Sanna Lundell har slutat upp med att straffa sina barn om de svär, för hon älskar att svära själv. Hon ser det som vardagslyx, haha! Hon har tre barn så hon borde veta vad som är ok och inte. Det låter avspänt. Att svära skadar ju ingen annan. Vissa tycker att det låter illa, men alla, även barn gör ju hela tiden saker som inte är så vackert och det kan väl omgivningen få stå ut med ibland. Herregud.
En sak som man (jag och min man) däremot måste sluta med när barnen kommer (eller blir tillräckligt stora för att förstå talat språk) är att slentriandöma ut folk som fula. Som när man ser någon som är helt bisarrt stylad i Idol, och som dessutom ser ut att bajsa på sig när han ska klämma fram en ton. Då tittar man upp från fredagsbilagan och slänger ur sig: ”Fan vad dum han ser ut.” Eller att gapskratta och peka på någon som rullar in på Ullared iklämd alldeles för små jeansshorts.
Enligt Fotbollsfrun får man inte ens nämna att man tänker börja banta, för då får barnen ätstörningar. Det får de säkert ändå om de har ögon, men säkrast hade det kanske varit att få döva barn så att man inte förstör dem direkt.
hej bloggkommentatorerna!
angelica här från kungsbacka! vet ni vad, imorgon borde ni skriva om mig! varför? jo, för då har jag nämligen fått chansen att vara med i tv fyras program Efter tio med Malou von Siverts. Där ska jag och Alex Schulman prata om om näthat och nätmobbing inom bloggvärlden! Ett viktigt ämne och något som jag är oerhört tacksam att jag har fått chansen att vara med att prata om=) Tipsa om detta så att flera kan se programmet och bli mer ansvariga i sitt bloggande!
Kram på er!
Reply
http://enkarlekssaga.blogg.se/2009/november/jag-och-schulman-i-tv4-nasta-vecka.html där har ni förresten länken till mig inlägg om det hela =)
Reply
Nee, jag tror att man måste välja sina strider som mamma. Man kan inte förbjuda ALLT, utan ta det som känns viktigast.
Tips på hur man kan tjäna pengar på sin blogg i bloggen:
http://bambi.blogg.se
Reply
hahaha roliga ni är..säkrast att få döva barn..;)
Reply
Jag har ett dövt barn (nu tonåring) och jag kan garantera att det inte ”slipper undan” så mycket i livet som ni tror….dessutom var det OTROLIGT KORKAT av er (med eller utan ironi) att skriva: ”men säkrast hade det kanske varit att få döva barn”
Trots att livet ter sig ganska normalt för döva, förutom att deras modersmål är teckenspråk, så är det handikapp att inte kunna höra.
Kan som mamma berätta att det inte var så kul att få beskedet att ens goa lilla ettåriga pojkskrutt var döv. Det är iallafall ingenting man som förälder går och önskar sig, att få ett dövt barn.
Reply
sandra Reply:
november 9th, 2009 at 10:13
jag är helt med dig här. även om jag förstår vad som menades med skämtet. egentligen hade det varit bäst att skriva att barnen nog måste vara både döva och blinda för att inte plocka upp dumma egenskaper/handlingar från omvärlden, men samtidigt, även någon som är dövblind har ju naturligtvis ett språk och lär sig utifrån sina förutsättningar att ta in omvärlden, och därmed påverkas av den. alltså var ”skämtet”/uttrycket rätt misslyckat.
Reply
Maia Reply:
november 9th, 2009 at 10:25
Ni skriver det jag tänkte. Håller på att utbilda mig till teckenspråk och dövblindtolk och har därav en ganska bra inblick i dövvärlden. Även om jag med mina kunskaper i teckenspråk (och i synnerhet de jag kommer ha när jag är färdigutbildad) gör att jag känner att det för mig inte spelar någon roll om mitt barn är dövt ett ej så kan jag absolut förstå hur det känns att helt utan kunskaper om varken dövhet eller teckenspråk få ett dövt barn. Faktum är att det är exakt det som en föreläsning min klass ska på ikväll handlar om.
Jag har dessutom jobbat lite (väldigt lite) med barn i behov av teckenspråk, deras språkutveckling är det ingen skillnad på i jämförelse med hörande barn. Det här är ett ämne jag kan diskutera i alla evigheter, men måste skynda mig iväg till affären och sedan tåget som tar mig till min skola.
Och ja, jag förstår vad ni menade med skämtet, men det är svårt att skratta när man har lite mer inblick i det hela.
Reply
Hanna Reply:
november 9th, 2009 at 11:05
I dag är livet med en döv och teckenspråk som huvudspråk vilken vardag som helst för mig (OSS).
