-blå söndagspromenad.

Favoritbutik i Stockholm?
– Min skräddare, Superkem på Grevturegatan. Jag är lång och smal och måste sy om det mesta jag hittar på ett eller annat sätt. Annars tar jag ett besök på Nitty Gritty med jämna mellanrum.

Var hämtar du din inspiration ifrån?
– Faktiskt en stor del från mina medbloggare, samt min vän och Stureplans säljchef Christian Remröd. Jag ser någon av dem i något som jag gillar till 80%, tänker över vilka detaljer jag skulle vilja förändra och rotar sedan reda på det. Är även inspirerad i grunden av alla de kontorsfilmer från 50-talet som jag såg i min barndom.

Förutom kläder, hur vårdar du ditt utseende?
– Jag borde nog ljuga om detta, men jag färgar faktiskt ögonfransar och bryn något. Har ljusa, på sommaren helt vita, och ser alltid väldigt trött ut om jag inte adderar lite mörkt. Sen fuskar jag med Clinique Non-Streak Bronzer för att inte se rödblek och sjuk ut.

Din favoritskönhetsprodukt?
– Genuine Pluko Black & White Hair Dressing Pomade. Efter 20 års sökande efter den perfekta hårprodukten så har jag äntligen hittat ett wax som klarar allt jag vill: Hålla håret på plats men ändå ge lite naturligt fall, göra det mörkare utan att det blir för fettigt samt går att tvätta bort såväl i håret som på händerna. Lustigt nog är det också ett av de mest klassiska hårvaxen. Ytterligare ett bevis på att det mesta var bättre innan jag föddes.

Något riktigt skönhetsknep?
– Lägg tid på din frisyr. Den ramar in ditt ansikte, är extremt viktig för din personlighet och avgör ofta mer än kläderna hur folk uppfattar dig.

Det vanligaste etikettbrottet?
– Att inte förstå hur de flesta etikettreglerna faktiskt kommit till. De grundar sig i ren artighet. Exempelvis blir jag förbannad då någon ignorerar den satta klädkoden på fester. Värden har lagt ner möda, pengar och tid på att ordna något, och då bör man som gäst visa sin respekt för det med att följa klädvalet. Vägrar man exempelvis fluga till smokingen får man väl strunta i att gå istället.