Då, då han var en liten go och glad ettåring kom beskedet som en chock och kändes både grymt tungt och svårsmält. Då kändes verkligen inte vardagen som vilken vardag som helst.
Min egen okunskap och avsaknad erfarenhet av döva och teckenspråk var en stor del i den reaktionen jag upplevde. Precis som du skriver.
Mia Reply:
november 9th, 2009 at 15:33
Vad jag menar, utan att lägga några värderingar i att vara döv, är att om man har barn som hör så snappar de upp allt dumt man säger (om man har ett barn som ser så ser de allt dumt man gör, om barnen överhuvudtaget har några känslor så känner de av hur föräldrarna reagerar) vilket gör att man skadar sina barn hela tiden.
Men man har ju inget val, man är ju bara människa och förhoppningsvis blir barnen ganska bra trots ens eget sällskap och guidning i livet.
Reply
Lustigt att ni var så PK igår angående Kenzas asiat-skämt medan ni idag drämmer till med ett snarlikt döv-skämt.
Reply
EmmaS Reply:
november 9th, 2009 at 10:41
Alltså vad betyder PK?
Jag hänger på internet och i bloggvärlden väldigt mycket så jag tycker mig vara rätt insatt men jag kan inte komma på vad PK betyder?
Reply
jag Reply:
november 9th, 2009 at 10:45
Politiskt korrekt…?
Reply
Emilia Reply:
november 9th, 2009 at 10:47
Du borde kanske läsa lite annat än bloggar om du inte vet vad PK betyder,hehe. PK betyder politiskt korrekt.
Reply
EmmaS Reply:
november 9th, 2009 at 11:49
Tanken slog mig aldrig att det var ett ”vanligt” ord, jag trodde det skulle vara något särskilt för internet världen.
Johanna Reply:
november 9th, 2009 at 13:07
Jag undrade faktiskt också det senast jag var här inne och läste bland kommentarer, var tvungen att googla… Hehe.
Reply
Mia Reply:
november 9th, 2009 at 15:34
Lustigt att du jämställer att jag skriver att döva inte hör med att asiater har små könsorgan.
Reply
Går ju inte att skydda barnen från allt. Fast häromdagen, när Arvid (3 år gammal ) rusade omkring i cirklar i vardagrummet samtidigt som han ropade ”jävla skiiit”, kändes det som om somliga i vårt hushåll måste förbättra sitt språk en aning.
Reply
Hade ju varit roligare om Blondinbella hade skrivit det där med svordomar under vardagslyx.
Reply
Att ha en mamma (och pappa antar jag) som inte är fixerade vid vikt och kroppsform är faktiskt väldigt viktigt. Efter att ha pratat med vänner, som har eller har haft ätstörningar, så är det väldigt tydligt för mig att föräldrarna har en stor del i det. Tjejer som haft mammor som varit fixerade och oroliga över sin vikt får oftare ätstörningar, det är jag nästan säker på. Så där tror jag fakriskt fotbollsfrun har en väldigt viktig poäng.
Reply
annamaria Reply:
november 9th, 2009 at 15:02
Min mamma har aldrig tänkt på vad hon har ätit och inte rört på sig överdrivet mycket förrän jag flyttade hemifrån. Hon har varit överviktig men har tagit tag i saken nu på senare år. Jag däremot har alltid varit väldigt fixerad vid min kropp, vikt och utseende och varit på gränsen till träningsnarkoman och ätstörd. Så det behöver inte alls vara föräldrarnas syn på kroppen som gör att man blir fixerad.
Reply
EmmaS Reply:
november 9th, 2009 at 15:17
Nä, det är klart det inte behöver. I många fall är det väl inte så, hela debatten kring modeller och hur de ser ut säger väl det.
Men jag tror att de som växer upp med föräldrar som har någon typ av ätstörning inte har ett lika ”normalt” förhållande till mat som någon som inte gör det.
Reply
sandra Reply:
november 9th, 2009 at 15:44
finns väl undersökningar på att det går i arv har jag för mig.
Paulina Reply:
november 9th, 2009 at 18:02
Annamaria: Nej, det är klart att man inte får EXAKT samma värderingar och fixeringar som sina föräldrar. Men det är väl klart att det spelar in stort i ens liv, beroende på hur bra kontakt man har med dem. Tror du inte din fixering vid din kropp varit ännu större och jobbigare om din mamma också haft synliga problem med sin kroppsbild? Jag tror i alla fall att det är väldigt viktigt med jordnära och vettiga föräldrar, för i slutändan är det till dem man går för att få trygghet och råd i livet.
Reply
Angående bantningen:
Jag kan bara säga så här: Så länge jag kan minnas har min mamma och hennes systrar diskuterat bantning och att de måste gå ner 10 kg. När jag nu ser på bilder på dem från den tiden var de riktigt smala.
Eftersom barn imiterar sina föräldrar (det är så vi lär oss socialt samspel) satt jag och diskuterade att jag skulle banta med mina kompisar också. När jag var 7 år.
Nu som 30-åring har jag haft ätstörningar sen högstadiet och jag vet inte om jag nånsin kan få ett naturligt förhållande till mat. Det är möjligt att jag hade haft ätstörningar utan att de någonsin diskuterat bantning, men jag är rätt säker på att jag som pinnsmal nioåring inte skrivit i min dagbok att jag behövde gå ner i vikt.
Jag förstår att ni reagerar mot överdriven politisk korrekthet, men barn mår faktiskt inte bra att höra allting eftersom de okritiskt tar in allt ni säger.
kram från en läsare
Reply
Lola Reply:
november 9th, 2009 at 13:37
Håller med dig till fullo! Barnens största förebilder är föräldrarna och de gör som mamma gör, inte som hon säger. Så jag hoppas ingen förälder ens andas om bantning framför sina barn.
Synd att du behövde lyssna på det under barndomen.
Reply
EmmaS Reply:
november 9th, 2009 at 15:08
Jag har tyvärr liknande erfarenheter.
Min mamma har aldrig ätit normalt, hon har pratat om bantning, att hon är tjock, att hon mår dåligt. Men faktum är att det inte är hennes pratande som fått mig att må dåligt utan hennes beteende. Att se henne peta i maten och inte äta som vi andra gör, eller att hon äter små portioner (dukar fram kaffefat till sig själv) och hoppar över måltider.
Själv har jag alltid mått dåligt över mitt utseende, gömt mat och smygätit. Jag får alltid dåligt samvete när jag äter i min familjs närhet och det är inte föränn nu som jag ändå känner att det är ok att äta, mat är inte fel. Till skillnad från dig har dock aldrig varit pinnsmal, snarare tvärtom, vilket gjort det ännu mer jobbigt, Jag har liksom inte varit smal som min mamma och syster för att jag ätit, inte bra saker ibland heller.
Men, när jag tittar tillbaka på kort från när jag var liten så var jag inte särskilt stor, jag hade en liten mage, men den försvann när jag började träna i mellanstadiet. Men ändå har jag minnen av hur ful och tjock jag kände mig som liten. Tankar som jag inte tror jag fått på något annat sätt.
När jag själv får barn kommer jag aldrig visa sådant här beteende. Det ska vara bra matvanor redan från början. Och föräldrar som bantar och äter annorlunda än barnen och sedan tröstar sig med, ”men vi äter ju tillsammans i alla fall” är för mig bara skitsnack, för barn blir påverkade av det ändå. Kanske inte alla men vissa i alla fall.
Väldigt mycket off topic, men jag kunde inte låta blir att skriva lite. Tänkte på det redan första gången jag läste BK’s inlägg men det kändes onödigt att skriva. Men ”glad” på något sätt att jag inte är ensam.
Reply
Mia Reply:
november 9th, 2009 at 15:29
Men jag håller faktiskt med dig. Jag tror faktiskt att Fotbollsfrun har en poäng där. Och det är enligt mig mycket viktigare att tänka på hur man pratar om kroppsideal än hur man använder svordomar inför barn.
Men jag inser att vad mamman säger är en droppe i havet mot vad barnet kommer att möta när hon växer upp. Man kan vara hur naturlig som helst inför mat och ändå få ätstörda barn i och med att hela samhället är totalt kroppsfixerat.
Reply
Kenzas blogg.. Hon har ingen reklam alls. Vart får hon alla pengar ifrån?
Reply
EmmaS Reply:
november 9th, 2009 at 15:11
Hehe, jag har tänkt samma sak! Inte bara angående Kenzas blogg utan även Stina-Lee, hon har inte heller haft mycket reklam på sin blogg, enstaka Nelly kampanjer etc. men jag förstår inte riktigt vem som betalar dem?
Reply
Det allra enklaste är att bete sig som man vill att barnen ska bete sig,
De är lika bra på att ta efter bra beteende som dåligt. Så att själv bete sig på ett trevligt och respektfullt sätt är mycket mer effektivt än att förbjuda en massa grejer. Prova får ni se!
Reply
Mia Reply:
november 9th, 2009 at 21:36
Fast folk säger ju å andra sidan att det är klassiskt att göra revolt mot sina föräldrar och göra precis tvärtom. Är föräldrarna sexuellt utsvävande så ligger barnen med händerna på täcket. Adelns ungar blir socialister och så vidare.
Men jag tror i och för sig att det faktiskt är vanligare att man tar efter och blir ganska lik sina föräldrar.
Reply